Wonderfun lovar om en kalejdoskopisk resa genom decennierna. Det självbetitlade debutalbumet är en tidsmaskin driven av den kreativa hjärnan bakom artistnamnet, Wonderboy. Beskrivet som en räddare i nöden för nostalgikernas själar är Wonderfun ett alster som kan ses som en ljudmässig hyllning till poppens hjältar från 60- och 70-talens glansdagar, blandat med modern sensibilitet. En debut som ekar av Beatles och Beach Boys tidlösa charm.
Wonderfun har med singlarna “My Camera” och “Little Boy” redan skapat en liten buzz i södra Sverige. Projektet har under Göteborgslabeln Rexius Records skapat en förväntan på detta relativt okända och aningen mystiska popprojekt. Inför albumreleasen går det att se Wonderfun live för första gången, den 9 november kommer popkonstverket till liv på Grand i Malmö. Det utlovas utöver spelningen både lotteri och bingo under kvällens firande, där bandet dessutom förgyller kvällen med en stråkkvartett.
HYMN ställde inför veckans händelser fyra frågor till Wonderfuns frontman Wonderboy.
Med ett så tydligt retroinfluerat sound, hur ser du på att balansera mellan nostalgi och innovation i ditt skapande?
– Själva innovationen ligger nog i låtarna och inte i produktionen. Det hände något med popmusik när just produktionen blev mer primär än låtskrivandet. Båda är såklart viktiga men om jag måste välja, väljer jag en bra melodi och text framför en bra produktion. Kanske är det därför Wonderfun känns retro? Jag gör den musik jag tycker om och då råkar det liksom låta 70-tal. Men jag lyssnar egentligen inte så mycket på musik från 70-talet.
Kan du berätta om hur samarbetet med musikerna och produktionsteamet har påverkat det slutgiltiga ljudet på albumet?
– Wonderfun är väldigt mycket ett soloprojekt. Jag spelar de flesta instrument själv och har även producerat själv, på gott och ont. På min idol Prince första skivor stod alltid “Produced, composed and arranged by Prince”. Det är coolt, så ville jag också göra. Nu blev det ändå några externa musiker på skivan men de spelar oftast som jag instruerar dem att spela. Förutom stråkarna, de har arrangerats av Filip Runesson och eftersom han är ett geni fick han fria tyglar.
“Jag spelar de flesta instrument själv och har även producerat själv, på gott och ont”
Vad betyder det för dig att uppträda live, speciellt med tillägget av en stråkkvartett?
– Så hårt arrangerad pop som Wonderfuns är rätt svår att få till live eftersom det är mycket stämsång och ackord och grejer, men jag tycker vi har lyckats riktigt bra. Och stråkar live blir ju extra lyxigt. Dock, dyrt för mig. Men det är det värt!
Finns det något spår på albumet som står dig extra nära hjärtat, och kan du dela med dig varför?
– Jag tycker personligen låten “Life Can Be Wonderful” är fin. Bara piano och sång. “Life can be wonderful, try not to throw it away.” Det där carpe diem-temat kanske är lite uttjatat men det finns många fina poppiga ord i texten som jag är nöjd med. Mitt favoritord i poptexter är nog “cars”.
