Altin Gün på Plan B – frustrerar och förför

Bild från spelningen på Pustervik – Foto: Walti Hösli / Rockfoto

Temperaturen stiger medan publiken strömmar in. Axel mot axel väntar vi tålmodigt på att turkisk-nederländska Altin Gün ska inta Plan Bs scen.

Klungan tätnar när hängivna fans tränger sig fram, artigt men bestämt. Jag ställer mig på tå för att få en glimt av vad som händer. Svetten som börjar lacka är ingenting mot vad som komma skall.

Efter vad som känns som en evighet fylls mitt synfält av uppsträckta händer. När jag åter skymtar scenen är den dränkt i rök och rött ljus och på den står sex gestalter.

Det tar inte många takter att sätta Malmöpubliken i gungning. Bas, trummor och gitarr i perfekt symbios bildar en levande bakgrund som låter sången och de andra instrumenten briljera om vartannat. Den luftiga sången skär igenom funkgroovet likt en varm kniv i smör och melodierna flyter obehindrat in i varandra.

De psykedeliska riffen på synth och det traditionella stränginstrumentet bağlama kommer från Erdinç Ecevit Yıldız, Altin Güns starkast lysande stjärna. När han river av sitt första synthsolo för kvällen är det omöjligt att inte hänföras. Jag vill aldrig att det ska ta slut, men han låter sig inte påverkas av publikens totala förundran och slutar efter de tänkta takterna.

Oavsett instrument så avbryts ett solo alltid innan det riktigt transcendentala tillståndet uppstår. Precis innan jag lämnar jordelivet och återuppstår i den anatoliska dimensionen bortom tid och rum dras jag hastigt ner på Plan Bs hårda betonggolv igen.

Hela konserten är som en musikalisk förförelseakt. Lekfullt höjer och sänker de tempot på låtarna för att nästan skrytsamt visa sin skicklighet. Hur sångerna stoppas innan de når klimax frustrerar, men bara i de få ögonblick innan nästa låt tar vid.

Svetten rinner nu. Det dansas från scenen ända bak till baren. Längst fram är det som ett stormande hav, där jag står är det något lugnare. Framför mig ser jag upplyfta händer. De klappar, knäpper och gestikulerar mjukt och följsamt i takt till musiken.

Efter fler trollbindande solon, allsång till “Goca Dünya” och låtar i tryckartempo lämnar sextetten scenen. När de återvänder för att riva av de sista sångerna är det till dånet av rop och applåder. Såväl bandet som
publiken ger allt som kan ges.

På väg ut från den ångande lokalen är vi slutkörda, tomma och förlösta. Den kalla vinden kastar sig över oss och bryter magin som verkat de senaste två timmarna.