TT Reuter och City Kent på Medley – nostalgi med den gamla nya vågen

TT Reuter

Det finns ett gammalt talesätt om att sträckan Malmö-Lund är jordens omkrets minus två mil. Med undantag för i år när den årliga kulturnatten sträcker sig ända bort till Malmö. Åtminstone på Medley där det mest lundensiska som någonsin funnits förutom studenter, cyklar och TetraPak återuppstår för en kväll: Den nya vågen.

I skiftet mellan sjuttio- och åttiotal var Lund en sprudlande kulturmetropol med band som Fiendens musik, Perfekt alibi, Torsson, Kal P Dal, Rädsla, Bostonvärk och Rotpuls. Under parollen ”Punk är trevligt, jazz är farligt” sökte punken ett mer varierat och konstnärligt uttryck. Spindeln i nätet var den udda guden Henrik Venant (Pojken med grodan i pannan, Underjordiska Lyxorkestern, Kingdom of Evol) och hans skivbolag Heartwork Records och det är han som inleder kvällen tillsammans med TT Reuter. Under namnet New Bondage bildades de redan 1977 och förutom Henrik själv på sång och gitarr består bandet idag av gitarristen Henrik Polfeldt (Niels Jensen), trummisen Patrik Virdhall (Capacitors) och den dagsfärske basisten Mathias Rask-Andersen (Mamma Pappa Barn, Culkin, Quagmire).

Nostalgi möter ännu outgivet material. Aparta melodier, atonala gitarrslingor, tunna basgångar och aviga rytmer i ett lågmält poetiskt postpunklandskap. Att Henrik på egen hand tonsatt poeter som Karin Boye, Gustaf Fröding och Hjalmar Gullberg är inte förvånande. Stundtals vandrar jag vilse bland den avantgardistiska komplexiteten men mellan varven kanaliseras det också till något mer relaterbart. Kanske främst i nyare alster som den febriga ”Stilla”, den ödsliga ”Vem äger rymden?” och den antispeciesistiska ”Av däggdjur är du född”. En överförfriskad snubbe snubblar över monitorhögtalarna och när den dystopiska ”Dagsslända” exploderar i ett desperat larm knottrar sig skinnet längs mina armar. Alla tankar har krossats. De kallas in igen för två odödliga klassiker. TT Reuter har funnits i tvåtusen år och kan inte dö.

City Kent

Luften är laddad av förväntan. Efter 37 års frånvaro ska Lunds perversaste band City Kent åter ställa sig på scenen. Debutsingeln Cancer (1979) är något av det mest brutala som överhuvudtaget släpptes under den första punkvågen. Ändå är jag inte helt beredd på vad det är som väntar. Kvällens enda officiellt utgivna låt är Punk är trevligt, jazz är farligt-dängan ”Snutlåten”, singlarna lämnas helt därhän. Istället fortsätter de där de lämnade som om ingenting hänt. Ett helt annat band än det som finns kvarlämnat åt eftervärlden utöver en obskyr CDr som jag aldrig lyckats springa på mer än i en monter på Popstad Lund-utställningen på Kulturen i Lund 2011.

Ljudbilden är mognare, gitarrväggarna fetare och melodierna varmare. Sångaren Stefan ”Simpa” Wittmoss behåller numera kuken innanför byxorna men den intensiva energin är intakt. Tillsammans med gitarristerna Johan ”Baggy” Höglund och Per ”Chesse” Kjellin, basisten Kalle Lundqvist och trummisen Anders ”Lillen” Stark landar den högoktaniga rocken på full patte någonstans i gränslandet mellan Problem och en sen Kal P Dal. Det sistnämnda kanske hörs allra tydligast i boogiestänkare som ”Vi” och ”Svarte Jack”.

Jag behöver en liten paus” flåsar Simpa och häller i sig en halv petflaska med Ramlösa. Men för City Kent är att ta det lugnt det samma som att ösa på. Baggy och Chesse stämmer upp i krämiga sillastämmor, Kalle räcker fuck you och Simpa sjunger på den råaste skånska som någonsin sjungits på. Dängor som ”Dixies Bar”, ”Två djävlar” och ”Ramblas” får adrenalinet att pumpa runt i blodet. Det enda som egentligen drar ner intrycket är de otaliga covers av Ramones, Rolling Stones och New York Dolls som mest bara fyller ut setet. Det hade räckt gott med den explosiva versionen av Pugh Rogefeldts ”Hog Farm”. Och möjligtvis den Sex Pistols-doftande tolkningen av Neil Youngs ”Rockin’ in the Free World”. Men frågan är var alla City Kent-klassiker som ”Cancer”, ”Psalm” och ”Blixtar” tagit vägen. Är det här mer än en engångsföreteelse kanske jag isåfall vågar drömma om ett knippe nya låtar?

Jag snubblar ut i natten omtumlad av adrenalin och endorfin. Jag är fullkomligt knockad på ett sätt jag inte riktigt förutsåg. Ikväll är avståndet mellan Malmö och Lund inte jordens omkrets minus två mil. Ikväll är det ett och samma. Staden i mitt liv.