“Art will win, Art will win” mässar Christine and the Queens Héloïse Adélaïde Letissier när de sista disco-tonerna av extranumret klingat ut. Och är det något vi lärt oss av pandemin och det ekande tomrum som den nedsläckta kulturen lämnade under de många långa månaderna, så är det väl att konsten inte bara överlever, utan även göds och överträffar sig själv, när den försätts i kris.
Under 2023 har jag sett ett gäng spelningar som toppar listan över de senaste tio årens bästa gig. Välplanerade, uttänkta framträdanden, där det märkts att musikerna på scen verkligen längtat efter det här. Lördagens spelning med Christine and the Queens känns verkligen som ett tydligt exempel på det.
Med det sagt, Christine and The Queens – eller Redcar som artisten ibland kallar sig (även om han också använder dopnamnet Héloïse), har alltid varit en mästare på genomtänkta koncept. Det har för det mesta kretsat kring kön, sexualitet och queera uttryck och han kom själv ut som transman förra året. Senaste albumet Paranoia, Angels, True Love, är också det ett konceptalbum, som utgår från pjäsen Angels in America, skriven av Tony Kushner – ett stycke som handlar om 80-talets AIDS-epidemi och där en ängel har en framträdande roll.
Att det är ett tydligt ängel-tema även på livegiget går inte att ta miste om. Mellan låtarna går Redcar i fullskaligt Shakespeare mode, och diktar till änglarna. ”Angels, please take me there” är en fras som används inför varje ny låt och i sista akten förvandlas han själv till en (fallen?) svart ängel.
Det är inte bara mellansnacket som är teatraliskt – minspelet, varenda rörelse och gest… allt är uppenbart planerat och inövat. En effekt som förstärks av klädbytena och att scenografin innefattar marmorstatyer och en trappa/tron. Det känns som en kväll på teatern snarare än på en rockklubb helt enkelt.
Från första steget ut på scen visar också Chris upp sin bakgrund som dansare. Det är svårt att inte tänka på Michael Jackson när han dansar till tonerna av sin androgyna falsett. På tal om enorma popstjärnor, Madonna gästar ju på ett par låtar på senaste skivan. Det gör hon (tyvärr) inte live, men det är något med spelningen som då och då ger vibbar av en annan gigant – Prince. Det vill säga; bandet är tajt, trummorna groovy, gitarrslingorna funky, Chris är sexy…
Vi som gillar senaste albumet har tur, det är i huvudsak det som spelas, så när som på dansexplosionen till extranummer (”Je te vois enfin”). Mest jubel får som alltid singlarna, i detta fall kanske främst ”To Be Honest”. Mitt inre jublar dock mest av fantastiskt fina balladen ”Flowery Days” och ”blomregnet” under ”Track 10”. Jag gillar tydligen blommor denna kväll.
“This was a poem by Christine and the Queens” sammanfattar Héloïse kvällen. En riktigt dyrbar dikt tanker jag, och då syftar jag inte bara på att spelningen var den dyraste på Vegas höstprogram, utan också på dyrbar som i ett allkonstverk som var ovärderligt upplyftande för själen.
