Det är 90-talskonvent på Slaktkyrkan denna kväll och kepsarna lyser inte med sin frånvaro. Det är en väldigt närvarande och månghövdad publik på plats när Fireside öppnar med sin lite Quicksand-doftande, eller varför inte verkligen starkt luktande, bångstyrighets-rock.
Det är bara Firesides första två album, Fantastic Four och Do Not Tailgate, som egentligen låter särskilt likt Quicksand om en har öron men likheterna där i början är ganska stora. I och med 1997 års fantastiska Uomini D’onore hittade Fireside verkligen sin deppiga, väldigt norrländska, egna musikaliska värld som sedan expanderade rejält på uppföljaren Elite.
De hade gärna fått spela fler låtar från Uomini D’onore, men de två låtar vi fick var helt klart höjdpunkter. Med risk för att jag skriver nästan exakt samma saker som för ungefär ett år sedan då jag skrev om releasespelningen för Bin Juice, den första skivan på 19 år, konstaterar jag bara att det inte märks något märkvärdigt att det gått så pass lång tid. Allt sitter som det ska och allsången på ”Kilotin” är ju bara för gullig.
Lite dumt att en lyckas lägga bort den nyinköpta 7”- vinylen det första en gör när konserten är slut, men det är ju ganska lätt att göra av misstag.
Quicksand spelar hela Slip från 1993, och det är en tolv låtar lång uppvisning i energisk post-hardcore/ indierock, eller vad en nu väljer att kalla det. Det är kanske lika bra att de spelar debutalbumet i sin helhet då det gissningsvis är vad de flesta vill höra. Det är tajt och smooth men blir ärligt talat lite halvtrist efter ett tag. Fortfarande bra, bara lite ospännande, men ja låtarna låter på ett visst sätt och så är det med det. Vill en ha variation kan en ju lyssna på något annat.
Det var väldigt spännande 1993 och 1995 när de första två albumen kom, och det är det säkert inte bara av nostalgiska skäl för en del yngre i publiken, om dom ens fanns där, inte vet jag. Det blir två låtar från senaste albumet så snart som debuten matats igenom. ”Lightning Field” och ”Colossus” låter finfint, särskilt den senare med sin struttiga släpighet.
Extranumret som också blir det enda är ”Delusional” från andra albumet Manic Compression, och den sätter en snygg monoton och stor punkt på den ovanligt tidiga kvällen. En skulle nog kunna säga att publiken verkade få vad den kom dit för, och det var kul både på 90-talet och hundra år senare.
