Den 15 september släpps Stilla Havets album Natten men redan idag är det release för smakprovet “Igår som försvann”. Hans Wåhlberg stämde träff med August Borg och Elias Eriksson för att prata om processen bakom skivan och om resor till udda platser och minnets bedräglighet.
Vi möts på pizzerian vid Sockenplan i södra Stockholm där de stillar sin hunger med varsin pizza som sköljs ned med öl. Det kändes som ett lämpligt val av plats för intervjun då en av låtarna på plattan, ”Frusna tårar”, påbörjas och avslutas med samplade ljud från tunnelbanans linje 19 som stannar vid Enskede Gård.
Om nya albumet Natten
Vi börjar med att prata om just den låten, som släpptes som singel redan ifjol och som är min egen personliga favorit på nya albumet. Det gjordes en video också som har visats på HYMN och som till viss del handlar om duons egna uppväxt-minnen men också rent allmänt om vardagen för unga människor i en Stockholms-förort. Jag berättar för dem att ”Frusna tårar” gav mig förnimmelser av egna ungdoms-minnen som ligger ganska långt tillbaka i tiden men som jag ändå tycker kommer till uttryck i låten.
August (A): – Ja, men då har vi ju lyckats. Det är ju fantastiskt om man lyckas skapa någonting som gör att en person man inte känner tycker att det handlar om den personen. Jag tror att de flesta av våra glädjer och sorger, även om de känns unika för stunden så är de kanske inte det. Andra människor kanske upplevt liknande förnimmelser och i det kan man ju bygga en fantastisk gemenskap.
Elias (E): – ”Frusna tårar” gjordes ganska snabbt, och var kortare från början men växte under inspelningsprocessen. Verserna blev dubbelt så långa än vad vi tänkt oss och brukar ha, just för att det fanns så mycket att berätta. August var här vid Enskede Gård och samplade tunnelbaneljuden. Jag var emot det från början men han stod på sig. Vi släppte ju den för typ ett år sedan för att den kändes så självklar och den är ju unik för albumet.
A: – Arbetet med förra albumet skedde under covid-pandemin och vi satt hemma och skrev allt, skickade till en producent i England som sedan skickade tillbaks materialet bearbetat. Han är jätteduktig men vi har aldrig träffat honom. Sen var det färdigt. Med nya plattan var det en helt annan sak. Vi skickade demos till vår producent Christian Gabel. Han dekonstruerade låtarna och pekade ut sånt som han inte tyckte funkade. Det har varit otroligt givande.
E: – … och att ha en trummis.
A: – Gabel spelade ju trummor med Thåström och bob hund. En riktig supertrummis.
E: – Kul också att ha någon som kan komplettera oss på ett annat sätt.
“Med den här skivan har vi tänkt att det skulle vara mer livebaserat”
A: – Det är viktigt för oss att någon kommer in med ett väldigt starkt konstnärligt patos som vi ser upp till. Sen är det ju Sara Wilson som sjunger på alla låtar, Nettan [Jeanette Axlander] på nån låt och Per Egland som har mixat några låtar också, och Erik Eriksson spelar gitarr på nån låt. Annars är det vi som spelar alla instrument.
E: – Med den här skivan har vi tänkt att det skulle vara mer livebaserat och lite olika musiker på livesidan.
A: – Vi har ju ganska snart en liten kort Sverige-turné i samband med släppet och då tänker vi ta in lite fler musiker i live-uppsättningen. På turnén i Asien tidigare i sommar var det bara vi två.
Jag frågar om albumets titel. Är de själva nattmänniskor eller är det en själslig natt som avses?
A: – Det är nog i ganska direkt bemärkelse. Det är ju så jävla mycket saker som händer på natten. Det är otroligt många vackra saker som händer på natten. Så mycket som vi förknippar med glädje, dans, fest, kärlek, nya bekantskaper. Det är ju verkligen saker som händer på natten, men samtidigt är det ju också de mörkaste sakerna, våldet, döden, övergreppen, tankarna, ångesten, sömnlösheten, marorna. Det sker ju också på natten och det är spännande att de här sakerna ligger och limmar mot varandra, vägg i vägg.
