Det är på ett slutsålt Slaktkyrkan som duon SunnO))) spelar på lördagkvällen. Undertecknad missar tyvärr Maria W Horn & Mats Erlandsson som spelar först men får i alla fall höra av vänner och bekanta att deras spelning var bra.
Någon sa att jag har sett Horn förut någon gång och det kan nog stämma, och det har sannolikt inte glömts bort för att det inte tycktes om utan snarare för att jag periodvis går på extremt mycket spelningar. Vissa blandas då ihop, och kanske ännu oftare när det gäller experimentell/drone/noise- musik eftersom det inte alltid är det lättaste att skilja akter från varandra musikaliskt.
Det är varmt, kvavt och ja mycket människor överallt och som tur är så är det öppet på gården mellan Slaktkyrkan och den mindre konsertlokalen Hus 7, på vilken det är en annan pågående spelning.
SunnO))) har med sig mycket merchandise vilket alltid är kul, och även om jag absolut gärna ser att band drar in pengar så tycker jag priserna är rätt hutlösa. Men, det går väl att ha de priserna om en är ett superkultigt band och samtidigt drar mycket folk. Smal underjordsmusik som samtidigt inte är så smal skulle jag kunna skriva. För det är många som fascineras och tycker om deras episka lågfrekventa ljudbyggen.
De drar igång sin, om en vill kalla det drone- metal, eller bara drone på gitarrer, eller noise eller doom-drone, ja det går att fortsätta försöka kalla det något, strax efter klockan 21. De slutar inte förrän säkert två timmar senare och då har det inte varit tyst en sekund.
Bandet är nu tillbaka som en duo bestående av originalmedlemmarna Stephen O’Malley och Greg Anderson efter att de ofta har framträtt med ett gäng musiker, däribland Attila Csihar (från bland annat Mayhem) på sång i form av väsande och skrik.
Men det fungerar bra med den sättning de ursprungligen började med och som jag inte sett tidigare; två elgitarrer och en vägg av gitarrförstärkare. De flesta gitarrförstärkarna är gissningsvis (det var lite svårt att se på grund av all rök från rökmaskinen) av märket Sunn Model T, efter vilket de tog sitt namn 1998.
Det är hög ljudnivå, men inte så högt eftersom vi är i Sverige och det finns restriktioner kring ljudvolym på både gott och ont kan jag tycka. Det hade kanske inte behövt vara högre, men det hade gärna fått vara ett större ljud.
Det vibrerar direkt på första ackordet och det består tills konsertens slut. Den väldigt medvetna monotonin skapar ett slags meditativt lugn där i den trånga värmen. Jag hinner sväva iväg i olika tankar en hel rad gånger vilket jag tror är meningen.
Ju längre samma ton med dess olika övertoner spelas, desto starkare blir det. Trots att det är den kanske mest respektfulla publiken jag sett på länge i Sverige, där det inte står och snackas en massa (vilket i och för sig skulle blivit rätt svårt i den främre delen av lokalen på grund av ljudvolymen), så är det som att något firas tillsammans, nästan som en högtid. Det är inte helt olikt två präster eller druider som står med sina kappor och rockar där på scenen.
För det rockas, om än på ett för rocken annorlunda sätt. Det är metal fast inte metal och jag skrattar till och tänker när sista tonen dör ut, att dom spelar Life Metal, precis som en av deras två skivor från 2019 heter. Mycket bra life metal.
