Det har blivit dags att inse att hösten står för dörren och summera sommaren 2023. Här är ett gäng kortrecensioner av skivor som släpps under juni, juli och augusti.
Julie Byrne – The Greater Wings
FOLK Julie Byrnes tredje album i ordningen är inte bara hennes sorgligaste, det är också hennes bästa. The Greater Wings är inspelad både före och efter hennes musikaliska partner Eric Littmanns tragiska död vilket adderar ett extra lager till den redan melankoliska känsla som präglar musiken. Genremässigt rör sig Julie vidare i den stillsamma blandning av folk och ambient som hon klev in i med förra skivan – det här är ett album som passar bra att mysa in sig i under regniga sommardagar, och det har som bekant inte varit snålt med den varan i år. 8/10
Enock Eunuck – Är det för mycket begärt?
PUNK Det har gått fyrtio år sedan Enock Eunuck tog sina första stapplande steg på den sörmländska savannen i Eskilstuna. Idag hör de hemma i Helsingborg och är driftigare än någonsin. Få punkband idag lyckas provocera lika hårt som när de förespråkar dödshjälp i ”Eutanasi” men i övrigt bjuder de på trallvänlig högoktanig punkrock fylld av kompakta riff, samhällssatir och ironi. Den griniga gnällbältessörmländskan sitter som handen i handsken i den retsamt barnramsedoftande ”Ett politiskt gloryhole” om hur lobbyister och knäböjda ministrar säljer sig för pengar, makt och position. Allra starkast brinner de i den rakryggade kampdängan ”Den sista färden” som för tankarna till hur KSMB kunde låta på nittiotalet. 7/10
Krigsstigen – Vi kan bättre
PUNK Halva Wrong Band har bytt till modersmålet i det purfärska punkbandet Krigsstigen från Stockholm. Efter en singel i veckan är allt bandet släppt samlat i en adrenalinstinn EP sprängfylld av envetna schlagermelodier, otaliga tonartshöjningar, sömlösa temposkiftningar och en ettrig frenesi som för tankarna till Kardborrebandet. Fyra välartikulerade kängor till efterhängsna snubbar, samhällets krav, destruktiva förhållanden och tjommen vars enda egenskap är att vara snygg i flanell. Krigsstigen är formligen på krigsstigen men hela tiden med glimten i ögat. Oavsett om det rör sig om feministiska kampdängor, ångestdrivna sammanbrott eller flåshurtiga flamserier bangar sångerskan Jesse LeRoy aldrig för att sparka befogat om någon rör hennes pattar. 8/10
King Gizzard & the Lizard Wizard – PetroDragonic Apocalypse; or Dawn of Eternal Night: An Annihilation of Planet Earth and the Beginning of Merciless Damnation
HEAVY METAL King Gizzard & the Lizard Wizard har släppt en solitt konceptplatta om klimatapokalypsen där jorden snabbt faller samman och där häxor av misstag framkallar en drake som dräper allt i sin väg med sina eldkastande näsborrar. Tillåter en sig att förkovra sig i berättelsen och de ofta långa låtarna kommer en att bli belönad. 7/10
Vrid Upp – Muren
ROCK Efter två skramliga EPs vrider Vrid Upp ner tempot på debutalbumet Muren. Bandet kretsar kring Dan Lagerstedt från Easy Action, Glorious Bankrobbers och Andy McCoy och tar avstamp i det han gjorde med Pelle Almgren & Wow Liksom. Den här gången omger han sig med ett brokigt gäng med tre trummisar och andra musiker från Spott, Clawfinger, Patrik Isaksson, Pussy Galore och Gyllene Tider. Resultatet är lunkande P4-rock i stil med Desperados, Morgan Storm och Farbror Blå fyllt av tonartsfrämmande ackordvändningar och misärromantiska missbrukspekoral. Kanske inget världsomdanande men säg den som lyckas undgå att få Gyp Casino-samarbetet ”Tomma glas” att fastna på skallen. 6/10
Greta Van Fleet – Starcatcher
