Under helgen var det Örebro Punkfest. Årets upplaga var annonserad som 5-vemfanvet-årsjubileum och det var den femte upplagan. Den första ägde rum 2018. Jag promenerade till förfesten på Kvarteret & Co. i skymningen medan några tusen kajor flög i vackra formationer mot den allt mörkare himlen över det gamla slottet. Det var en grymt fin inramning och de mörka fåglarna gav ett punkigt intryck på flera sätt.
The Drowns kommer från Seattle, Washington och jag såg delar av deras spelning under årets Rebellion Festival i engelska Blackpool. Albumet Under Tension (2020) är en favorit och de spelade under förfesten. De gick på scen strax före halv sju och kvartetten var full av energi vilket smittade av sig på publiken trots att det var tidigt på kvällen. Vi fick höra flera låtar från Under Tension där ”Black Lung”, ”Wolves on the Throne” och ”Them Rats” främst stack ut.
De Lyckliga Kompisarna eller DLK är ett legendariskt band på den svenska punkscenen och de kom främst fram under 1990-talet. Kvartetten inledde årets Punkfest på Frimis Salonger och publiken var med på noterna från början. Musikerna bjöd bland annat på klassiker som ”Troll och Häxor” och ”När Kristoffer spelar flipperspel” i inledningen, och det var en perfekt start på festen. Sedan gungade Frimis vidare under låtar som ”En öl till”, ”Hockeyfrilla” och ”Rysk Bompa” som avslutade konserten efter cirka 40 minuter.
Teenage Bottlerocket släppte det grymma albumet They Came From the Shadows 2009 och den plattan tog mig med storm. Trots det tog det många år innan jag lyckades se dem och det skedde faktiskt så sent som i augusti i år, under Rebellion Festival. Sångaren Ray Carlisle leder bandet som var med om en tragedi när hans tvillingbror Brandon Carlisle, även trummis i bandet, dog 2015.
Wyoming-kvartetten gick på scenklockan tio och inledde med grymma ”Semi Truck”, fortsatte med ”Don’t Want to Go” och ”Bigger than Kiss”. De körde låtarna i högt tempo med härliga distar på gitarrerna och det var långa medleyn. Tyvärr var Kody Templemans mikrofon lite låg så där försvann sången ofta i början, men det rättades till under konserten. Detta var en otroligt bra spelning som i stort sett bjöd på alla mina favoritlåtar. När ”They Call Me Steve” och ”Fatso Goes Nutzoid” kom på rad var det ren magi och kort därefter revs ”Ghost Story” av och någon kastade upp en liten badanka på scenen som kort därefter placerades på en av förstärkarna. I slutet lyfte nästan taket under ”Headbanger”, som spelades i ett rasande tempo, ”Skate or Die” och The Scutches-covern ”Don’t Go”. Wow, vilken uppvisning!
Ibland undrar jag vad det är som gör att jag åker på musikfestivaler och naturresor över halva världen, men svaret är alltid detsamma. Jag mår väldigt bra av det och när jag hamnar framför en scen som Teenage Bottlerockets under fredagskvällen är det väldigt enkelt att sätta sig på en buss i Göteborg, och senare på ett tåg i Falköping för att resa till Örebro. Det hade helt enkelt varit ett mindre fiasko om jag inte hade gjort det. När dessutom lördagsförmiddagens solskenspromenad bjöd på både Hjalmar Bergmans underbara Wadköping och en ståtlig ägretthäger vid Oset var det perfekt.
UNG & PUNK var ett separat arrangemang i paketet på Scenit Kulturhuset med gratis eller valfri entré. Det började redan under eftermiddagen i år vilket var toppen och det var ett alkoholfritt evenemang där man fick blåsa för att komma in. Jag klarade mig och de hade 13 liveakter, från 14-tiden till midnatt, och jag var där under eftermiddagen. Det var roligt att se att även akter som var bokade till Frimis under kvällen spelade på UNG & PUNK och ett av dessa var Åkersbergas stolthet, Coca Carola. Kvartetten gick på scen strax före 15:30 och den mörka källaren var en perfekt plats för eftermiddagspunk. Det var häftigt att se generationsmötet mellan många unga i publiken och dem på scenen som kanske var där i slutet av 1980-talet. Vi bjöds på flera klassiker som till exempel ”I bilen utan tak”, ”Upp igen” och ”Hjälp”.
