Det är en härlig novemberkväll i Göteborg när jag promener uppför backen från Masthugget till Stigberget. Jag är på väg att träffa Altay Sagesen (Altays Electric Freedom) som är ett känt ansikte runt scenerna i Göteborg och på andra platser i landet. Dörren till Bengans är öppen och när jag kommer in är Altay redan på plats. Vi sätter oss vid ett bord på mysiga Fyrens Ölkafé och inleder vårt samtal.
Hur beskriver du din musik för någon som aldrig har hört dig?
– Det är så svårt. Det är mycket lättare att beskriva vad någon annan gör. Men det är någon form av rockmusik i en bred term och jag hämtar från lite olika hörn. Jag flirtar med garage och 1960-talet. Tidigare har jag varit mer van vid att spela i olika genrer, men här skriver jag en låt som sedan formas och det kan bli lite flummigt ibland. Vi ger det tid att sväva ut över lång tid.
“Det är någon form av rockmusik i en bred term och jag hämtar från lite olika hörn”
Altays Electric Freedom innehåller många fantastiska musiker. Hur gick det till när bandet skapades?
– Det började med att jag hade låtar som jag ville spela in. Vi sågs i en replokal och Jesper Jarold var med från början. Han spelar på ett annat sätt än mig och vi fortsatte tillsammans. Sedan kom de andra och vi spelade in hos London Rönneklev och Niels Nankler i Studio Lyckholmia 2018. Så började det, säger Altay med ett leende.
Utöver Altay består bandet av Jesper Jarold (Fontän mm), Petrus Fredestad (Exorcist GBG mm), Fredrik Normark (Rico’s Pharmacy mm) och Anders Kjellberg (Tross mm). Det är någon form av supergrupp, om du frågar mig.
Våren 2018 gjorde ni, om jag minns rätt, er första spelning på Holy Moly i Göteborg. Jag minns att det var en härlig konsert, men vad minns du?
– Vi hade precis spelat in i Lyckholmia. Det var fyra eller fem låtar och jag minns att det var nervöst för mig. Vi hade inte repat så mycket, men de andra är så duktiga så det löste sig. Numera litar jag mycket mer på det. Jag får nöta mer än de andra, säger Altay med ett skratt.
– Det var en fin vårkväll och vi hade kul. Det är annars alltid jobbigt att spela inför de närmaste på ett litet ställe. Om det inte hade varit kul den gången hade det kanske inte blivit en fortsättning? Jag har inte tänkt på det så tidigare.
“Vi hade inte repat så mycket, men de andra är så duktiga så det löste sig”
Ni släppte debut-EP:n Electric Freedom under våren 2019, men sedan blev det tyst. Vad hände?
– Ja, vi gjorde några spelningar, bland annat på Pustervik här i Göteborg under Garden Festival och Geronimos i Stockholm. Sedan började vi spela in nya låtar sommaren 2020 med Per Stålberg i Welfare och egentligen gick det rätt fort. Vi spelade in musiken på två dagar, minns Altay.
– Men det var mitt i pandemin och jag tappade drivet så vi bestämde att vi skulle mixa klart det när det kändes roligare. Det tog 1,5 år, säger Altay med ett skratt.
En ny grym singel, “Shine”, släpptes förra hösten. Vad vill du berätta om den?
– “Shine” kommer från inspelningen i Welfare. Jag fick en Primal Scream-vibb av den som vi kunde gå på. Vi gick hela vägen och tog in Anders syster Carina Englund som sjunger på refrängen och det blev mer soul. När jag fick en tidig mix av den satt vi i Jespers studio och då kom Johan (Melin som spelar med Jesper Jarold i Fontän, min anm.) ut och ville göra en remix och så blev det. Han sa att han tyckte att det lät som Primal Scream.
Jag såg er under BlackValley Night på Pustervik i våras. Vad minns du från den kvällen?
– Det var jättekul. Det var mycket folk och vi hade inte spelat på jättelänge. Vi hade inte så många rep, som vanligt, men det satt väldigt bra. Jag fick även höra The Big Black Holes den kvällen och det var den andra BlackValley Night-kvällen. Det är ett nytt koncept som fallit ut bra.
Debutalbumet Shine släpptes i september och det innehåller åtta starka låtar!
Altay sitter tyst en kort stund och tittar ut över rummet där flera andra sitter och fikar omkring oss.
– Det täcker det vi vill göra med musik, säger han sedan snabbt. En av låtarna, “Days Ending”, har Anders skrivit och den är lite annorlunda mot de andra. Det tog lång tid att få ut så få låtar och det var BlackValley Records som släppte. Vi är lågeffektiva, säger Altay med ett leende.
“Låten handlar om folk som lyssnar för mycket på rykten”
– Åtta låtar var lagom och det sitter ihop bra. Det hade nog blivit för mustigt om det var 10-12 låtar.
Som fågelskådare är det omöjligt att inte fråga något om låten “Birds”. Det blev snabbt en favorit.
– Haha! Titeln är för att det finns en textrad i låten “You got little birds whispering in your ear”. Det har jag fått från en av rollkaraktärerna i Game of Thrones. Hans små fåglar kvittrar i hans öra. Låten handlar om folk som lyssnar för mycket på rykten. Det kan vara konspirationer, eller vad som helst, istället för att fokusera på saker man kan ta på.
Avslutningsvis, vad händer framöver?
– Egentligen hade vi tänkt göra lite saker under hösten men så kom saker emellan. Just nu är det inte så mycket konkret. Vi kommer att göra mer nästa år, vi är ju lågeffektiva, skrattar Altay.
– Vi får ta det som det kommer för alla har mycket att göra. Jag har ju redan turnerat och åkt runt i Europa, så nu får detta vara mer lustfyllt.
Just det, du har även historia i The Doits från 2000-talet. Plattan Lost, Lonely & Vicious (2006) lyssnade jag en del på då. Vad minns du från den tiden?
– Då hade vi ett stort skivbolag bakom oss (Sound Pollution, min anm.) och turnerade med The Hellacopters. Musikbranschen var annorlunda då och jag var ung. Band som The Hives och Soundtrack of Our Lives satte Sverige på kartan. Det var häftigt att vara med under den perioden. Det var väldigt coolt att få turnera och jag har fått göra så många roliga grejer. Nu får jag göra det igen med mina kompisar fast på lite annat sätt, säger Altay och syftar på Altays Electric Freedom.
Det blir slutorden och Altay fortsätter kvällen med att gå över gatan och spela bowling medan jag går till Pustervik för att se en konsert. Vi pratade lite om att den musik man lyssnar på påverkar det man skriver. Jag funderar på orden när jag återigen går i backen vid Stigbergstorget, denna gång på väg nedför, och det summerar ett väldigt fint samtal.
