I slutet av 90-talet stod Arab Strap för något nytt i brittiskt musikliv. Just nu är Glasgowduon ute på turné för att fira 25-årsjubileumet av signaturverket Philophobia. I veckan nådde de Plan B i Malmö.
Det var debuten The Week Never Starts Round Here som presenterade dem för världen 1996. Ingenting låter dock “mer” Arab Strap än uppföljaren Philophobia från 1998. Ett lo-fi-producerat temaalbum om kärlekens mörkare sidor (titeln kan ordagrant översättas till “rädsla för att bli kär”), skapat med utgångspunkten att inga oförrätter är för små för att ältas. Ett manifest till den egna otillräckligheten som lämnade ett stort avtryck när det kom.
De stod för något nytt i brittiskt musikliv. Band som exempelvis (Robert Smiths favoriter) The Twilight Sad kan ses som efterföljare. Om britpop-eran, som föregick dem några år, kan liknas vid en stor fest var Arab Strap baksmällan.
På den tiden jämfördes de inte sällan med Tindersticks, ett annat brittiskt band vars tre första album också beskriver kärlek ur ett mörkare perspektiv. Men där Nottinghambandet klädde cynismen i storslagna arrangemang med svepande stråkar, släppte Arab Strap även in fulheten i musiken. Arrangemangen är råa, opolerade och minner mer om vad som hände inom amerikansk lo-fi vid samma tid.
När Arab Strap når Plan B, står sångaren Aidan Moffat och multi-instrumentalisten Malcolm Middleton själva på stora scenen utan något kompband. Aidan pratsjunger på sin breda Glasgow-dialekt (det som passande nog ibland kallas för “Glasgow-smärtan”), hanterar slagverk och den utmärkande trummaskinen medan Malcolm växlar mellan gitarr, bas och att sköta backing tracks. Setlisten består av samtliga låtar från Philophobia, i samma ordning som på albumet, och tre senare låtar som extranummer.
Philophobia är ett krävande album att ta sig igenom. Även med Arab Straps standard. Inte bara för den ogenomträngliga svartsynen men också för musikens skissartade natur. Förmågan att skriva starka, mer “konventionella” poplåtar var något de kom att utveckla senare, bland annat på 2003 års Monday at The Hug & Pint (det Arab Strap-album jag själv håller högst efter Philophobia) och 2021 års mycket lyckade “återföreningsalbum” As Days Get Dark. Och vi får exempel på det, från två nämnda album, under extranumren.
Ikväll kläs Philophobia-låtarna av ytterligare. Inledande “Packs of Three” och “Soaps” framförs av Aidan och Malcolm själva utan några backing tracks och det dröjer till “Here We Go” innan den utmärkande trummaskinen trycks igång. Och det känns som att det egentligen var så här låtarna var tänkta att höras. Avskalade likt demoversioner blir Aidans ord än mer framträdande och hans berättelser får stå i centrum.
Berättaren Aidan exponerar inte bara sina egna sämsta sidor. Han zoomar in på dem. Sin egen svartsjuka, osäkerhet, desperation och alla gånger han själv var svinet som svek. När han berättar om festen, väljer han att beskriva det misslyckade raggningsförsöket som avslutade kvällen och baksmällan dagen efter i “I Would’ve Liked Me a Lot Last Night”.
Med kvällens avskalade sättning klipps tyvärr albumets verkliga höjdpunkt “New birds” ned något utan det avslutande postrockiga crescendot. Låten, som hör bland albumets mer hoppfulla, beskriver ett möte med ett tidigare kärleksintresse under en blöt pubrunda. Berättaren slits med en inre konflikt huruvida han ska falla tillbaka och försöka locka med henne hem. Han bestämmer sig till slut för att låta bli och låter det vara ett minne från en tid som flytt. Man kan föreställa sig att det summerar på ett ungefär hur Arab Strap själva kände inför tanken på att göra den här jubileumsturnén.
