Atemlos är ett nytt Malmöband bestående av Dennis Lood (”Rundgångs-Dennis” som fram till nyligen även var med i Abu Nein) och Daniel Silwerfeldt (från Angst Sessions och Den Sorte Død). Tillsammans gör de stämningsfull, retrodoftande minimal synth. Idag släpps debutalbumet A Pending Doom.
HYMNs Anton Lindskog träffade Dennis och Daniel på ett ölställe vid Möllevångstorget. Det blev ett långt samtal om musiken, inspirationskällorna och hemstaden Malmö.
Bland stadens musiknördar känns Dennis antagligen främst igen som mannen bakom skivaffären Rundgång. Våren 2020 blev han svårt sjuk i covid (mest troligt efter att ha blivit smittad i butiken) och under en period var han tvungen att vistas på sjukhus. Där och då föddes idén till Atemlos.
Dennis: – Jag skrev låten som kom att heta ”Big Black Window” när jag låg inlagd på sjukhuset. Från början hade jag tänkt att det skulle bli en Abu Nein-låt men så blev det inte. Men låten kändes så viktig för mig att jag behövde en outlet för den och så hade jag fler saker liggande . Så jag skickade min demo till Daniel och bad honom göra pålägg. Och när jag fick tillbaka den kändes det helt rätt. Det blev precis så som jag hade tänkt mig. Någonstans där sattes tonen för hela projektet.
Daniel: – Det är så vi har fortsatt att jobba ihop sedan dess. Vi spelar in på varsitt håll och skickar saker fram och tillbaka mellan varandra. Vi har faktiskt fortfarande aldrig suttit i samma rum när vi gjort musiken. Sedan händer det att vi tar någon öl ihop ibland eller att jag kommer in till Dennis i butiken och så snackar vi ihop oss.
” Låten kändes så viktig för mig att jag behövde en outlet för den”
Dennis: – Även namnet Atemlos hade jag klart för mig redan då. Jag ville ha ett projektnamn med en koppling till något jag gillar. Det finns en skiva med Matthias Schuster (mest känd från minimal wave-akten Bal Paré – min anm) som heter Atemlos. När jag fick reda på att titeln betyder ”Andfådd” på svenska kändes det som ett helt klockrent namn. För det var precis så det var för mig då när jag var jättesjuk i covid. Jag var andfådd hela tiden. Det var min vardag. Och så finns det knappt några andra band som heter så.
Daniel: – Vi upptäckte att det har funnits något tyskt Wham!-liknande band med samma namn. Så vi var rädda för att hamna på deras Spotify-sida (skratt).
Dennis: – Det hade varit illa för det där är ett riktigt lökigt band.
Hur ser fördelningen ut mellan er? Vem gör vad?
Daniel: – Det finns ingen förutbestämd uppdelning. Någonstans har jag bestämt att det är Dennis som gör trummorna för det är jag själv inte så bra på. Sedan har jag en hel del stråkmaskiner och gamla 70-talsprylar hemma som jag använder till mycket.
Dennis: – Det är Daniel och jag som gör musiken men texterna skrivs av våra gästsångare. Jag gjorde själv först en inspirationstext för ”Big Black Window” till Jocke från Dipper som sjunger på den. Och jag tolkar faktiskt hans text som att den skulle handla om samma sak. Om att sitta isolerad och längta hem till sin familj så som jag gjorde då.
Daniel: – Intressant för jag tolkar den inte alls så. Jag tror att den är väldigt personlig för honom.
Dennis: – Sedan får den som skriver texten även bestämma vad låten ska heta.
Daniel: – För oss är det jätteförvirrande. Jag och Dennis har alltid egna arbetstitlar på låtarna innan sången kommer in. Så vi rör ihop titlarna hela tiden.
A Pending Doom släpps idag digitalt på alla plattformar av Dennis och Daniel själva. En vinylutgåva är också på väg ut på tyska Kernkrach Records med releasedatum den 10 november. Omslaget är designat av Daniel och inspirerat av Fritz Lang. Annars har den egna hemstaden varit en viktig inspirationskälla.
Musiken är inspelad hemma hos bandmedlemmarna själva och sången hos Khyber Westlund (Independent State, Amusi m.m.). På promobilderna syns, förutom Dennis och Daniel, även sångaren John Lindqwister (Cat Rapes Dog, Machinista m.m.), som fungerar som bandets tredje medlem.
Utöver John rymmer A Pending Doom även två gästsångare. Nämnda Joakim ”Jocke” Leksell lånar ut sin röst åt tre spår, däribland en cover på Blue For Twos ”Someone Like You”. Avslutningsnumret ”Doom” gästas av Malmöbaserade Mood.
Daniel: – Att jaga rätt på sångare är faktiskt det som tagit allra längst tid för oss. Vi frågade många fler och tanken från början var att vi skulle ha med fler olika och framför allt fler kvinnliga röster på skivan. Sedan gick det snabbt när vi väl fick med oss John och Jocke eftersom de är så bra att jobba med.
