I samband med släppet av Hans Appelquists sjätte studioalbum dyker Spotify-rekommendationerna för albumet upp som ett brev på posten. Svåra att undgå med tanke på den underbara gula muppen på omslaget och texten: ”what is music?”. Kan man ana en viss ödmjukhet bakom ironin?
När jag forskar vidare inser jag att det kommer en tillhörande kortfilm som jag antar ger oss sammanhanget, så tills dess får man hålla sig till tåls. Men musiken är här och av döma av omslaget skulle man kunna tänka sig en helt absurd blandning, en musikalisk Everything, Everywhere, All At Once.
Men istället följer här magnifika musikstycken inspelade med instrumentalister på klassiska instrument och hela stråkorkestrar. Första spåret ”Music is a Vibrant Pillow” kastar en direkt in i ett magiskt filmlandskap precis som vår käre Hans tidigare alster från klassikerna Tonefilm, Bremort och framåt. Denna gång låter det inte helt olikt Philip Glass musik till filmerna Koyaanisqatsi, The Truman Show etc.
Tredje stycket ”To Brood or to Dance? Dance! Dionysus Demands it” tar sig mer jazz-barocka toner med cembalo och rocktrummor som hämtade från någon psykedelisk spaghettivästern. Och så håller det på med ständigt nya infall och aningar om filmiska referenser. Hörde jag något som påminde om Ryuichi Sakamotos stråkar? Eller vänta nu, var det där pianostaccatot från Queens ”Flash Gordons Theme”?
Och som återkommande element finns där fagotten, denna orkesterns clown, som framstår som en pratande röst mitt i det instrumentala. De drömlikt drone-minimalistiska partierna i ”Puffs from Ding-Dong Lips Transform into Music” förebådar den totala kakafonin i ”Percussion Paradox & Poppers”.
Men så plötsligt är skivan slut och man undrar om man lyssnat på en EP eftersom det gått så fort. Men nej, den timslånga LP-odyséen är bara så hypnotiskt spännande att man uppslukas och tidsuppfattningen flyter iväg. Ett mustigt sprudlande verk som jag kommer lyssna länge på. Rekommenderas varmt.
[Sifantin, 29 september]