ROCK Efter albumdebuten 2017 har Greta Van Fleet valt allt mer okonventionella vägar, Starcatcher är inget undantag. Bandets uppåtsträvande idéer om konceptalbum fungerade bra på förrförra årets The Battle at Garden’s Gate, det är dock inte lika effektfullt denna gång. Josh Kiszkas sång dras till sin spets och allt för ofta till överdrift, det undermåliga arbetet med mixningen hjälper heller inte till. Greta Van Fleet hade mått bra av en stor dos återhållsamhet. 4/10
Mattias Kärvemo – Det var vi
LUFFARPUNK Med ett förflutet i Njöter, Loaded och Plågad Snö har Out’n’Loud-arrangören Mattias Kärvemo länge satt Hedemora på kartan. I samband med sin femtioårsdag samlade han vänner och familj för att i all anspråkslöshet spela in några visor i eget namn. Man kan tydligt se honom sitta på altanen och blicka ut över åkern medan tankarna flyr iväg långt bort från den fagra medelklassidyllen. Folk som flyr från svält och tortyr, unga tjejer på heroin, skövlade landskap och förljugna riksdagspolitiker. Minnen från spelningar med Asocial, Avskum och Svart Parad möter litterära Martin Niemöller– och Stephen King-referenser i en febrig vismelankoli inte långt från Dick Lundberg och Per Malmborg i sina mest grubblande stunder. 6/10
Avenged Sevenfold – Life Is But a Dream…
METAL Avenged Sevenfold gör årets märkligaste album. Inspirationen kommer från franska filosofen Albert Camus där existentialism och absurdism blir tydliga teman. Lägg därtill experimentellt 70-tal, dansmusik och en gigantisk orkester så har du Life Is But a Dream… Om det låter häftigt så vill vi säga nej. Inspelningen är snustorr, inte minst vokalerna från Matthew Sanders. Låten “G” är kanske festlig funkrock, men mest för att den kopierar Frank Zappas “Zomby Woof”. Hur albumet kommer att stå sig i bandets diskografi får vi nog först veta om 5-10 år, just nu känns det bara som ett stort frågetecken. 3/10
Snõõper – Super Snõõper
PUNK Snõõper har varit kända i Tennessees DIY-scen i några år och när de nu signat med Jack White och Third Man Records kommer bandets första fullängdare. Super Snõõper är kufig Devo-rock med en oförutsägbarhet som gör att albumet känns oanvänt och grönt, på det bästa av sätt. Albumet klockar in på strax under 23 minuter, en uppiggande debut som tåls att spelas om. 7/10
Florry – The Holey Bible
ALT.COUNTRY Bakom Florry hittar vi Philadelphia-baserade Francie Medosch som under pandemin tröttnade på att spela nittiotalsinfluerad indierock och snöade in på country. På The Holey Bible utforskas detta sound ihop med fullt band och resultatet är härligt Neil Young-gung där Francies darriga karaktäristiska röst är pricken över i:et. 7/10
Planet Trash – Måndagsexemplar
PUNK I en värld med för många gevär och för lite gitarrer har bollnäspunkarna Planet Trash gjort vad de kunnat i närmare trettio år för att vi kanske ska lämna en lite bättre värld efter oss. Den här gången räcker de fram sexton eftertänksamma flygblad om krig, ockuperade rivningskåkar, psykisk ohälsa, raserade folkhem och stora pojkar som tror att flickor är leksaker. Allt förklätt till rasande molldränkt vrede fyllt av folkmelankoliska gitarrslingor, växelsång, explosiv d-takt och en grund lika rotad i hårdrock som i svensk vistradition. En vän på en bänk åt de konstiga, brända, trasiga och skända. En Maradona Special, en iskall Mariestad och ett hem med öppna dörrar utan inträdeskrav. 8/10
Joanna Sternberg – I’ve Got Me
