Svängigt och underhållande när Svenska Folkjazzkvartetten gästade Folkteatern

Press

Den Svenska Folkjazzkvartetten gästade Folkteatern i Göteborg på torsdagskvällen och bjöd på strålande spelhumör i sina frijazziga folkmusiktolkningar. HYMNs Jonatan Martinsson var på plats.

Det är en efterlängtad Göteborgsspelning när Svenska Folkjazzkvartetten ställer sig på Folkteaterns foajescen en torsdag i mitten av november. Det har gått mer än ett år sedan deras hyllade debutalbum ”Folkjazz anfaller”, som består av tolkningar av gamla folkmusiklåtar, släpptes men även om de gjort bejublade spelningar på annat håll är det först nu Göteborgspubliken får ta del av det live. Publiken är entusiastisk när de fyra musikerna fattar instrumenten och drar igång ”Så gingo vi till pumaren och vadade i blod”, en marsch från 1700-talets Dalarna. Gruppen utgörs av Isak Hedtjärn på klarinett, Jonas Liljeberg på tenorsaxofon och klarinett, Anton Jonsson på trummor och Vilhelm Bromander på kontrabas. Alla fyra är strålande musiker och det märks inte minst i efterföljande ”Blickus 3:an” som tillåts att kränga och spreta i en ganska stökig version. 

Att para ihop jazz med svensk folkmusik är i sig inget nytt. Jan Johanssons ”Jazz på svenska” kanske är den starkast lysande stjärnan i genren men även på senare år har bland annat Oddjobb tagit sig an vallåtar på skivan ”Folk”. Ändå tycker jag att Svenska Folkjazzkvartetten kommer med en inspirerande nytändning när de tolkar gamla spelemanslåtar på sitt egensinniga sätt.

Mellan låtarna får vi i publiken korta, underhållande historielektioner av Jonas Liljeberg om musiken de spelar. Nästan alla låtar har sitt ursprung i trakterna kring Orsa och upphovsmännen beskrivs oftast som halvgalna särlingar. Snacken ger en fin grund till de musikaliska utflykterna som bandet ger sig ut på. För även om det handlar polskor och marscher från 1700- och 1800-talet är det ofta ett ganska frijazzigt tilltal kvartetten landar i. Stor plats ges till solon och under konserten får alla fyra tillfällen att spänna musklerna och staka ut en egen riktning. När Jonas Liljeberg får utrymme med sin saxofon får jag Coltrane-vibbar medan Vilhelm Bromanders finstämda bassolo mer för tankarna till Jan Johanssons tonspråk på de folkmusikskivor han gav ut på 60-talet. 

Det är på det stora hela uppfriskande att lyssna på en jazzkvartett som vågar låta lite skitigt. I Svenska Folkjazzkvarettens musik måste inte allt vara slickt och perfekt, det får gärna kränga lite då och då. Det ger konserten nerv och dynamik. Den enda invändningen jag har att tonspråket kan bli lite enformigt efter en timmes konsert. Kanske beror det på att många låtar har sitt ursprung från samma plats. Men med tanke på rikedomen i den svenska folkmusikhistorien borde det finnas mycket mer material för kvartetten att sätta tänderna i. Efter avslutande ”Två rader” längtar jag till nästa skiva och nästa spelning med Svenska Folkjazzkvartetten.