DeathbyRomy från Los Angeles kom till Köpenhamn i tisdags och spelade inför en stor publik. Tyvärr var de inte där för att se dem, utan Grandson, vilka de värmer upp för på flera datum under deras första Europaturné. Hur stod de sig jämfört med den betydligt mer välkända huvudakten?
Romy Flores, som började släppa musik redan när hon var 15, spelar för en ännu större publik än väntat. På grund av hög efterfrågan på biljetter flyttades tisdagens konsert från Lille till Store Vega. Flores är idag 23 och har hunnit släppa tre album, med ett fjärde på väg. Trots det känner hon sig tvungen att säga “de flesta av er vet nog inte vem jag är” efter de första låtarna.
Det är ju en situation som artister älskar att hata: att värma upp för en större artist som man kanske inte har så mycket gemensamt med. Det ger naturligtvis maximal exponering för en publik som inte hört en tidigare, men samtidigt krävs det ett extraordinärt framträdande för att omvända dem. Och det tror jag nog lyckades för många på Vega.
Trots att Grandsons publik inte alls är hennes egen målgrupp är de som står längst fram förtrollade av bandets liveshow. Ja, Flores har med sig ett liveband, som hon kallar Team Death på sin instagram. Visserligen spelar de över playback och direkt in i PA:t utan förstärkare men det tillför ändå något – framför allt trummorna, som är det det enda som verkligen skär igenom deras backing tracks. Det påminner mig en hel del om energin som Nova Twins hade på sin konsert på Roskildefestivalen i somras, även om de är ett renodlat liveband.
Om jag ska vara helt ärlig visste jag inte ens vem Grandson var innan spelningen och såhär i efterhand har jag svårt att se varför någon lyssnar på hans musik. Det är en blandning av olika musikaliska genrer, varav han inte bemästrar någon, utan snarare framstår som en gnällig vit medelklassman som vill vara “lite politisk”.
Låt oss tala mer om DeathbyRomy istället. Romy Flores blev känd (liksom många artister i hennes generation) när en av hennes låtar blev viral på TikTok. “Problems” heter den och handlar om att sudda ut sina problem med ett drogrus. Sedan dess har hon kämpat för att framstå som mer autentisk och hennes musik som DeathbyRomy har blivit allt mörkare och mer vuxen. Ingen av hennes nyare låtar har nått samma succé (“Problems” användes i över 2 miljoner videos) men nästan varje gång hon släppt något nytt har Flores sagt att det är det bästa hon gjort så långt.
Musikaliskt har hon närmat sig ett sound som blandar industrirock som Nine Inch Nails med mer slätstruken pop från 90-talet. Ett annat viktigt uttryckssätt för Flores är mode och där har hon verkligen har utvecklat en personlig stil och blivit något av en lokal modeikon. Precis som flera andra artister verksamma i Los Angeles/Kalifornien (t.ex. Patriarchy, Avalon Lurks, Cailin Russo) blir rollerna som artist och modell sammansmälta. De skapar en egen värld i mikroskopiskt format, där en själv är regent.
Genom att blanda goth och cyberpunk i sin klädstil är DeathbyRomy egentligen bara toppen på ett isberg (eller en av många toppar) av en estetik som nu även tagit plats inom den fina modevärlden med varumärken som Berlinbaserade Namilia.
Även musikaliskt finns det en uppsjö av artister inom DeathbyRomys sfär, som alla blandar pop och metal på olika sätt. Den mest uppenbara referensen är kanske Poppy, som även hon är verksam i Los Angeles och sägs vara bekant med Marilyn Manson. Lyssna bara på Poppys singel “Spit” från tidigare i år.
Manson har möjligen även inspirerat DeathbyRomys stil och i en artikel i amerikanska Paper Magazine (som verkar älska artisten) beskrivs hon som “Alice Cooper walking the runway at an Alexander McQueen show”. Bludnymph, Babychaos, Siiickbrain, FKA Rayne och Bodyimage är bara några andra namn på artister som rör sig inom en liknande kontext. Även för oss i Europa mer kända artister som Sasami och LustSickPuppy har blandat in element av 90-talsmetal i sin musik.
DeathbyRomy samarbetade faktiskt med Bodyimage på deras senaste EP Ur Friends. Låten “Hate Party” är absolut en av DeathbyRomys bästa och emblematisk för artistens beroende av andra producenter. Flores har nämligen i de flesta tillfällen samarbetat med olika producenter och låtskrivare på sina släpp. Många låtar har fyra-fem namn i credits och resultatet blir precis så spretigt och varierande som man därför kan vänta sig.
Men med senaste singeln “Saint” har Flores hittat ett sound som verkligen passar henne. Hennes röst låter nästan bäst när hon skriker, men samtidigt behövs de mjuka, nästan viskande passagerna för att bygga upp kontrasten. Flores berättar på insta att den är skriven av samma team som “Day I Die”, vilken var en standout på näst senaste albumet Songs For My Funeral. Det blir även låten som avslutar DeathbyRomys alltför korta uppträdande i Köpenhamn.
Det ger däremot mersmak. Det blir mestadels nya låtar, som “I Kill Everything” och “No Mercy” från senaste plattan Entropy, men alla arrangemang känns uppdaterade för att passa det nya livebandets energi.
Flores själv verkar känna sig som hemma på scenen, även om Vega kanske är en lite för “fin” lokal för sammanhanget, både sett till det perfekta ljudet och den visuella inramningen. DeathbyRomys musik känns snarare som gjord för Mayhem eller dylika underground-ställen i Köpenhamn.
Det är kanske emblematiskt för en del av Flores generation – en hatkärlek till perfektionen och det ständiga iscensättandet av jaget. Vi ska må dåligt över allt som händer i världen samtidigt som vi exploderar med ungdomens extas. I “I Feel Like a God” från 2021 sjunger Flores “why Is everything wrong right now? I feel so alive right now”.
Missa inte DeathbyRomy i Göteborg och Stockholm de kommande dagarna.
