När statsministern skakar hand med förintelseöverlevare för att i nästa andetag inleda ett samarbete med ett parti som grundats av gamla SS-veteraner.
När skol- och vårdpersonal tvingas bryta tystnadsplikten för att sända papperslösa flyktingar tillbaka till krig och tortyr. När det krävs en månadslön på över 27000 kronor för att ens få uppehållstillstånd. Då är det verkligen hög tid att lära sig av historien. Vi lovade ju att det aldrig skulle få hända igen.
När det skånska musik- och scenkonstkollektivet Apolonia sätter upp en musikal om frontkvinnan Ida Gustafssons (Ida & Lumbago, Orkester Gul) egen släkthistoria är det just på det temat. Halina – En överlevares berättelse skildrar Idas polska mormor Halinas tid som fånge i det fruktansvärda koncentrationslägret Ravensbrück några mil strax norr om Berlin. En fasansfull berättelse som efter tre år av kringresande på museer och högstadieskolor nu också släpps som gruppens femte album.
Släppet firas med en föreställning på Barnens Scen i Malmö Folkets Park och sällan har förintelsen känts lika påtaglig som nu. Plötsligt är andra världskriget ingenting som hände för längesen som man kan läsa om i böcker. Det här handlar om Idas mormor. Det händer rakt framför mig.
Tonen skiljer sig rätt rejält från allt Apolonia gjort tidigare. Inget euforiskt balkanreggaegung, ingen lekfull barnteater, inga yra cirkuskonster. Det brokiga niomannabandet har här krympt till en liten skara på fyra personer.
Ida själv i rollen som mormor Halina uppbackad av violinisten Filip Runesson (Danne Stråhed, Ossler, Östblocket), kontrabasisten Johannes Nästesjö (Nästy Lips, Resonans, Catch The Spirit) och Johan Ohlsson (Livet Nord, Östblocket, Swing Al Dente) på dragspel och piano. Det är naket, närapå klaustrofobiskt. Det knyter sig i magen. Väggarna kryper inpå. Ångesten ligger som en tung blöt filt över alltihopa. Det gör så ont.
När föreställningen tar sin början är Halina en tolvårig flicka som springer runt i ett Warszawa där färgerna dansar och tonerna leker. Den förste september 1939 invaderas Polen av Nazityskland och Warszawa läggs helt i ruiner. Staden är kall och otäck och döda kroppar ligger längs gatorna. Pappa kallas ut i kriget, mamma börjar arbeta i en grönsaksbutik och Halina blir tvungen att hoppa av skolan för att ta hand om sina yngre syskon. Åren går och vid sjutton års ålder engagerar hon sig i motståndsrörelsen som medlem i den ryska partisangruppen. I juli 1944 stormar tyska SS-trupper lägenheten och fängslar hela familjen. Hon skiljs från resten av familjen och förs till kvinnolägret Ravensbrück tillsammans med ytterligare 150 000 fångar.
Hon tvingas ta av alla kläder, tvångsrakas och avlusas genom att duschas iskallt inför allmän beskådan. Istället tilldelas hon en randig pyjamas försedd med trycket ”59235” och en röd triangel med ett stort ”P” som står för ”Polen”. Det är allt hon är nu. Fånge 59235. En iskall dusch var tredje månad, en hästfilt att dela på fem och en blaskig soppa på kålrötter och kompostrester är numera att betrakta som lyx. Piskrapp, skampålar och rädslan för att när som helst bli avrättad var numera systematisk vardag. Hon tvingas till fjorton timmars straffarbete med att dra sand upp och ner för en backe och att forsla tunga döda kroppar in i krematorieugnarna med vetskapen om att nästa gång kan det vara hon själv som ligger där. Ett liv helt i skräck, hunger och tortyr och hårdast av alla var den skoningslösa fångvaktaren Danca.
Det är ofattbart att Halina kunde överleva i lägret. De allra flesta klarade sig bara några månader. Kanske var det tack vare de ynka potatisarna hon lyckades smuggla med sig innanför kläderna. Kanske var det tack vare den starka vänskapen med medfången Hamkna. Kanske var det tack vare hennes kampglöd för rättvisa, frihet och människovärde som brann så intensivt att ingenting kunde släcka den. Kanske var det ren tur. Men så plötsligt kom den dagen då friheten kom till byn. 8 april 1945. Gården var fylld av främmande vänliga människor och rikligt med mat. Ärtor. Skinka. Riktig mat. Under ledning av Folke Bernadotte hade Röda Korset skickat sina vita bussar och äntligen var Halina på väg mot friheten.
Det är en gripande berättelse. Sällan har ett av historiens absolut vidrigaste brott mot mänskligheten upplevts lika nära. Lika påtagligt. Lika personligt. Med brinnande sånger som ”Kabaré Warszawa”, ”Partisan”, ”Förbjude” och ”Danca” är det svårt att inte bli berörd. Jag är nära att brista ut i gråt ett flertal gånger och hoppas för mitt liv att det aldrig ska hända igen.
Efteråt samlas vi i foajén för lite bubbel, chips och eftersnack. Vi diskuterar hur världsläget förändrats sedan dess. Men också om hur allt går igen. Krig, antisemitism och strukturell rasism. Och så fortsätter Ida att berätta om sin mormor. Om hur hon åkte runt och föreläste på skolor om förintelsen. Om hennes drygt halvsekellånga liv i småländska Aneby och hennes tretton barnbarn innan hon dog i slutet av nittiotalet på en semesterresa till Västervik. Och om hur den obarmhärtiga fångvaktaren Danca hamnade i grannbyn Frinnaryd.
Vem var hon egentligen? Även hon kom till Sverige med de vita bussarna. Var hon själv en fånge som tvingades att utföra dessa bestialiska övergrepp på sina medfångar? Hur mådde hon efteråt? Vem vet?
Låt det aldrig hända igen!
