Det är torsdag i mitten av november och vädret är därefter så jag flyr in på Medley i Malmö för att värma mig en stund. Ikväll står Stiko Per Larsson och Anna Nicole på den intima bistroscenen som till vardags används som garderob och Medley har förvandlats till ett vardagsrum. Det är nära, varmt och innerligt och precis vad jag behöver för att orka med det tunga höstmörkret ett tag till.
”Det känns lite tomt på scenen” utbrister Anna Nicole (Stars In Coma) när hon inleder kvällen. Vanligtvis backas hon upp av ett helt band med synthar och trummor men ikväll är det mer avskalat. Mer okonstlat. Bara hon och maken André Brorssons (Stars In Coma, Lashing Patsy) twangiga elgitarrer. Basisten Ola Wirling (Jangletones, Creutzfeldt Jakobs) och trummisen Wilhelm Strandberg som spelat med varandra sedan gymnasiet i olika konstellationer som Red Oak, Camisards, Malmljud och Cub & Wolf är ändå på plats, fast sittandes kring samma bord som jag slått mig ner vid.
Nicole sjunger uppriktigt om livets alla irrgångar och omvägar. Ofta spelar hon akustisk gitarr men i inledande ”Snurra” plockar hon fram en tvärflöjt medan munspelet åker fram i avslutande ”Idiot”. Målande uppväxtskildringar, sårbara relationsdramer och finurliga livsgrubblerier till sirligt vandrande melodier i samma skånska singer-songwriter-tradition som Tekla, Hanutten och Under Tiden. Den trevande melodin i ”Faller” vaggar mig till ro och i ”Livets labyrint” spricker Nicole upp i en luftig falsett. Starkast är den avslutande ”Idiot” om hennes tid som skolkurator och den skam en elev la på sig själv när det kom fram att hon inte kunde lita på den hon kanske litat på mest av alla.
”Jag har på något vis alltid varit hopplöst nostalgisk av mig” säger den evige vandraren Stiko Per Larsson när han tar över scenen. Det är tio år sedan han var i Malmö sist på en av sina otaliga vandringsturnéer och för egen del blir jag också nostalgisk när jag minns tillbaka på några av de gånger jag sett honom tidigare. Legendariska spelningar på golvet i en friluftsbutik i Malmö eller på och utanför Peace & Love i Borlänge där såväl ström som strängar gick medan konserterna fortlöpte som om inget hade hänt. Det är alltid något särskilt när Stiko Per Larsson har en grej på gång.
En akustisk gitarr och en liten stompbox är allt som behövs för att skapa fullkomlig magi. Målande anekdoter ur livet varvas med intensiva böljande visor framförda med en nervigt lidelsefull tenor någonstans i gränslandet mellan Kapten Grå och Josef Zackrisson. Publiken sköter halva mellansnacket och ett anteckningsblock skickas runt i lokalen där man kan önska låtar. Det är naket, prestigelöst och nära men också större än livet själv.
Han berättar oförbehållsamt om uppväxten i Heden, de månadslånga vandringsturnéerna, den femhundra år gamla stegen som gett upphov till släktens gårdsnamn och hur hockeyn präglat hemstaden Leksand. Om hur han flyttade fjorton gånger på tio år när han bodde i Stockholm, om farbror Lennarts gamla snickarbod, Peter LeMarcs fäbless för korv och gamla konsertminnen. Fullsatta hockeyarenor men också mindre inför två änder i stadsparken i Sala och en vävstol i Altuna Bygdegård. Och mellan varven måste han titta till mobilen för att se hur det går för hans sextonårige son i hockeymatchen mot Avesta.
När anteckningsblocket hittar tillbaka till scenen är det fyllt av låttitlar, några han redan tänkt att framföra och några han inte spelat på många år. Vi befinner oss på Medley så kvällen till ära sätter han ihop ett medley av några önskade dängor, väver in några rader ur ”Vem får nu se alla tårar?” av Wilmer X och skrattar gott åt att någon av någon anledning skrivit upp Ulf Lundells ”Öppna landskap” på listan. Det visar sig att det är ett gäng holländare som hittat hit och att det är den enda svenska låt de faktiskt kan. Den sökande vandraren har plötsligt förvandlats till en tongivande allsångsledare. En outsider som vunnit P4 Nästa, tolkats av Svenne Rubins, gjort duetter med Peter LeMarc och Kalle Moraeus och varit med i Melodifestivalen.
Det är tvära kast mellan skratt och gråt, högt och lågt. Hypnotiskt vemod och medryckande glöd. En människa rakt upp och ner med alla sina mångbottnade nyanser och motsägelsefullheter. Allra starkast blir det i den stilla avskalade melankolin och det bräckliga livsfilosofiska grubblandet. Låtar som ”Ett liv värt att dö för”, ”Boken om dig” och hockeystaden Leksands nationalsång ”Bröder” ger mig gåshud och en tår rullar längs min kind under den nakna begravningshymnen ”Elysium” om hur hela världen stannat upp medan TV-programmen rullar på och tågen fortfarande har signalfel. Han berättar om hur mamma kom in på hans pojkrum, berättade i förbifarten att morfar hade dött och gick ut igen. Döden och begravningar var ingenting som barnen skulle involveras i och kanske är det därför han vuxit upp till en sökande själ som skriver om livet och dess skörhet.
”Detta är årets kortaste spelning” säger Stiko när kvällen börjar gå mot sitt slut. En av hans 130 livestreamade karantänkonserter höll på i åtta timmar, ikväll räcker det gott och väl med två timmar sprängfyllda av brinnande berättelser och glödande melodier. En happening kantad av gemytlig allsång och oväntade låtval. Han avslutar med en sista fundering över livet och universums uppbyggnad med den livsfilosofiska ”När du inte längre hör mig”. Rösten rosslar till så det knyter sig i min mage och när jag åter kliver ut i det tunga höstmörkret är jag övertygad om att jag kommer bära med mig den här kvällen länge. Kanske kommer den rentav finnas kvar när Anna Nicole, Stiko Per Larsson och jag själv är borta.
