Det var en kylig novemberkväll i Göteborg när jag promenerade utmed Första Långgatan på väg till Pustervik. Den promenaden har jag gjort många gånger och den är lika fin varje gång. Kvällen bjöd på finbesök på en av landets härligaste scener och det var legendariska Woody West som stod som värd. De åtta kristallkronorna spred ett försiktigt, varmgult sken och sorlet fyllde den utsålda lokalen.
The Magnetic Fields släppte debutalbumet Distant Plastic Trees 1991 och därefter har det blivit ytterligare ett tiotal album. Jag upptäckte dem ganska sent, i början av 2000-talet när de hade släppt det briljanta albumet 69 Love Songs (1999) och det tog ytterligare flera år innan jag såg dem första gången. Det var på en av de legendariska ATP-festivalerna i engelska Minehead under våren 2012. Ibland är man verkligen inte först på bollen.
Men först ut på scen var irländaren Conchúr White och han har hittills hunnit släppa några singlar och EP:s. Debutalbumet är på gång nästa år och släpps av Bella Union. Det han har släppt hittills gillar jag mycket så det var kul att se honom gå på scen vid åttatiden. Den begåvade låtskrivaren inledde med senaste singeln “Rivers” och fortsatte med underbara “I Did Good Today”. Det är inte en enkel uppgift att stå ensam på en scen med akustisk gitarr och inte vara huvudakt, men Conchúr White löste uppgiften elegant och presenterade många av låtarna i ett naket och vackert format, gissningsvis som de en gång i tiden föddes, men nästa gång hoppas jag att jag får se honom med band.
Under den halvtimme han spelade bjöd han bland annat på några nya låtar, en mjuk och fin cover av Townes van Zandts “Lungs” och favoriten “Bikini Crops”. Jag ser fram emot debutalbumet nästa år för jag tror att det blir en väldigt fin fortsättning på Conchúr Whites musikaliska resa.
Vid niotiden gick Bostonkvintetten på scen och de satte sig på varsin stol tillsammans med instrumenten. Publiken jublade, musikerna inledde med “Castles of America” och därefter var det dags för fina “I Don’t Believe in the Sun”, men trots det kändes det som en lite trevande inledning. Volymen var överraskande låg och även om ljudbilden aldrig har varit enorm i samband med The Magnetic Fields upplevde jag det stundtals som att låtarna försvagades live även om det stundtals var magnifikt.
Shirley Simms sjöng höjdpunkter som underbara “Candy” i lilarött sken och “Kiss Me Like You Mean It”, som bara hon kan, medan Stephin Merritt till exempel bjöd på “Andrew in Drag” och “Smoke and Mirrors” med den där härligt mörka rösten. Under den förstnämnda tog han även av sig sin tjockare tröja och satt sedan med en t-shirt med texten “Mars attacks” resten av konserten.
Jag räknade inte låtarna, men skulle gissa att det till slut handlade om någonstans mellan 25-30, inklusive de tre extranumren, och vi bjöds på en snygg genomgång av bandets låtskatt under ungefär 100 minuter. Den främsta styrkan, som jag ser det, med Magnetic Fields är Stephin Merritts enorma förmåga att skriva låtar. Han är helt enkelt ett geni på den vackra pophimlen.
Sedan går det så klart att diskutera varför det inte satt en trummis på scenen. Jag tror att det hade blivit en mycket bättre ljudbild än med den ganska tråkiga trummaskinen som dök upp då och då, men man kan inte få allt och jag kände till förutsättningarna.
Oavsett trummande var det en härlig stund på Pustervik under torsdagskvällen och när Shirley Simms sjöng favoriten “No One Will Ever Love You” och jag tittade henne i ögonen under exakt hela låten var det en av de vackraste stunder jag haft framför en scen i år.
