2008 slog den ner som en bomb. Det skotska bandet Glasvegas självbetitlade debutskiva som tog världen med storm. Lovorden fullkomligt haglade och epitet som ”bandet som ska rädda rock’n’rollen” tillskrevs dem. Samhällskritiska texter och vardagsbetraktelser blandades med gitarrmangelmattor och melodislingor. Ja hypen var enorm, så stor att man aldrig riktigt lyckades leva upp till den.
Efterföljande albumet Euphoric / Heartbreak hade sina stunder, men det märktes tydligt att glöden hade falnat. Arbetarklassgänget hade gått från att stämpla till att bli ekonomiskt oberoende, hela världen älskade dem redan och det fanns inte längre något kvar att bevisa. Likt många band och artister som nått denna framgång för snabbt och för stort orkade man inte att leva upp till hypen. Faktum kvarstår dock att debuten är en av 00-talets bästa album. Det är därför jag med glädje ser fram emot kvällens spelning på Pustervik, 15-års jubileet av debutplattan. Jag är fullt medveten om att man gjorde en liknande turné när albumet firade tio år, men då detta egentligen är det enda jag vill höra av bandet bortser jag från det faktumet.
Jag såg bandet första gången i Köpenhamn sen höst 2008 och skillnaden nu från då är minimal. Sångaren James Allan är precis lika cool och sjunger exakt lika bra som då (dock utan solglasögon ikväll), och övriga bandmedlemmar finns inget att anmärka på. Trummisen är den av medlemmarna som bytts ut genom åren. Från Caroline McKay på debuten, till svenska supertrummisen Jonna Löfgren från uppföljaren Euphoric / Heartbreak fram till och med år 2020, till nuvarande Chris Dickie. Men det märks inte så stor skillnad, likt sina föregångare står han upp när han spelar och håller med karakteristiska baskaggeslag tempot genom setet.
Man kör som sagt hela debutskivan rakt uppochner och inledande trion ”Flowers & Footballtops”, ”Geraldine” och ”It’s My Own Cheating Heart That Makes My Cry” är en utomordentlig kickstart, och när man sedan bränner av bästa låten om ett skolmobbningsoffer i ”Go Square Go” ihop med tårdrypande ”Polmont On My Mind” samt supersingeln ”Daddys Gone” gör det inget att tempot – precis som på albumet – falnar något i de avslutande tre spåren.
Som extranummer väljer man att blanda in låtar från de andra albumsläppen, och tyvärr märks det här att resterande låtskatt inte går att mäta sig med debuten. ”Later… When the TV Turns To Static” funkar, men exempelvis ”Secret Truth” håller inte riktigt. Jag hade istället tyckt att någon av låtarna från jul-EP:n A Snowflake Fell (And It Felt Like a Kiss) som släpptes några månader efter debuten hade passat ypperligt i oktobermörkret.
Men allt som allt är det hela riktigt bra! Och samtidigt ledsamt när man påminns om hur det brann ut för snabbt för dem, för man önskar det här bandet så mycket mer. De hade verkligen kunnat vara hur stora som helst. Men i väntan på ett nytt storalbum som håller måttet får jag väl helt enkelt invänta 20-års jubileumsspelningen av debutskivan.
