Maximalistisk synthwave med Carpenter Brut, Perturbator och Ho99o9 på Vega

Arkivbild Carpenter Brut – Foto: Stefan Brending

Carpenter Brut och Perturbator hör båda bland de största namnen inom den 80-talsdyrkande synthwavescenen och brukar räknas till subgenren darksynth. De är även de två akter som förmodligen nått allra längst utanför nämnda, rätt snäva, mikrogenres gränser.

Just nu är fransmännen ute på turné tillsammans med Los Angeles-baserade Ho99o9. I tisdags nådde de Vega i Köpenhamn.

Det är en något otippad matchning. Två av de största namnen inom den pedantiskt stiltrogna synthwavescenen med ett så anarkistiskt genretrotsande förband.

Ho99o9 står för en musikaliskt fragmenterad, vrickad och mycket egen hybrid av hiphop, punk, noise och skräckfilmsestetik. Stilblandningen gör det nära till hands att jämföra med Death Grips eller Clipping. Två akter som framstår som rätt hämmade i jämförelse.

När Ho99o9 öppnar kvällen inför ett välfyllt Vega pendlar trion mellan sin karaktäristiskt mörka, släpiga horrorcore-hiphop och att låta som om Bad Brains och Atari Teenage Riot lekte hela havet stormar.

Arkivbild Ho99o9 – Foto: Alexander Tillheden / Rockfoto

Scenframträdandet är precis lika skruvat. Och uppskruvat. Samplingar används flitigt men mest för att höja mindfuck-nivån. Ett kort klipp från en gammal doo wop-dänga (The Chordettes ”Mr Sandman”) övergår i en brutalt skitig ”Protect My Bitch”. Under ”Knuckle Up” hoppar ena sångaren och MCn Yeti Bones ut i publiken och drar igång (kvällens första) mini-moshpit.

Som huvudakt i en mer intim lokal, där kaoset de förmedlar även hade fått regera, hade det nog kunnat bli fantastiskt. Men de når en bra bit på väg även som supportakt en grådaskig tisdagskväll.

Den uppskruvade nivån skruvas upp ytterligare när Carpenter Brut går på scen. Kvällens givna headliner tycks med tiden ha anammat mer av Yngwie Malmsteens ”more is more”-filosofi. Öppningsnumret ”Straight Outta Hell” låter som soundtracket till en gladiatorstrid mellan Conan Barbaren och en monstertruck på toppen av en brinnande skyskrapa.

Solglasögonprydde Franck Hueso, mannen bakom projektet, är stationerad bakom sitt väldiga synth-podium och flankerad av en livetrummis och en gitarrist. Likt Perturbator (som också kommer från Paris) har han starka kopplingar till metalscenen och har tagit med sig mycket av estetiken och uttrycken därifrån. Något som bidragit till att Carpenter Brut kommit att bli (den trendmedvetna) hårdrocksvärldens kanske mest älskade retro-electronica-projekt. Det märks under spelningen på Vega. Sällan har en elektronisk akt möts av så mycket headbangande och djävulstecken i luften.

Setlisten hämtar mycket från senaste albumet Leather Terror. Fjolårets släpp som för Carpenter Brut-soundet vidare. Fler gästsångare till den, en gång helt instrumentala musiken (ikväll hörs bl.a. Gunships Alex Westaway och f.d. Dillinger Escape Plan-sångaren Greg Puciatos röster på förinspelade backtracks). Mer inspiration från 80-talets klassiska skräck- och slasherfilmer men även från modern extrem-metal.

Allt genomsyras ändå av kärleken till det neonskimrande 80-talet. Och den lyser kanske som starkast igenom i avslutningen då Michael Sembellos Flashdance-hit ”Maniac” förvandlas till Brutsk electro-metal.

Arkivbild Carpenter Brut – Foto: Selbymay

Det här är en av de där konsertupplevelserna som lyfter till nästa nivå med hjälp av publiken. Vega är näst intill fullt och alla är helt med på noterna. Stämningen går att ta på. Säkerhetsvakterna får jobba på när det crowdsurfas och moshas i ren glädjeyra. Jag får till och med bevittna en (liten och vänligt sinnad) wall of death ta plats ute i publikhavet.

Att följa upp adrenalinexplosionen som inträffar under den skäggbeprydde snickarens väckelsemöte, blir ett otacksamt uppdrag. På affischen står Perturbator listad som supportakt och vi får anta att det är av logistiska skäl han får spela sist. Väggdekoren han har med sig, i form av en neonljusbeprydd mörkerportal, tar trots allt en stund att sätta upp.

Nick Kent, mannen bakom Perturbator är, med sina blott 30 levnadsår, för ung för att ha egna minnen från årtiondet som konstarten vurmar för (likt många i publiken). Likt Carpenter Brut startade han sitt projekt under synthwaverörelsens barndomsdagar. På tiden då det ännu var ett relativt obskyrt internetfenomen. Då kunde det vara svårt att skilja dem åt men med tiden har de tagit olika riktningar.

Även Perturbator har adderat en del sånginslag till den, ursprungligen helt instrumentala musiken. Senaste albumet Lustful Sacraments från 2021 lägger även till en del inspiration från postpunken. ”Excess”, som öppnar Perturbators set, är ett exempel på när stilblandningen verkligen fungerar.

I övrigt satsar den yngre fransmannen på en sofistikation av uttrycket i motsats till Carpenter Bruts ohämmade maximalism. Det är snyggt och mycket välgjort. Men inte lika roligt.