Dennis: – Isabella (Mood) träffade jag när hon kom in med sin kassett till mig på Rundgång och frågade om jag ville sälja den i affären. Jag blev så överraskad när jag lyssnade. Den låter väldigt udda, typ som Laurie Anderson eller Anne Clark fast i modern tappning. Jag blev helt fascinerad över att något sådant görs nu – och här i Malmö! Jag skrev till henne och frågade om hon ville vara med. Så vi fick med henne till sista låten som är inspirerad av DAF fast med lite dub-bas. Det passade bra med talsång till den låten.
Daniel: – Och så blev hennes text till ”Doom” så bra. Den är ett statement!
Dennis: – Sedan har jag och Daniel fortsatt att jobba med låtarna även efter att vi fått tillbaka sången.
Daniel: – Ja, de har alla fått tre- och en halvminutersdemon från oss och efteråt har vi lagt till mer. För mig har det varit helt nytt för jag har aldrig jobbat med sång tidigare. Jag har heller aldrig jobbat över 70 BPM (skratt).
Dennis: – Musiken är mestadels handspelad av oss, för vi är bättre på det än på det digitala. Sedan är det också en del av charmen, att det inte blir ”för” perfekt.
”Tanken från början var att vi skulle ha med fler olika och framför allt fler kvinnliga röster på skivan”
Finns det tankar på livespelningar?
Dennis: – En anledning till att vi startade projektet var att jag inte ville ha ett liveband. Abu Nein blev ju mycket av ett liveband och eftersom jag nästan aldrig kunde vara med på spelningarna valde jag att hoppa av (läs vår recension av senaste Abu Nein-skivan II som Dennis medverkar på). Men nu när skivan är klar har vi pratat om att det nog kan bli någon livespelning med Atemlos. John älskar ju att stå på scen och är väldigt bra på det.
Daniel: – Det vore väldigt roligt om vi kan göra någon spelning där vi får med oss alla tre som sjunger på skivan. Även om vi bara får med oss två av dem tror jag det kan bli riktigt bra. Men tanken är som sagt inte att bli något liveband. Vi startade projektet och jobbar som vi gör därför att vi tycker det allra roligaste är att göra musiken. Sedan har vi båda så mycket annat som tar upp tiden med våra jobb och familjer att det är svårt att få hitta utrymmet.
Daniel har, med sina två ambientprojekt, en omfattande diskografi. I
Den Sorte Død jobbar han tillsammans med Offermose. Angst Sessions är soloprojektet som han själv har gett genrebeskrivningen Dunkel Kosmische Musik. Båda projekten släppte fullängdsalbum under 2022.
Daniel: – Jag skulle säga att det finns tre olika sorters ambient. ”Vanlig” ambient tycker jag själv är rätt ointressant. Sedan finns den mörkare varianten, till exempel det Mortiis gjorde i början och andra akter med kopplingar till black metal-scenen. Och så finns det som i det närmsta kan beskrivas som anti-ambient. Det är också den typ av musik jag tror att jag själv gör med mina projekt. Det är musik som ställer lite krav på lyssnaren. Där det händer så mycket att du måste vara uppmärksam.
Dennis: – Varje gång du släpper något nytt med Den Sorte Død eller Angst Sessions så drar jag på mig lurarna och ger mig ut och vandrar. Det är så man ska lyssna på den typen av musik. Man hamnar i en så stark sinnesstämning. Jag gillar verkligen att lite av det där även har kommit in i Atemlos musik.
Daniel: – Själv hade jag nog inte vågat göra så ”enkla” melodislingor som vi gör till något av mina andra projekt.
Dennis: – Det är väl det som är minimal synth. Där är det ju ofta väldigt enkla melodier. Särskilt om man går tillbaka till början av 80-talet. Till exempel är Linear Movement (tidigt sidoprojekt från Pette Bonne, en av belgiska new beat-akten A Split Seconds grundare – min anm) en viktig gemensam inspirationskälla för oss. Det mesta de gjorde släpptes aldrig när det begav sig men har kommit ut i efterhand på etiketten Minimal Wave.
Daniel: – Det finns något väldigt – för att använda det uttjatade ordet – punkigt i det. Att det inte är helt tight och att allt spelas live.
Dennis: – Något annat som också har inspirerat oss båda mycket är John Foxx första album Metamatic (1980). Särskilt stråkmaskinsoundet.
Daniel: – Jag gillar att det inte är så mycket kompression. Det låter som en stor studio gjorde på den tiden men utan det blir ”för mycket”. Stort och dyrt utan att det blir svulstigt och med väldigt precisa ljud. Jag tycker enkla melodier funkar om det är intressanta ljud, vilket just det albumet är ett väldigt bra exempel på.
Dennis: – John Foxx blev ju mer ”vanlig” new wave senare men första soloalbumet är väldigt speciellt. Jag tycker det intressanta är att Vienna (1980), den första skivan som Ultravox släppte efter att han hade hoppat av, går i samma stil. Det var liksom på väg åt samma håll men kunde inte samarbeta med varandra.
