I vissa delar av min umgängeskrets förstår man inte Galenskaparna & After Shave-referenser, i andra delar tävlar man i dem. Jag tillhör förstås den sistnämnda kategorin och när halva After Shave förlägger nypremiären av föreställningen Gott & Blandat på Sparbanken Arena i Lund som en del av Lund Comedy Festival går jag förstås dit.
Till ledmotivet ur TV-serien En himla många program (1988-1989) kliver Jan Rippe och Per Fritzell på scenen iklädda rollerna som Roger och Milton från TV-serien Macken. Rippe bär originalkostymen från 1986, Per har vuxit ur sin. Något de fortfarande kan bära bägge två är sin snart femtioåriga vänskap och som första akt berättar de historien om hur allting började. Hur de fann varandra längst bak på en föreläsning i elektroteknik på Chalmers Tekniska Högskola hösten 1975 och enades i sitt gemensamma ointresse för elektroteknik.
Istället började de sjunga snapsvisor i stämmor och gick med i Chalmers Sångkör. Inför en kvartettsångartävling på Backa Folkets Hus 14 december 1979 slog de sina påsar ihop med de andra Chalmers-studenterna Knut Agnred och Peter Rangmar och barbershopkvartetten After Shave var ett faktum. Efter att de vunnit tävlingen och en flaska punsch med Al Bowlly-dängan ”Roll Along Prairie Moon” läste de inte ett enda ord till på Chalmers. De berättar om lederhosen och brandmansuniformer, rödvitrandiga baddräkter, Vi som vill opp, delade loger med Thore Skogman (även känd som Store Kogman) och plockar upp sin gamla studentikosa presentationsvisa ”Här är barbershoparna” med lånad melodi av Alice Babs ”Vårat gäng”.
Rippe byter om till en blommig brottartrikå och berättar om hur Anders Eriksson också hängde på Chalmers men bara för att festa och trubadera och snart började de göra saker ihop. Snart presenterade han dem för brorsan Claes Eriksson och Kerstin Granlund och med revyn Skruven är lös (1982) var det ständiga samarbetet mellan Galenskaparna och After Shave fött.
Per berättar om sin idrottsbakgrund som hockeyspelare i USA och stämmer upp i Sportradions signaturmelodi ”Bara sport”. Klassiker som ”Borås, Borås” (”New York, New York”), ”Det är vattenpumpen, Gerd” och ”Pappa, jag vill ha en italienare” varvas med hyllningssånger till tennisspelaren Ove Bengtsson och den absurda djurvisan ”I skogen finns alla de skogens djur som finns i skogen” där Per får hela publiken att råma som en ko. Jolo (Rippe) vill köpa banlonpolos och terylenbyxor, Goja (Rippe) drar långa utdragna historier med västgötaklimax och Torgny Assarsson (Per) representerar hembygdsföreningen Grevie Staffanstorp. Sen måste alla lugna ner sig några hekto.
Efter pausen är det berättartekniska greppet som bortblåst. Istället blandar de hej vilt av gamla klassiker, bortglömda pärlor och nyskrivet material. En slags fortsättning på föreställningar som Resan som blev av (1994), Allt möjligt (2000) och Gubbröra och pyttipanna (2010). Allt uppbackad av de ständiga komphundarna Den Ofattbara Orkestern som den här gången reducerats till en liten kvartett. Basisten Jan Gunér (Curt Haagers)som varit med ända sedan 1982, trummisen Måns Abrahamsson (Ulf Dageby, John Ballard) som kom med 1985, gitarristen Peter Wiik som varit med sedan 1991 samt nykomlingen Jan Corneliusson (Kjell Höglund, Maria Hörnelius) som anslöt på klaviatur så sent som 1995.
Per Fritzell och Jan Rippe kör sina gamla gubbar, lånar av de andra medlemmarna och låtsas vara sig själva. De sjunger klassiska sånger som ”Pappa, flytta inte in till Tjörn”, ”Truckdriving song”, ”Man ska ha husvagn” och ”Macken”. Goja (Rippe) sjunger i falsett om en samling filmisar, härmafroditerna LadyShave härmar Afro-dite och ”Gôtt å leva” inleds med en rytmövning. Per gör en trallig Per Gessle-parodi om jantelagen varpå Rippe svarar med en Dan Hylander-doftande Ulf Lundell-parodi om slöjd. Per håller lottdragning iklädd högtidsdräkt från Papua Nya Guinea, Roger (Rippe) förbannar att hans och brorsans mack stått i vägen för hans egentliga artistkarriär och Milton (Per) vill köra tre varv med sin husvagn i var och en av Malmös alla sjuttioåtta rondeller. Som om inte det vore nog finns det även utrymme att avvika från historien om After Shave och istället återuppta rollerna som Timon och Pumbaa. Allt i en salig röra.
Ändå kan jag inte riktigt låta bli att vänta på att det ska dra igång på allvar. Var finns de finurliga ordlekarna och de underfundiga samhällskommentarerna som för mig är så förknippat med Galenskaparna och After Shave? Svaret är att det är Claes Erikssons verk och att han aldrig varit med i After Shave. Kvar återstår en småputtrig kavalkad av flamserier, tramserier och stämsång. Såhär ser en nästan femtio år gammal vänskap ut.
