I helgen gick festivalen FutureRetro Weekender av stapeln på Slaktkyrkan i Stockholm – två kvällar fullmatade med akter inom synth, industri, goth och postpunk. HYMN var på plats under lördagen och såg Selofan och Lebanon Hanover.
Jag kunde inte vara på plats på fredagen men har sett flera av akterna både en och tre gånger förut. Helst hade jag inte missat Zanias som alltid är bra live med sitt soloprojekt, och också utgör en halvan av duon Linea Aspera. Ash Code brukar också vara bra, och nog togs det en bild på tvillingarna och deras svenska trilling, min kompis Anders. Det har inte hänt så få gånger att folk tror att Anders är en av de italienska bröderna i Ash Code. Men ja detta missade jag ju.
Nu till lördagen. Jag tycker egentligen inte band/ artister behöver spela enligt någon slags storleksordning. Men att grekiska Selofan och schweiz-brittiska Lebanon Hanover behöver öppna kvällen är lite underligt. De sistnämnda har många fler lyssnare digitalt överallt än samtliga andra band och artister som spelar under kvällen. Självklart kan spelordningen delvis ha att göra med att arrangören vill lägga de mer elektroniska och dansorienterade akterna senare när publiken är så att säga uppvärmd.
Selofan öppnar kvällen, i och för sig något senare än den utsatta tidiga tiden 18.30, med sin suggestiva post-punk/gothiga depprock. Ioanna Pavlidou glider in på scenen och hejar glatt på publiken innan hon börjar sitt mässande som både låter angeläget och avlägset. Dimitris Pavlidis som oftast med solglasögon på pumpar fram apokalyptiska basgångar.
Jag har sett dem ett par gånger och tänker varje gång att det, förutom vissa låtar, är mest den genomgående stämningen som gör dem så bra. Det är mörkt och ibland grått som i senaste albumet, Partners In Hell’s, inledningslåt “The Grey Garden”. Det blir senare saxofonspel av Dimitris och just sax passar ofta bra som någon slags kontrast i deppig rock.
Kvällens absolut största och kultigaste band, Lebanon Hanover, spelar redan som andra band efter sina skivbolagskollegor Selofan på vilkas Fabrika Records båda banden släpper sin musik. Inte helt olikt Selofan, eller tvärtom, låter det mycket 80-tal men där Selofan är försiktigare drar Lebanon Hanover ner lyssnaren i ett djupare och hårdare mörker.
Detta kan vara ungefär åttonde gången jag ser dem och minst kanske fjärde gången i Stockholm. Duon som består av Larissa Iceglass och William Maybelline turnerar väldigt flitigt och verkar ha en hängiven publik över stora delar av Europa.
Höjdpunkter blir malande ”Kiss Me Until My Lips Fall Off” och ”I Have A Crack” (som kanske är bandets bästa låt) där William sjunger och på den senare dansar han vilt mellan sångfraserna. Ibland drar hans sång mer åt det han ägnar sig åt i sitt mer industriaktiga soloprojekt Qual, med vilket han också turnerar mycket.
10 år gamla ”Gallowdance” från Tomb For Two blev något av en underground-hit när den släpptes och albumets inledande “Sadness Is Rebellion” blev som en slogan på t-shirts och tygpåsar som fanskaror lite här och där började bära. På dessa är det Larissas ledsna och plågade röst som målar upp sorgsna berättelser.
Vi fick inte höra Larissa sjunga sina bästa textrader:
”Chain smoking heavy drinking is all I can do
So hard to find a person in life like you”.
Men det kanske blir nästa gång.
