När Kapten Grå släppte solodebuten 80-talets barn och föräldrar (2020) blev jag golvad direkt. Innerligt berättade självbiografiska texter till avskalat vaggande vemod ganska långt ifrån det han gör som gitarrist och en av fyra sångare i Lastkaj 14. Uppföljaren Den lille kemisten fortsätter i samma spår men istället för ett gulnat gammalt fotoalbum är den ett kollage genom tid och rum. Ett kollage genom ben och märg.
Minnesbilder från barndomen i Mora vävs samman med samtiden i Bagarmossen och jag ser allt tydligt framför mig. Tallarna och de gröna husen. Hur han växte upp i mormors skog, fyllde åtta år när Palme dog och for genom landet med nedvevade rutor i familjens ryska bil. Kvällsdoppen i Mångberg, de krökta ryggarna i Farsta Strand och olycksbarnen på Gullmarsplan. Pressbyråkaffe på ett pendeltåg, reaktorer i öster och daliter i Bombay. Snöbollskrig på Hagaberg, kalla kriget på radio och Wimbledon på TV. Löneutmätningar och terapi. Bootcutjeans och Sofiero. Ungar sätts till världen, gamla vänner dör och hur mycket världen runtomkring än förändras blir man aldrig av med sig själv.
Det här är drygt femtontusen dagar filtrerade genom en person. Markus Johansson Malmström. Mannen som scannat Sveriges alla skivaffärer efter att hitta den han ville bli. Han minns de rosa bussarna mot Roskilde, en spelning på en grusplan med In Flames och ett möte med Robert Hurula från Masshysteri. Han plankar in på Punk in Drublic, sjunger Thåström på begravningar och som ett led i ekvationen dyker Paul Simons Hearts and Bones uppi en back på Stadsmissionen. Han byter språk, byter land och blir gitarrist i ett hårdrocksband. Celest, Voyager, Saigon Sickness, Hjärtattack, The Open Up and Bleeds och The Medicine Show. Han spelar dödsmetal och industri och medan Stiko Per Larsson sjunger om den tunna röda linjen mot Norsborg går de ner i en studio vid Kungsholmstorg för att spela in EP:n Venedig Sjunker under namnet 1978. Ett livslångt soundtrack för en man som landat med skallen spräckt. Skevt intonerad och defekt. Och som mitt i alltihopa finner någon form av tröst i Hesa Fredriks förbannade klagosång.
Otaliga referenser och minnesbilder avlöser varandra i ett stort kollage. En process som även går igen i det rent musikaliska. Visst grundar det sig i Markus förtroliga berättande, hans hypnotiska fingerplock på akustisk gitarr, dova pianon, drömska elgitarrer och själfulla synthar. Varmt melankolisk akustiskt sinnad vispop med storslagna Tomas Andersson Wij-melodier och fraseringar som för tankarna till den gamle vapendragaren Stiko Per Larsson. Men inte bara. I ”Rosa bussarna” tittar poeten Bengt ”Cidden” Andersson ner från sin himmelför att läsa några rader ur Käre Keith Richards (1985). Dottern Nora Malmström (Dålig Isolering) sjunger bakgrundsstämmor på Thåström-covern ”Beväpna dig med vingar”. Trummisen Olle ”Dr Dille” Ferner (Lastkaj 14, Hjärtattack) och basisten Tom van Heesch (The Open Up and Bleeds, Half Miler, Give Goods) tittar in på ”Svenska flaggans dag” och ”En konstnärs död” för att bilda helband och allra mest sticker Joakim Larssons (Craft, Black Bonzo, Katatonia, Eschatology) hårda östblockssynthar ut i ”Hearts and bones”. Ärligt och naket men också spretigt och asymmetriskt. En öppensinnad resa utan varken riktning eller mål. Ett kollage. Precis som livet självt. Det finns miljoner vägar hit men bara en går härifrån.
Det stilrena omslaget väcker kanske i sig inte så mycket känslor men drar starka kopplingar till såväl Moonica Macs Stark och sårbar (2019) som det mer rumsrena omslaget till Rolling Stones Beggar’s Banquet (1968) och blir på så vis även det en del av temat. Historien om en man med ena benet djupt nedgrävd i en skivback och det andra på en evig resa mellan Dalarna och Stockholm. Mormors skog, gårdsfester och kedjehus. Dödsmetall och industri. Lägg dig ner och lyssna, snart vet du var du kom ifrån.
[Second Class Kids Records, 29 september]
