Dhrupadsångerskan Marianne Svašek ackompanjerad av vibrerande tongångar från en tanpura inleder debutalbumet från en ny ensemble under ledning av basisten och kompositören Vilhelm Bromander. Bakgrunden till deras samarbete är att Bromander intresserade sig för den nordindiska musikstilen vilket ledde till studier under Svašek. Bromander medverkade på hennes album Marwa (Thanatosis) som släpptes I år.
Bromander har tidigare gjort avtryck i konstellationer som Svenska Folkjazzkvartetten, Mambo Noir, Christer Bothén 3 och Alberto Pinton Sestetto Contemporaneo. Både Bothén och Pinton medverkar på In This Forever Unfolding Moment, och övriga musiker är Katt Hernandez, fiol, Martin Küchen, altsaxofon, Elin Forkelid, tenorsaxofon, Emil Strandberg, trumpet, Mats Äleklint, trombon, Alex Zethson, piano, Mattias Ståhl, vibrafon, Dennis Egberth, trummor, Anton Jonsson, trummor samt tidigare nämnda Marianne Svašek.
Bromanders kompositioner är långa och böljande. Titelspåret med det suggestiva dhrupadinslaget klockar in på nästintill 17 minuter och erbjuder oupphörligen fascinerande lyssning. Den meditativa inledningen övergår efterhand till en spirituell jazzutflykt i John Coltranes musikaliska landskap. Effektfullt byggs intensiteten upp från ett avskalat groove till ett oerhört utlevande ensemblespel som når klimax i ett sårigt saxofonsolo från Martin Küchen. Det är en stark och berörande inledning på ett makalöst album.
Nästa långa stycke har den poetiska titeln ”Låt våra tårar bli våra vapen”. Bromanders innerliga basspel är vackert och för tankarna till Charlie Haden. Tempot vrids upp av trumslagarna Dennis Egberth och Anton Jonsson och ytterligare energi tillförs av saxofonisterna Elin Forkelid och Alberto Pinton genom sprakande solon. Det bärande temat, som i slutskedet återkommer i full kraft genom unisont blåsande, är en kärleksfull blinkning till Ornette Colemans ”Lonely Woman”.
Temat återkommer i den elegiska ”Blommor och bröd”, en titel som med röd tråd går att knyta an till den socialistiska agitatorn Kata Dalström som argumenterade för att arbetarrörelsens kamp också skulle rymma det andliga.
Här ges själslig spis enkom genom Christer Bothéns basklarinettsolo; en personlig röst som berör och som stimulerar de övriga musikerna till att höja sina instrument för ett avslutande kollektivt kraftuttryck.
[Thanatosis, 29 september]