INDIEFOLK Vid en första lyssning är det lätt att förväxla Joanna Sternbergs nasala stämma med legendariska Melanie (Safka) och det är med sextio- och sjuttiotalens folksångerskor (tänk Joni Mitchell och Carole King mfl) som Sternberg har mest gemensamt också musikmässigt, även om tvåtusentalets weird folk-artister säkert också lagt grunden för detta album. Trots detta känns I’ve Got Me allt annat daterat. New York-artisten gjorde sommarens bästa och kanske mest kärlekskranka samling indiefolk. 8/10
Niña Tormenta – Las cosas lento
INDIEFOLK I augusti regnar det i Santiago och allting svämmar över. Förmodligen kunde det hållit på att regna i fyra år, elva månader och två dagar som i Garcia Marquez böcker om Macondo. Men nu är allting lugnt igen. I Niña Tormentas värld är det inte så bråttom. Nya albumet tog några år på sig att komma ut, men plötsligt så dyker det upp. ”Voy a hacer cosas lento, no me importa demorar-me” sjunger hon episkt, som i väntan på att teet ska bli varmt och börja ånga. Det här är musik för den svenska hösten, i köket. En vacker, skönt introvert samling låtar som singeln ”Pequeñas esperanzas”, ”Mirada encendida” från soundtracket till Netflixserien 42 Dias en la Oscuridad och avslutningen ”Una calma” som försäkrar att allting är bra – åtminstone för stunden. 7/10
Tårkalas – Inga färger
POWERPOP Med förflutet i punkbandet Braincoats bjuder uddevallakvartetten Tårkalas på rikligt med västkustemo med mos. Sprudlande powerpop sprängfylld av ringande gitarrer, brinnande körer och genomträngande melodier som skulle göra Noice, Jumper och Gyllene Tider gröna av avund. En skarp kontrast till den nattsvarta lyriken om kvävande relationer, klaustrofobisk lägenhetstristess och känslan av att livet går på halvtid. Med den förtvivlade Jerina Laakso i spetsen bjuder västkustens svar på Hata Som Lejon på ett fullkomligt tårkalas. 8/10
Borta På Vinden – Ego Boys session 1982
POSTPUNK Efter att Svenska Disco Kyrkan remixade Borta På Vindens fyrtio år gamla dänga ”Mina nya discojeans” häromåret fick de en nytändning. Några nya spelningar, några nyskrivna låtar men framförallt stora djupdykningar i arkivet. Den här gången gräver de fram det udda äventyret då de lämnade Arboga vårvintern 1982 för en tur till demonproducenten Kaj Erixons (Lustans Lakejer, Ratata, DiLeva) studio Montezuma i den kungliga huvudstaden. Den proggiga powerpopen har plötsligt förvandlats till svulstig postpunk med iskalla synthar, yxiga gitarriff och digitala trummor. Ett charmigt tidsdokument även om bandets själ går lite förlorat i den urbana drömvärlden. 6/10
Misfit Maniacs – Second Thoughts
RIOT GRRRL När Misfit Maniacs dök upp med vinterns utgåva av Grönpeppar Recordssamlingsserie Ursäkta röran grabbade de ett rejält tag om gubbväldet. Ett gäng sextonåriga brudar från Växjö som helt enkelt vägrar att be om ursäkt för sin existens, inte ens när de drar ner på tempot. Debutminialbumet Second Thoughts är laddat med grungiga riot grrrl-dängor fyllda med hypnotiska slingor, kyligt grandiosa melodier och tunga metalriff. Någonstans i gränslandet mellan Candysuck, Disco Error, Vera Norea och något Cecilia Nordlund kunde varit inblandad i. Könsmaktsordningen faller hårt i slow motion! 7/10
Löparna – Löparna
BOOGIEROCK Tillsammans med Dahmers-Age och Svart Städhjälp-Martin harmöghundarnas möghund Andreas ”Hjelle” Hjelmén (Bäddat För Trubbel, Det Enda Alternativet, Hjelle & Ormarna) satt ihop ännu ett band att lira sin typiska Hela Huset Skakar-doftande loserboogie med. Även om ljudbilden nästan är ruffig på en The Kuksugers-nivå har han fortfarande boom boom i blodet. Sömndrucken boogierock, stökigt Bo Diddley-gung, skitig garagegospel och skramliga Nazi Death Camp-tolkningar. Allra starkast är den riviga countrydängan ”Möghundar som jag” som riktar en välriktad känga åt fubbickarna som försöker gentrifiera arbetarstaden Malmö. Det här är inte New York! [Tyvärr finns ingen streaminglänk, red.anm] 6/10
