En ny darkwavescen växte fram under 2010-talet och, så här en bit in i efterföljande decennium, tycks intresset för gotisk trummaskinstyrd postpunk inte vara på väg att avta. Mörkare tider kräver mörkare tongångar.
Malmöbaserade Abu Nein passar väl in i den nya fragmenterade scen där gränserna mellan subgenrer blivit allt mer flytande. Utifrån sett kan de verka som ett rätt så naturligt led i evolutionen efter band som Selofan eller Lebanon Hanover.
Men på nya II utkristalleriserar sig den egna identiteten allt tydligare. Albumet är ett steg framåt för Abu Nein och på alla sätt starkare än debuten Secular Psalms (2020). Musiken utmärks framför allt av Erica Li Lundqvists (av Fredrik Strage kallad “Oxies Siouxsie”) kraftfulla röst och dovt ödesmättade sångstil. Rötterna i minimal wave och mörk postpunk är väl cementerade. Men jämfört med föregångaren rymmer II fler egna idéer och nya intryck.
Introt till öppningsspåret “The Tower” placerar lyssnaren högt ovanför molnen (eller nedanför marken). Halvtonerna lyfter “I Am Emptiness” till Abu Neins hittills starkaste och mest egensinniga singelspår. I “Ways To Burn” dyker kompisen Gözde Duzer (mer känd som aux animaux) upp och sjunger några rader på turkiska. Avslutande “Eternity” traverserar gränsen mellan darkwave och spoken word medan “Black Thistle” kan vara det catchigaste de har gjort.
Allt genomsyras likväl av kärleken till den musikaliska tradition där Abu Nein verkar. I ett särskilt skickligt berättartekniskt grepp, refereras The Cures “100 Years” på två olika plan i “Mouth In Pieces” – som den låt huvudpersonen lyssnar på medan texten utspelas och i en återkommande synthslinga.
I sina allra bästa stunder lyckas Abu Nein kombinera en varm och lätt sentimental känsla (som kanske kan härledas ur fäblessen för gammal synthpop) med subtila antydningar om att något illavarslande är på väg att hända. Den balansgången och tvetydigheten gör II till ett så intressant album. Det här är ett av årets starkaste darkwavesläpp.
[Progress Productions, 25 augusti 2023]
