Nu är alla små stjärnor, nu är alla på TV och sedan David Ritschard (Spinning Jennies, Sällskapsresan, Kalabalik i Lingonskogen) kollapsade i direktsänd TV i Allsång på Skansen i somras har han varit tvungen att ställa in resten av året.
Tanken var att han skulle ge sig ut på en gemensam arenaturné tillsammans med Lars Winnerbäck mellan Malmö och Luleå med en avstickare till Oslo och Trondheim. Den turnén får istället Lasse göra på egen hand tillsammans med sitt band.
När jag väl arbetat mig fram i de milslånga köerna utanför Malmö Arena möts jag av beskedet att ett förbud mot väskor på större evenemang trätt i kraft. Istället blir jag hänvisad till förvaringsskåpen på det stora köpcentret bredvid. Jag springer dit, låser in mina pinaler, skyndar tillbaka och hinner in ganska lagom till att konserten börjar. Hjärtat bultar intensivt och jag är inte helt säker på om det är på grund av andfåddhet eller förväntan. Är det en helt ny Lars Winnerbäck som möter oss?
Med det fjortonde soloalbumet Neutronstjärnan i bagaget gör Lars Winnerbäck upp med bilden av sig själv. Det Kent-producerade albumet genomsyras av en kylig ljudbild som dryper av isande synthar och urban elektronik. Ändå är den ett naturligt steg på vägen. Åtminstone på den stig Lasse tagit sedan han lämnade kompbandet Hovet 2006. Redan Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen (2009) visade ett ännu större släktskap med Kent medan Neutronstjärnan snarare har mer gemensamt med Jocke Bergs soloplatta Jag fortsätter glömma (2022). Det är samma målande samtidsskildringar och personliga medelåldersgrubblerier som alltid och Lars Winnerbäck är fortfarande en sann Lundell-man. Den till synes otypiska ljudbilden på Neutronstjärnan är lika logisk som det Ulf Lundell gjorde på Det goda livet (1987).
Ljuset är dunkelt i rött och vitt medan Stockholmsskildringen ”Min gata i stan” om hur allt förändrats i takt med gentrifiering, finanskriser och det hårdnande samhällsklimatet inleder kvällen. Nästintill varenda låt från Neutronstjärnan ryms under den drygt två timmar långa maratonkonserten. Men när låtarna framförs av ett dynamiskt sjumannaband uppstår något annat än på skivan. Ljudbilden är måhända lite mer urban än brukligt men drar ändå åt det mer organiska hållet. Stora arrangemang där dova synthmattor och trummaskiner samsas med brusande elorglar, varma körer, explosiva trummor och stora expressiva gitarrväggar.
Lasse själv står ofta rakt upp och ner och fokuserar på att förmedla de samtidsskildrande texterna men plockar mellan varven även upp såväl akustiska som elektriska gitarrer. Sandra Widman (Oh Jonathan, JFL, Highway To Helg) står vid hans sida och lägger varma körstämmor medan hon skiftar mellan akustiska gitarrer, tamburiner och klaviaturer. Carl Ekerstam (Ola Magnell, Staffan Hellstrand, Stiko Per Larsson) och Staffan Johansson (Per Persson & Nya Packet, Ane Brun, Anna Stadling) pendlar mellan drömska gitarrslingor, vräkiga solon och explosiva elgitarrväggar. Den stabila grunden utgörs av Jerker Odelholms (Ulf Lundell, Olle Ljungström m.fl.) drivande basgångar och den karismatiska trumslagaren Jonna Löfgrens (Hurula, IB Sundström, Glasvegas) förtätade trumspel med kraftiga virvlar och dova pukor. Det som utmärker just den här sättningen främst är dock Mikaela Hanssons (Timo Räisänen, Ulf Lundell, Vera Vinter) suggestiva synthmattor, knivskarpa synthslingor, tunga pianoackord och pumpande elorglar. Så mycket större, livligare och brokigare än den intima trio som spelade in skivan.
”Varför älskar man Malmö så mycket? Går det ens att jämföra med Stockholm?” utropar Lasse och landar i slutsatsen att Malmö är sitt eget blodomlopp. ”Staden som jag kommer ifrån håller på att ätas upp av Twilfit, Intersport och McDonald’s och ändå tycker lokala ungdomspolitiker att man borde skära ner på kulturen väsentligt. Det är idiotiskt!” fortsätter han. Lars Winnerbäck må vara ett typexempel på kultur som bär sig själv ekonomiskt men han är också medveten om att han aldrig hade kommit dit utan vare sig fritidsgårdar, replokaler, småscener, studieförbund, den kommunala musikskolan eller diverse eldsjälar. ”Jag är en enkel sång- och dansman i ett trasigt sosseland. Jag är barn av fritidsgården, av folkpark och förening” sjunger han i ”Själ och hjärta” och lånar en rad ur ”Solen i ögonen” för att minnas sitt gamla tonårsband Snoddas.
Lars Winnerbäck må fylla arena efter arena med hängiven publik men han är också medveten om att det är i de små stunderna som livet sker. I periferin. I ögonvrån. Långt ifrån industrin, rubrikerna och det stora maskineriet. Långt från rosor och champagne, snittar och konversationer. Mitt bland urbana synthar, öronbedövande jubel och storslagna Bruce Springsteen-ekande arenarockdängor som ”Åt samma håll”, ”Elden” och ”Hugger i sten” ryms även de små intima ögonblicken. ”Nåt som verkligen är bra” tillägnas sonen som sitter i publiken och ”Jag tror jag hittar hem” blir en hälsning till frugan. Folkballaden ”En tätort på en slätt” kläs i drömskt elgitarrplock, änglakörer och eftertänksamhet medan ”Om du lämnade mig nu” blir en intim duett tillsammans med Sandra. Helt ensam med akustiskt fingerplock färdas den söta ”Vad gör det om hundra år?” åter tillbaka till Nordiska Visskolan i Kungälv och i den avskalade fredsförklaringsballaden ”Ingen soldat” samlas hela arenan kring en enda liten lägereld.
De två timmarna försvinner rätt snabbt. Ändå är det mycket som hinns med. Calle plockar fram ett munspel i ”Söndermarken”, Sandra river av ett wailsolo i ”Gärna lite till” och den långa mässande samtidsbeskrivningen ”Vår tid” fylls av TikTok-beat, ekon och autotune. Allsången står som spön i backen och i ”För dig” drabbas en tjej av rena Beatles-hysterin. Adrenalinet pumpar runt i blodet i den totala urladdningen i ”Jag får liksom ingen ordning” och i den alternativa nationalsången ”Granit och morän” reser sig håret längs mina armar när Lasse gör upp med sin vilsna tonårsperiod då han höll på att slukas upp av mörka högerkrafter.
Jag ger mig ut i den kalla novembernatten. Jackan ligger i förvaringsskåpet på köpcentret men det gör mig inget. På skiva har Lars Winnerbäck inte riktigt nått fram hela vägen till mig sedan Daugava (2007) men livs levande mitt framför mig får låtarna nytt liv. En helande tröst i det tunga mörkret. En värmande hand i den kyliga höstvinden. Det finns broar kvar att bränna, nu gör vi om allting igen. Låt den här hösten göra helt som den vill.