Paradigmer – Tid är pengar
PUNK Lindesberg/Köping-trion Paradigmer vet att tid är pengar och klämmer in tolv ångvältsrökare på tjugotvå minuter. Det är fullt röj hela vägen ända in i kaklet bland brötiga melodier, smutsiga metalslingor, grinig växelsång och bråkig d-takt. Inget krångel, bara punk. Profitprofeter, sverigedemokrater, fabrikörer och pappas stora hockeykillar kan dra åt helvete. ”Slagen och spottad” osar KKPA och ”Bortförd” för tankarna till Planet Trash medan ”Dra åt helvete” och ”Hockeykillen” sätter sig på hjärnan. Men det är först när melodierna får mer fokus i dängor som ”Bomber som faller” och avslutande ”Förr fanns du där för oss” det lyfter på allvar. 5/10
Diesel Dudes – New Muscles
SYNTH Diesel Dudes gör rå och kraftigt underproducerad EBM. Det här är Electronic Body Music med betoning på Body. Nya New Muscles matchar stundtals energi- (och testosteron-)nivån från Oakland-duons livespelningar. För det är den adrenalinförbrännande liveritualen – lika delar urspårad wrestlingmatch som underjordisk EBM-spelning – som är den verkliga behållningen! Missa inte Diesel Dudes när de spelar på Plan B i Malmö på fredag och Patricia i Stockholm (tillsammans med The Guilt och NAAKKA) på lördag. 7/10
Blixtnedslag – Flyktpop
ROCK Norrköpingssonen Mikael Holms (Kalla Känslor, Urtiden, Mörkertimmen, Agressive Mutilators) enmansprojekt Blixtnedslag fortsätter spotta ur sig skivor i rasande takt. Årets andra singel ”Flyktpop” fortsätter på samma Hjelle-doftandeloserboogiespår som föregångaren ”Du måste inte alltid må såhär” men B-sidan ”Det onda går igen” är snäppet vassare. En klassisk Blixtnedslag-powerpopdänga med bredbent gitarrlarm, feta elorglar och feberdrömsk socialromantik. Allt sjunget med en småskev baryton som för tankarna till ett östgötskt Docenterna. Kanske dags för ett album snart? 7/10
Francisca Valenzuela – Adentro
SOULPOP Förra albumet Vida es Tan Bonita var en pur poppärla, en av 2022 års bästa plattor. I samma veva gjorde Francisca Valenzuela ett inspel på Elvis Costellos spanska version av This Years Model som blev Spanish Model. Nu är Valenzuela tillbaka vid pianot, mer introvert och personlig. Öppningen är grymt stark med titelspåret och singlarna ”Donde Se Llora Cuando Se Llora” och ”Nada Para Ti”. Topparna är ändå handklappande ”Continente (Entre Nosotros)” och akustiska riffen i ”Jugando Con Fuego (Por Que Puedo)”. Valenzuela är en ikon inom den latinamerikanska musikscenen, både som artist och som grundare av det feministiska nätverket Ruidosa. Musikmässigt är hon på samma scen som Adele, Alicia Keys, George Michael, Shakira och legendarer som Tori Amos. 7/10
Röd Revolver – KDSD
PUNK I våras tackade originaluppsättningen av Röd Revolver för sig med livekassetten Svartmyra. Bara fyra månader senare har Eksjös rödaste pickadolla laddat om med ny besättning, tjurskallig vrede och en pikant smak av hardcore. Röd Revolver är argare än någonsin. Den här gången går Von Bacchi i fronten och avlossar skarpladdade kulor mot överstatliga krigsherrar och konservativa högerstollar. Starkast är inledande ”KDSD” där den bruna byxans bleka herremän pulvriseras av fyndiga referenser till gamla hjältar som Ebba Grön, Cornelis Vreeswijk och Svensk Punk. 7/10