Lördagseftermiddagen bjöd även på ännu en officiell förfest och denna gång var det på Borgen. Hotellets bardel var vackert födelsedagsdekorerad och det var, precis som annonserat, punkmys. Jag hann dit och såg göteborgska Kampen som spelar folkpunk. De bjöd oss på en fin halvtimme med låtar som inledande ”Folkpunk Göteborg”, via ”Ställer er upp och håll ihop” och avslutande ”Jag har varit full överallt i Majorna”. Eftersom jag själv har bott i närheten av Majorna var det många ställen jag kände igen i den sistnämnda låten och en stund senare sjönk solen allt djupare över Närke. Till slut blev det mörkt och slutsålda Frimis väntade på en ny kväll.
Malmöbandet Sista Sekunden inledde härligheten på Frimis vid åttatiden i dunkelt blått sken. Det var länge sedan jag såg dem så det var en rolig start på kvällen och det blev verkligen full fart från början till slut med låtar som till exempel ”Fel fel fel” och ”Att åldras med stil”. Om det är något som detta band gör är det just att åldras med stil. Låtarna som i flera fall släpptes för drygt tio år sedan lät fortfarande lika bra som då. Det enda snöpliga var att det tog slut alldeles för snabbt (redan efter en halvtimme) vilket verkade överraska både publik och musiker.
Det göteborgska kängpunkbandet Skitsystem stod på tur och de skapar ett blytungt sound med distar och rundgångar samtidigt som trummorna ofta rör sig snabbt i d-takt. Lördagskvällen bjöd absolut inte på något undantag utan ljudbilden tog tag i oss från början och vred sedan om ordentligt. Det kändes stundtals som man var med i ett drama där musiken bara var en av pusselbitarna. Några i publiken skrek ”spela snabbare” och det var stor humor för det gick verkligen undan. Låtar som ”Stigmata”, ”Skrivet i blod, ristat i sten” och ”Det sociala arvet” drog fram och allt avslutades med mäktiga ”Allt e skit”. Vi fick även höra att albumet Enkel resa till rännstenen (2001) spelades in i Örebro vilket åtminstone inte jag kände till sedan tidigare.
Malmöbaserade Vånna Inget har annonserat att de är ute på avskedsturné och det gjorde mig glad att jag fick vara en del av den. Flera av deras låtar har snurrat många varv hemma hos mig det senaste decenniet. De gick på scen strax efter elva och gav oss en fin mix av deras pärlor samtidigt som såpbubblor svävade framme vid scenen.
Karolina Engdahls sång var, som alltid, strålande vilket hon kanske främst visade i ”Vi har makten”. Även om det var en härlig konsert smög en känsla av vemod fram i rummet. Gitarristen Tommy Tift berättade att en av bandets första spelningar var i Örebro, men nu närmade det sig slutet och om detta var sista gången jag såg Vånna Inget så var det en perfekt avslutning. Några av konsertens höjdare var ”Spotta i motvind” i början, ”Krockade bilar” och ”Allvar” strax före midnatt.
Göteborgsbandet Trubbel avslutade årets Punkfest. Jag såg dem så sent som för en månad sedan, under Ö-Festen på Hisingen, men Trubbel kan jag se hur ofta som helst. Det är ett av live-världens säkraste kort och denna gång var självklart inget undantag. De inledde med ”Här kommer Trubbel” och ”Gbg City” och trots att vi befann oss i Örebro skreks ”Göteborg” av publiken på ett sätt som gjorde att man trodde att man likaväl kunde vara i Majorna eller på Hisingen. Det var fantastiskt och hela konserten fortsatte på samma sätt. Publiken var verkligen på tårna trots att klockan närmade sig 01:00. Musikerna fortsatte att bjuda på greatest hits som till exempel ”Snedstegsvalsen”, ”Sibirien” och ”Du känner la mig” där det i den sistnämnda blev allsång som nästan fick hela huset att brisera.
Trubbel var ett klockrent val att avsluta denna härliga festival med eftersom de har spelat på samtliga 5-vemfanvet-Punkfester och det är bara att hoppas att festivalen fortsätter att boka dem varje år för det är precis lika strålande varje gång. Jag gillar festivaler som skapar ”husband” på detta sätt. Primavera Sound, i bland annat Porto och Barcelona, har gjort samma sak med Shellac som spelar där varje år. Det är väldigt fint.
Jag lämnade Frimis vid halvtvåtiden och promenerade långsamt över bron. På himlen glittrade stjärnorna på den klara himlen och det mörka vattnet flöt långsamt fram i lyktstolparnas sken där näckrosorna började se lite slitna ut. Svartån gjorde verkligen skäl för namnet. Några skrattande människor stod på ett torg, men annars var Örebronatten stilla. Punkfesten var över för denna gång och jag ser redan fram emot nästa år. Arrangören bedömde att cirka 80% av festivalens besökare inte kom från Örebro så detta är en festival som redan fått en självklar plats i festivalsverige och den har även hittat en fin plats i mitt hjärta. Tack för i år.