Dennis har sin bakgrund inom synthen men för Daniel var det till en början hårdare tongångar som gällde. Något som kom att få stor betydelse för honom i unga år var framväxten av den andra generationens black metal-scen i dåvarande hemvistelsen i Norge.
Daniel: – För mig har det alltid varit känslan snarare än tekniken som varit det viktiga. Jag tror det beror på att jag inte kommer från en musikalisk bakgrund. Även fast jag har lärt mig tekniken så är utgångsläget för mig alltid en känsla.
– Black metal blev så viktigt för mig därför att det kändes så annorlunda. Att harmonierna skiljer sig så mycket från ”vanlig” rockmusik är otroligt inspirerande. Det har gjort att jag alltid tänker riffande, även när jag jobbar med elektronisk musik.
Dennis: – Jag visste själv knappt någonting om metal innan jag öppnade Rundgång, mer än att jag hade lyssnat lite på Entombed. Jag tyckte det räckte med Ministry, Nine Inch Nails och Strapping Young Lad (skratt).
– Det var stor efterfrågan på de skivorna på Rundgång och när min metal-expert David slutade, blev jag tvungen att lära mig mer för att ta över den delen själv. Och jag började med black metal, mest för att det var så spännande att läsa alla de där spektakulära historierna. Men det var när jag fick veta att Euronymous (Mayhem-gitarristen som även grundade den, i black metal-världen ikoniska, skivaffären Helvete i Olso – min anm) lyssnade på band som Kraftwerk och Skinny Puppy och sålde de skivorna i sin butik, som det klickade för mig. Det var då jag förstod kopplingen mellan black metal och den typ av elektronisk musik som jag själv gillade sedan tidigare.
Det var i Malmö de fann varandra. Staden nämns i presstexten som en viktig inspirationskälla. Framför allt Malmös historia som industristad och livet för arbetarklassen.
Dennis: – Vi var nere i hamnen och drack öl och snackade ihop oss inför det att vi skrev presstexten. Då tänkte vi tillbaka på den gamla varvstaden Malmö.
Daniel: – Malmö har format vår musik. För mina andra projekt Den Sorte Død och Angst Sessions är det naturen jag hämtar inspiration från. För mig är Atemlos ett Malmöband. Det är kvarteren runt Möllan, tankar på hur det var att leva hör under 1920- och 1930-talen, när det var en utpräglad arbetarstad. Förmodligen ett hårt liv men jag hade nog kunnat trivas rätt bra här då (skratt).
”Jag tycker verkligen det är något av det allra finaste man kan göra. Att stötta det lokala”
Dennis: – Själv älskar jag att gå runt med hörlurar och känna som att jag är med i en filmscen när jag lyssnar på Daniels musik. Då är det alltid Malmö som är scenografin för mig.
Daniel: – Malmö har ju haft varv och är en arbetarstad i grunden. Och jag tror att bland annat det har bidragit till att här alltid har funnits ett så starkt stöd för lokala band och mindre scener. Det kommer fortfarande in folk till Dennis på Rundgång och frågar efter de senaste lokala släppen. Och jag tycker verkligen det är något av det allra finaste man kan göra. Att stötta det lokala. Lite på samma sätt som Plan B gör.
Dennis: – Ja och det var faktiskt en av grundidéerna som jag själv hade när jag startade Rundgång. Det jag reagerade på då var att man kunde läsa om de lokala banden i Dygnet Runt – men man kunde inte köpa skivorna för butikerna tog sällan in dem. Möjligtvis att Musik&Konst eller Jukebox hade de lokala rockbanden men inte så mycket mer.
Hur tycker ni att Malmö har förändrats sedan dess?
Dennis: – Jag flyttade hit 1999 och när jag tänker tillbaka på det så var området kring Möllan faktiskt rätt tråkigt då. Det var också råare. Där som Krua Thai ligger nu fanns ett ställe där det alltid var slagsmål. Varje gång man gick förbi stod någon och vevade med en kniv. Och att det är annorlunda nu är både bra och dåligt. Nackdelen är att hyrorna bli högre och ölen dyrare.
Daniel: – Vi har haft ett fantastiskt musikliv och, även fast att mycket har försvunnit på senare år, vill jag ändå pusha för Malmö. Här finns fortfarande bra musikställen där det går att se udda och intressanta konserter. Även om det idag kanske är en tredjedel kvar av vad det en gång varit.
Dennis: – Det talas ju mycket om kulturdöden. Jag tror en följd av det kan bli att det dyker upp fler DIY-ställen igen. För när de lokala banden inte har någonstans att spela längre kommer de att börja ordna med lokaler själva.
– Lite så var det när jag själv flyttade hit för snart tjugofem år sedan. Det fanns inte så många ställen att spela på om man var oetablerad så man fick ta tag i det själv. Kanske är det dit vi är på väg igen?
