Höstmörkret lägger sig över stan, hela käften smakar söndag och jag behöver en rejäl urladdning. En brutal käftsmäll som får staden att vakna upp ur sin dvala. Massiva gitarrväggar, tunggung och blint raseri.
När jag kliver in genom portarna till Plan B en kvart före angiven tid står kanadensiska Cancer Bats redan på scenen. I snart tjugo år har den Torontobaserade kvartetten kombinerat diverse element från metal och beatdown hardcore till ett lika variationsrikt som okonstlat tunggung. Sångaren och före detta trummisen Liam Cormier (AxeWound, xShipwreckx) springer runt över scenen och samtalar lätt och ledigt med publiken om snus och kaffe som om vi vore gamla vänner. Jaye R. Schwarzer (Julie & the Wrong Guys, Kover, Pile High) spelar lika melodiska som tungt distade basgångar för att i nästa stund slänga sig på golvet och leka med pedaler. Mike Peters (Julie & the Wrong Guys, Figure Four, Rouge Nation) trumslag är lika bergfasta som sinnrikt föränderliga. Sedan gitarristen Scott Middleton (At The Mercy Of Inspiration) hoppade av bandet 2021 har olika gitarrister avlöst varandra. På den här turnén medföljer Jackson Landry med ylande solon och tunga nedstämda Drop D-riff.
”Tack så mycket! Tusen tack! Tackelitack!” säger Liam på exklusivt inlärd svenska och drar slutsatsen att ”Canadians” och ”Swedeners” är ett och samma. Han sjunger om sataniska gungstolar, rullbrädor och arsenik. Blastbeats, hiphopgung och tunga metalriff avlöser varandra i en aldrig sinande ström. Hela publikhavet studsar upp och ner i ”Radiate”, Beastie Boys-covern ”Sabotage” exploderar i ett stormande wahwah-solo och i den matande ”Hail Destroyer” låter Jaye mikrofonstativet vandra runt i publiken. Spelningens höjdpunkt är när den kanadensiske singer-songwritern Brooklyn Doran tittar in för en duett i den tunga sävliga ”Hammering On”.
Lamporna släcks och från högtalarna väcker nylonhudat gitarrplock en förväntan på vad som komma skall. Stråkar pumpar intensivt, en svävande synthbas får håret att resa sig i nacken och när allt kreverar äntrar den rogaländska necro’n’roll-sexteten Kvelertak scenen. Efter några ensamma boogieriff exploderar konsertöppnaren ”Krøterveg te helvete” i öronbedövande publikvrål och ett hejdlöst tryck för att i nästa stund landa i drömmande gitarrplock. Uttrycken är många och skiftande och avlöser varandra stup i kvarten. Feberdrömska gitarrväggar, krämiga sillastämmor, episka melodier, plötsliga stilbrott, tunggung, halvtempon, blastbeats, storslagna körstämmor och besinningslös allsång. Gärna på en och samma gång, eller åtminstone i samma låt. Ett saligt inferno marinerat i mög.
Sångaren Ivar Nikolaisen (The Good, the Bad and the Zugly, Silver, Skitliv) ställer sig oftare på kravallstaketet och slänger sig ut i publikhavet än han befinner sig på scenen. Han gästade bandet redan på duetten ”Blodtørst” från bandets självbetitlade debutalbum (2010) men sedan han ersatte originalsångaren Erlend Hjelvik (Djevel) för bara några år sedan har bandet tagit sig an en mer direkt punkattityd. Den rogaländska poesin indränkt i mjöd, samhällskritik och nordisk folktro ligger numera lika mycket i fokus som Bjarte Lunds (Oslo Ess), Maciek Ofstads (Ad Arma, The Needs) och Vidar Landas (Beachheads) trehövdade gitarrarmé. Tillsammans med basisten Marvin Nygaard (Beachheads) och trummisen Håvard Takle Ohr (Oslo Ess, Bare Egil Band, Rosenkrantz) är Kvelertak ett skoningslöst strypgrepp. En storslaget frontalangrepp från samtliga håll. En explosion av tusen kilo stål.
”Fattar ni, Malmö?” vrålar Ivar på klingande svenska. ”Jag vet att det är söndag idag och att många av er inte är särskilt nyktra. Ungefär 5% av er kommer vara otrogna, 10% ligga stupfulla på gatan och 30% kommer stanna hemma från jobbet imorgon. Men det är lugnt. Ni får ledigt imorgon!” fortsätter han och sparkar igång den arbetskritiska kampsången ”Døgeniktens kvad”. Bandet turas om att klättra upp på förstärkarna medan publiken surfar i stort sett lika mycket som Ivar. Maciek och Vidar delar på Troy Sanders (Mastodon) rader i den engelskspråkiga ”Crack of Doom”, ”Likvoke” flirtar med discon och ”Skoggangr” är en tunggungsshuffle. Ivar brottas med ett mikrofonstativ, en publiksurfare är nära på att trilla ner och i ”Nattesferd” ställer sig även Marvin på kravallstaketet för att sedan ta sats och surfa iväg över publikhavet. Samtidigt som han fortfarande spelar bas. Det är högintensivt och storslaget, stökigt och dynamiskt. ”Evig vandrar” och ”Morild” må vara smäktande ballader men spelas med en sådan frenesi att de skär som sylvassa knivar i bröstet.
”Vil dere vite hvor vi kommer fra?” frågar Ivar för första gången på norska och stämmer upp i den episka hemfylkeshymnen ”Rogaland”. Allsången står som spön i backen och aldrig har släktskapet mellan Vestlandet och Sydsverige varit så tydligt som nu. Uppe i Troms fylke finns det rentav ett ställe som heter Skånland.
Jag kliver ut i den gråa oktobernatten. Luften är fortfarande lika tung och kvävande som förut men själv är jag fylld av ny kraft. Rogaland ska brinna igen!
