En rytande hes stämma kastar ur sig vacker poesi uppbackad av ett rytmiskt band som hänger på varenda ton sångaren tar. Onda Blommor är bandet Jättedams tredje album och kanske höjdpunkten för Göteborgs-sextetten musikmässigt. Plattan består av åtta låtar som tydligt hör ihop, sammansvetsade med en tung bas och trummor som rör sig ut och in genom låtarna.
“Het Temp” inleder skivan och höjer direkt gradantalet på min inre termometer. En ensam gitarr med dämpning sätter tempot för poppiga trummor som dundrar in på ett dansant vis. Lyriken slänger in lyssnarna i sångaren Jonathan Källstedts dagdröm bortom jordens atmosfär. Den riviga rösten skapar en kornig och rå ljudbild, vilket blir den röda tråden genom albumet.
I andra låten “Onda Blommor” sänks tempot med echo-effekter och vältajmade pauser som håller lyssnarna på tårna. Texterna på plattan påminner om bandet Ultimate Spinachs låt “The Hip Death Goddess”. Författarskap som pratar direkt med lyssnaren och bjuder in på en tripp.
Det kan vara värt att nämna att låtarnas existens som vi hör på plattan inte var helt självklara. Bandet hade en klar skiva som de själva inte tyckte höll måttet och lämnade kvar i studion. Hur den gamla skivan lät kan jag inte svara på men den nya formulan blev enligt Jättedam ett enklare format som var poppigt. För ett psykedeliskt-rockband är det farligt att fastna i sin komfortzon. Bandet kastar sig från sådana anklagelser på ett våghalsigt sätt genom att skrota en skiva och introducera ett funkigt och något poppigare sound än tidigare.
Frågan om Jättedam fortfarande kan klassas som ett psykedeliskt rockband hänger i luften och mitt svar på frågan är: ibland. De distade gitarrerna och svävande mellanspelen utgör fortfarande grunden för låtarna och håller kvar bandets rötter. Det nya soundet kan dock få bandets fans att önska något mer experimentellt som överraskar.
Skivan tar en mörkare vändning under den sjätte låten “Likkistan” som liknar en Alice Cooper-ritual. Thinnertrasan har gått varvet runt och rest det dunkla till ytan. Bandets guidande djävulspakt uppväcker något dött med tuggande mörka gitarrer. Låten hemsöker mig på ett bra sätt då den går på repeat i mitt huvud långt efter att tonerna tystnat.
Musiken är funkig och kompande, men samtidigt samordnad och sångaren får stå för sprickorna som ljuset letar sig in genom. Sprickor är i denna kontext inget negativt utan tvärtom, något sällsynt som sätter färg på en svartvit bild.
Jättedam skulle kunna vara ännu ett halv-psykedeliskt band, men blir unika genom Källstedts lyrik och sång. Tekniker som får mig att tänka på Pugh Rogefeldts tidiga verk “Love, Love, Love”. Sång som bänder och betonar det svenska språkets uttrycksfullhet. Tillsammans med andra band som exempelvis Solen och Äventyret bildas en ny våg av intressanta proggband på den svenska musikscenen som förtjänar strålkastarnas ljus.
[Gaphals, 1 september]
