Let’s fuck this club in the pussy!” hörs det bakom scen innan Två otrevliga flickor river igång sin spelning på STPLN i Malmö. Egentligen skulle jag sett de otrevliga delsbostintorna redan för två veckor sedan på Beijers Parks Café men på grund av sjukdom och några tokiga får var de tvungna att ställa in. Med den totala skrattfesten på den juridikhistoriska humormusikalen Sveriges Medeltida Landskapslagar färskt i minne är de stundtals snabba svängarna i den här branschen oerhört efterlängtade.
Den här gången är det en vanlig konsert som står på schemat. Systrarna Molly (Krita, Det kommer inga kor) och Alice Andersson (R.U.R., Tangotrion) varvar varma folktoner och mysig atmosfär med oförskämdheter, syrligheter och absurditeter i hatets tecken. Molly på perkussivt knappdragspel och skarpa klarinetter och Alice på varma altsaxar och buffliga barytonsaxofoner. En otuktad folkmusikduo som skulle göra sig lika bra på Delsbostämman som på den lite mindre traditionella Ostämman. Återigen står folkmusikerna i förbund med djävulen. Sex, drugs and slängpolska.
Tonsättningar av arga chatgrupps-konversationer om det förhatliga Sydamerika möts av guidade meditationer över hur gott det är med mat. ”Hårgalåten” förses med en moderniserad text om hur folk numera faktiskt kommer hem från dagens mjäkiga folkdansgillen med samtliga kroppsdelar kvar i kroppen. Merle Travis-dängan ”Sixteen Tons” blir en sexton dagars färd från Älvdalen till Gävle släpandes på Karl XIV Johans sexton ton tunga granitsarkofag. Delsbostintan Ida Gawell-Blumenthal möter Per Gessle och plötsligt dyker det upp en flock måsar på en och samma gång. Allra mest absurt är den lika söta som bisarra visan om en riktig liten hösttjej, en stickad evighetshaladuk, landstingstegelväggar och den oslagbara känslan av att plocka upp en igelkott ur en nykrattad lövhög.
Under pausen bjuder de på äkta hösttjejs-te med smak av äpple, kanel och något som får Alice att drabbas av en besinningslös skrattattack. Efter ihärdiga publikpåtryckningar avslöjar hon sina förbjudna tankar om psykotiska vanföreställningar och avskurna halspulsådror på psyket. Om det är någon som undrar var gränsen går för Två otrevliga flickor är det alltså ungefär där.
Tangodoftande polskor som sätter dåliga exempel möts av dadaistiska acapella-mazurkor på engelska och visualiseringar över den aggressiva facebookgruppen Vi som gillar pelargoner. Likt Jojje Wadenius drömmer de om att bli en hund och förfasar sig över hur dagens ungdom bara sitter vid mobilen istället för att sparka ner lyktstolpar. Med ytterligare hjälp av Ida Gawell-Blumenthal landar lite raggningstips och självhjälpsknep i blodstänk och kommande true crime-dokumentärer. Män ska heta Brente och åtminstone enligt Siw Malmkvist gilla korv med bröd och dansa polka. Och som brukligt bjuder Två otrevliga flickor på lite juridikhistoria om hur Dalarna föredrog nöd och svält framför artonhundratalets jordbruksreform laga skifte.
”Vi har ett trams kvar innan tramskvällen lider mot sitt slut” berättar de och springer runt som yra höns runt publiken. De berättar att de brinner för kommunikation och framförallt för de grupper som har svårt att kommunicera och ta plats i det offentliga samtalet. Främst för att de pratar nonsens. De syftar förstås på folksångerskorna och tackar för sig med att sätta ord på en till synes ickeverbal trall. ”La du dig i ån ida’? La du ett lamm i bidén ida’? La du en ål i ett lamm ida’? Nä, vilken dum idé, din dumma dadel!”. När folket sedan går hem är samtliga kroppsdelar till min förvåning fortfarande bibehållna.
