Med titlar som ”När festen slutar”, ”Allt som skaver nu ska gå över med tid” och ”Slutligen” markerar Vånna Ingets fjärde studioalbum True Romance slutet på en epok. En sista svanesång innan allting är över. Ett allra sista försök att hinna få gjort det där det aldrig fanns utrymme för.
Konserten har tagit slut, bandet håller på att packa ihop och nattklubben är i full gång. Vånna Ingets karakteristiska vemodspunk har ersatts av ett gnistrande elektroniskt ljudlandskap som snarare för tankarna till Det Brinner och Little Jinder. Sångerskan Karolina Engdahls (True Moon) förtvivlade frustration är svalt behärskad och Tommy Tifts (Sista Sekunden, True Moon) ångestvridna elgitarrer har fått ge vika för svävande synthmattor, kyliga synthbasar, perkussiva gitarrslingor och dova maskiner. Basisten Christine Owmans (Jenny Wilson, Råå, Robert Plant, Mark Lanegan) experimentella ådra genomsyrar allt och tillsammans med trummisen Andréas Almqvist (Engelska Sjukan) och klaviaturisterna Joel Nevrup (Svindel) och Dan Sigurdsson (Nobelkommittén) har de malmöitiska smålänningarna transformerats till ett helt annat band. I Vånna Ingets allra sista skälvande andetag är det plötsligt något nytt som föds.
Visst påminner de lika skeva som episka melodierna i ”Gnista” och ”Hundratusenbitars pusselliv” om forna dagar. Det är samma krossade hjärtan och tappade ord som skakar liv i en trasig värld. Samma mörker, samma sorg och samma vilsenhet. Men den som varit riktigt ledsen riktigt länge gråter inte längre. Tårarna har tagit slut för längesen. Den som varit riktigt ledsen riktigt länge knarkar nostalgi, skruvar upp volymen och låter TV:n stå på för att fylla rummet av något som åtminstone påminner om hjärtslag. Den som varit riktigt ledsen riktigt länge stannar sist kvar på festen och ylar mot fullmånen för att krampaktigt försöka känna alla känslor som går ikväll. Den som varit riktigt ledsen riktigt länge målar natten i neon och svävar bort på moln. Vad ska man annars göra när livet gått på grund? Kan du inte se att det är livet vi flyr ifrån?
När Vånna Inget slutligen tar livet av sig gör de det på dansgolvet. Inpyrda i röken från glittrande synthar, dansanta rytmer och urban elektronik medan världen runtomkring rasar omkull. Alla vet vad som händer men stannar ändå till fem. ”Slutligen” är nästintill en segerrusig eurodiscofanfar, Stefan Bratt (No Fun At All, Atlas Losing Grip) stämmer upp i ett ylande gitarrsolomaraton i ”Hundratusenbitars pusselliv” och när Jari Haapalainen (Bear Quartet, Kajsa Grytt, Eldkvarn) får fria händer i ”När festen slutar” och ”Leva eller ångra” kokar det elektroniskt febriga dansgolvet över. Refrängerna snurrar i skallen och det postpunkdrivna singelspåret ”Allt som skaver nu ska gå över med tid” känns redan som en klassiker.
Men för den som varit riktigt ledsen riktigt länge ligger ångesten som en blöt tung filt över alltihopa. Avlägset och diffust som i en dimma. Det är svårt att andas. Det är svårt att se klart. Vad som än hände kommer aldrig hända mer. Det finns ingenting mer att göra nu. Det finns ingen väg tillbaks.
[Gaphals, 6 oktober]
