Dagen efter Joel Almes spelning på Babel spelar hans gamla band Hästpojken på Plan B. Göteborgspopen har fått ett starkt fäste i Malmö den här helgen. Och ändå är det väldigt mycket Malmö.
I väntan på att Stockholmssonen Lancelot ska inleda kvällen diskuterar pojkarna längst fram halva musikhistorien. Pierre Isacsson, Philemon Arthur & the Dung och Shane MacGowan. Efter vad som känns som hundra dagar inser vi att han behövt ställa in på grund av sjukdom och när samtalet fortsatt förbi Vintømmers, Bäddat För Trubbel, Elvis Costello och Styva Nipplar kliver Hästpojken äntligen på scenen.
Med gnistrande synthmattor, hetsiga attackpianon och larmiga gitarrer sparkas kvällen igång med den postpunkigt intensiva ”Cruisers”. Allsången står som spön i backen till den maniska indiepopen där gitarrer och bas, trummor och hat marineras i punknerver, förgiftade hjärtan, ångest och nihilistisk dekadens. Martin Elisson (Bad Cash Quartet) vankar knastigt av och an på scenen medan hans giftiga tenor skär genom rummet. Tillsammans med gitarristen Adam Bolméus (Bad Cash Quartet, Portrait Painters), klaviaturisten Per Larsson (Sambassadeur m.m.), basisten Samuel Petersson (Portrait Painters, Bye Bye Bicycle) och trummisen Nico Janco (Motljus, Whyte Seeds) kläs den smutsiga ivern i en nervig dynamik.
För det är inte bara gitarrer och bas, trummor och hat. Melodierna är sköra och vackra och växer upp som blommor ur en cancerkropp. Akustiska gitarrer, Springsteen-pianon, disco-hihats och “bababa”-körer staplas ovanpå varandra som ett torn. ”Sommarvin” är en söt popbagatell, ”Brinner” blir en avskalad pianoballad och ”Från där jag ropar” kläs i drömska synthmattor. Men det är i det smutsiga larmet som Hästpojken är som allra starkast. I infernaliska dängor som ”Cancerkropp”, ”Eklandagatan” och de episka melodierna i den Billy Bragg-doftande ”Lena 60” pumpar adrenalinet runt i blodet och när ”Shane MacGowan” blir en allt annat än stilla minnesceremoni reser sig håret längs mina armar.
”Det finns ett skånskt band som spelar i Göteborg idag” säger Martin när de återvänder till scenen och överraskar med en knivskarp tolkning av bob hunds ”Allt på ett kort”. Plötsligt kastar någon ur publiken upp sin MFF-halsduk på scenen och för ett ögonblick är det inte särskilt långt mellan Martin Elissons giftiga göteborgska och Thomas Öbergs tokiga helsingborgska. Allt kommer från samma himlar och när den explosiva ”Caligula” intensivt brunnit ut som en förtätad urladdning är jag i det närmaste vimmelkantig. Martin slänger elgitarren på golvet, klättrar upp på kravallstaketet en sista gång och lämnar scenen.
Jag är uppe i varv och känner mig inte alls sugen på att gå hem. Framför allt inte med tanke på att jag redan innan det drog igång kände mig snuvad på ett band. Jag hör ryktas om att Välta Stället ska riva av lite malmöitisk diverserock i rummet intill där MFF firar guldet de tog hem i Allsvenskan häromveckan. Jag förstår mig visserligen inte på fotboll särskilt mycket och om sanningen ska fram håller jag både FC Rosengård, BK Flagg och IFK Malmö varmare om hjärtat men det vi kan enas i är kärleken till hemstaden Malmö.
Välta Stället sparkar igång det hela med en blytung punktolkning av Johan Malmströms inmarschlåt ”MFF-hymnen”. Publiken sjunger med som en hel hejarklack och själv känner jag mig för första gången någonsin hemma i hela folkrörelsen. Jag kan ingenting om fotboll men jag förstår mig på skitig arbetarrock, buttra punkbagateller, gubbgrinig buskishumor och typiskt malmöitisk “avadådå”-attityd. Kompakta bonnagaragestänkare någonstans i gränslandet mellan Bäddat För Trubbel, Åtta Bier Ti Min Far, Kattskrället, Fubbix och Vintømmers.
Kalle Nimhagens (Deathening, Embraced) funderingar på råaste skånska ackompanjeras av Hinkens riviga gitarrlicks, Skitte-Frittes skitta basgångar och Hildings skramliga trummor. Publiken agerar fotbollskör och vrålar hejarklacksramsor mellan låtarna och när de skanderar ”Hata, hata, hata Göteborg” svarar Välta Stället med ”Hata data, mörda bilar” om det legendariska citatet som en gång spraymålats på Södervärns vattentorn. Låtarna är sprängfyllda av typiskt malmöitiska företeelser som att köpa skor på Ekohallen och att köpa jeans på Roco.
Det är stökigt, svettigt och bökigt. Några killar dansar ballongdansen och en annan snubbe snubblar upp på scenen och råkar välta ut en öl över gitarrstärkaren. Full patte ända in i kaklet och allra vackrast är det när den legendariske fotbollsspelaren Olof Persson kliver upp på scen för att riva av Perikles gamla stänkare ”Var ska vi sova inatt?”. Den självbetitlade ”Välta Stället” bjuder upp till en rejäl mosh och när bandet kliver av scen dryper det av öl över hela golvet. Stället är vält.
På vägen ut ur fotbollsyran springer jag på min klasskompis Andreas, redan då en trogen MFF-supporter. Nu står han och föreläser om lagets historia. Om guldåret 2004, om Champions League, om folkrörelsen runt om och om den storhetsperiod laget varit i på senare år. Och det stämmer nog. De lyckas rentav med bedriften att få en sån som mig att känna sig hemma på ett fotbollsjippo. På väg hem medan snön knastrar under mig slår det mig att det är just det här Malmö handlar om för mig. Hur några så till synes vitt skilda kulturuttryck ändå så naturligt kan samsas under ett och samma tak.
