När jag gick på gymnasiet fanns det en några år yngre kille som kallades för Rock-Pelle. Rock-Pelle hade en bandana, precis en sådan som Axl Rose hade, och en jeansväst med olika märken fastsydda på.
Men sen tog Rock-Pelle studenten och slutade ha bandana. Sist jag såg Rock-Pelle hade han klippt håret och gått på folkhögskola och stod i en kyrka och sjöng ganska fint.
Essensen av detta är att den riktiga Rocken kanske fanns i oss hela tiden. Och att anledningen att alla band som Andres Lokko gillade nu låter skit är för att vi inte har rocken i oss längre.
När Rockade du sist? Det är inte alls en oberättigad fråga.
Jag rockade på Oxbow när de spelade på Roadrunners Rock & Motor Club här i Berlin förra veckan. För att det var det finaste och svettigaste jag sett. Så fint och svettigt att jag faktiskt tänkte skriva en text om det fast jag inte fått någon pressbiljett av arrangören. Men sen så ändrade jag mig. Jag har faktiskt principer (och jag älskar pengar).
Hur som helst – jag tror inte vi har rocken kvar i oss längre. Jag vet inte riktigt var den är någonstans. Jag lovade att jag skulle hitta ett nytt format för att skriva om liverock. Jag har inte gjort det.
Atlantabaserade noiserockbandet Whores. spelade alldeles utmärkt ordentligt. Samma sak gällande Venus Twins som också var där och båda såg ut som Garey Busey (vilket är förståeligt eftersom de var enäggstvillingar). De lät även som det nog låter i Garey Buseys huvud.
Men rocken var liksom inte där – i oss. En publik har aldrig varit mindre sugen på att rocka. Och vad göra, annat än att gå tillbaka till samma tes som förut. Igen.
And Rock-Pelle wept.
