När Malmöklubben Medleys delägare Emma Silfver fyllde femtio i våras skramlade hennes vänner ihop till några dagar i Per Sundings (Eggstone, Tremolo Beer Gut) Tambourine Studios. Med sig till studion tog hon sitt band Under Tiden och ikväll är det dags att fira resultatet.
Men Under Tiden är ett band som vet att livet är det som händer under tiden man är upptagen med att göra upp andra planer och på grund av datorhaveri är EPn Vissa dagar försenad. En ny typ av Tambourine-härva är minsann också väl värd att fira med pompa och ståt. I all anspråkslöshet. Ett andra femtioårskalas i Emmas eget lilla vardagsrum Medley.
”Jag vill fira med tre världspremiärer” säger Åsa Bällsten när hon inleder kvällen. På senare tid har hon blivit något av en vapendragare till Emma med flera gemensamma konserter i bagaget. Men ikväll är det de alternativa Tambourine-härvornas afton och istället backas hon upp av Mats Källblad (Styret, Spiken i Kistan, Barabbas Musikkollektiv, Call It Garbo och just Härvan) på tassande elgitarrslingor, den gamle kombattanten från Allianz och Påtår hos Moa Martinson.
Det börjar lite småtrevande. De känns inte helt inrepade, Åsa tappar en del text och hon är en relativt begränsad gitarrist. Men det finns en naken nerv och en avväpnande uppriktighet i det osminkade som ger mig gåshud gång på gång. Ärligt skildrade berättelser om uppväxten längs de bruna slätterna på de fula delarna av Österlen, syskonkärlek och vad man kan vinna på att gråta ifall man är en känslig typ. Bland världspremiärerna finns två personliga översättningar. Frank Turners (Million Dead) ”Long Live The Queen” behåller sin engelska titel medan Paul Heatons (Housemartins) countrylunkande ”I drove her away with my tears” (”Gråt”) blir en humoristisk redogörelse över olika sätt att gråta på.
Allra starkast blir det när författaren Stephan Skougaard kliver upp på scen för att med varm stämma läsa några rader ur sin kommande bok Nya resande. En gripande uppväxtskildring över fosterhem, rallarsvingar och både bra och utmärkt dåliga val. Allt det där som också är en del av stadens historia. När Stephans recitation varvas med Åsas sång som en smygpremiär av deras gemensamma musikal Medan vattnet flöt under broarna är jag inte långt till tårarna.
Under Tiden kliver på scen och Emma bubblar över av kärlek. Hon berättar att Åsa precis fått henne att gråta fast hon precis hade sminkat sig och tackar alla som på något vis bidragit till den kommande EPns existens.
Under Tiden bildades ur spillrorna av Grown Up Stories och består idag av Emma själv på sång och dragspel, Bernhard Steiner på fiol och akustisk gitarr, Annika Fransén på cello, Josh Murray på elgitarr, Anders Dahlheim på kontrabas samt det senaste tillskottet Anders Wieslander (Apa State Mental, Holst & Planeterna, Psykedelisk Förskola) på hemvävda slagverk.
En brokig sextett som klär sin varma luftiga vispop i varma stråkar, slicka gitarrlicks, smygande trummor och mängder av utvikningar från grundtonarten. Allt sammanvävt av de intima vardagsbetraktelserna om allt som riskerar att gå förlorat mellan disk och logistik. Allt det där som lätt kan drunkna i en hög av tvätt. Hur svårt det kan vara att hamna rätt. Om livet som fladdrar förbi. Hur man siktar mot något annat än det som blir. Relationsdramor, flyktsagor och diskbänksromantik. Sanningar som inte ligger någonstans mittemellan utan både och.
Kvällen till ära varvas gamla låtar, ganska nya låtar och sprillans nya låtar. Dansant suggestion i självbetitlade ”Under tiden”, böljande vals i ”Sanningen”, smygande funk i ”På riktigt” och hypnotiskt svävande flageoletter i ”Inte förrän du”. Emma berättar att Per Sunding hade bett henne sjunga som Willie Nelson i den allsångsvänliga ”Spill” varpå Josh klämmer i med några countrydoftande slideslingor. Emmas artonårige son Malte Silfver ansluter med ett jazzdoftande elgitarr solo i den lika nya ”Verkar vara” som pendlar sömlöst mellan suggestivt pumpande och smäktande valser. Den datorhavererade ”Sekunderna/stunderna” är EPns starkaste spår och behandlar vikten av att finna frid förklätt till en gungande marschvirvelvars. Väl värd sin väntan. Ändå är kvällens allra starkaste stund när Malte dyker upp ännu en gång för att låta mamma sjunga hans egenskrivna fredstörstande finska tango. Hur är det möjligt av en artonåring att skriva en sådan låt? Jävla geni!
Under Tiden är för rastlösa för att kliva av scenen innan de bjuder upp till en allra sista dans. Emma visslar rentav medan den stilla ”Den som väntar” låter kvällen gå mot sitt slut. Det här är livet. En EP som stannat upp längs vägen, lågmäld vardagsromantik och ett dubbelt femtioårskalas. En vanlig torsdagskväll i Emmas eget vardagsrum. Mys. När jag vaknar upp några timmar senare har morgonstund bajs i mun.