E: – Ganska tidigt i inspelningsprocessen stannade vi upp och började fundera över vad temat för plattan kunde vara. Efter tre-fyra låtar kände vi ganska snart att det vi skriver om sker mycket på natten och skrivs också nattetid. Så har det alltid varit även tidigare men här har vi försökt definiera vad natten är och försökt knyta ihop det på ett sätt vi inte gjort tidigare.
Jag påpekar att jag tycker plattan känns något mjukare än de tidigare och att melodierna kommer fram lite mer än på tidigare alster.
E: – Det är nog tack vare Christian Gabel som har försökt dra ut på partier. Vi är ganska rastlösa personer generellt och har växt upp med en-och-en-halv-minuts låtar. Christian försökte dra ut på det hela och ge oss nåt att jobba på, vänta två takter innan nästa grej.
A: – Ja, har är otroligt bra på det där. Han jobbar ju ibland med nitton minuter långa låtar som har ett helt universum av olika melodier och harmonier som går in i varandra och utvecklas dynamiskt på ett otroligt vackert sätt. Det är vi jätteglada för, att han har hittat de momenten i våra låtar och låtit dem nå fram.
“Vi är ganska rastlösa personer generellt och har växt upp med en-och-en-halv-minuts låtar”
Ni har lite annan sättning än vanligt också. Exempelvis piano på inledningslåten ”Baksätet”.
A: – Ja, Christian spelar trummor på den också.
E: – Vi ville att det skulle låta ”motorik”, låta ”kraut”, och tack vare CG blev resultatet jättebra.
Jag är också nyfiken på låten ”Odessa”, eftersom jag själv bott i Ukraina och med tanke på vad som sker där just nu.
A: – Faktum är att den heter ”Odessa” men utspelar sig i Sevastopol [Krim].
E: – Vi hade i fyra års tid åkt runt i Estland, Lettland, Litauen…
A: – Men det var före Stilla Havet fanns. Vi var väl 18–19 bast eller så? Kanske 2005–2006…
E: – Det var före Boris & The Jeltsins. August sjöng, jag spelade gitarr och lite andra medlemmar hängde med. Men det var ju mer barrikad-punk på svenska.
A: – Ja, och från Baltikum till Vitryssland, Polen, Ryssland och genom hela Ukraina från Donetsk till Rivne, Kiev och ner till Krim och avslutade allt i Sevastopol.
E: – Ja, och det är det låten ”Odessa” avhandlar.
A: – Det är ju fruktansvärt det som hänt där nu, med det ryska övergreppet.
Om musikutveckling och om minnen
Jag undrar om den här resan från punk och Boris & The Jeltsins till Stilla Havets mer syntbaserade stil – och dessutom Stilla Havets utveckling från lite mer gitarrbaserat till alltmer syntbaserat – har handlat om medvetna vägval eller en mer naturlig utveckling?
E: – Det skulle jag säga är ganska genomtänkt, om man tänker på att vi började med larm-rock som var väldigt politisk, som handlade mer om budskapet än musiken. Stilla Havet var till en början bara jag som slet mig fri från Boris and the Jeltsins och gjorde min grej, och idén var väl att göra något mindre politiskt och kanske lite mörkare. Sen formade väl det Stilla Havets väg. August var kvar utomlands och jobbade där ganska länge och kom hem och så formade vi om Stilla Havet från att vara mitt fria soloprojekt. Det är väl en ganska naturlig process. Om man tittar på hur punken blev New Wave och post-punk och övergång till synth istället för gitarrer.
Jag flikar in att jag själv kommer att tänka på Lustans Lakejer när jag hör deras låtar.
Det är ju väldigt 80-talsinspirerat, det kan man väl säga? Är det också genomtänkt eller bara så ni spelar, liksom?
A: – Det finns ingen retro-idé i vårt projekt. Det finns ingen tanke att vi vill låta som man gjorde då, eller att vi vill ha instrument som de hade då. Sedan är det ju så att man är slav under ens uppväxt och vad man lyssnat på och det får man ju göra sitt yttersta för att slå sig fri ifrån och hitta nya referenser och idéer hela tiden.
E: – Jag tänker att det inte bara är att man är slav utan gillar vissa grejer och är lite nostalgisk. Fast vi har aldrig haft en idé om att göra nåt ironiskt projekt eller så, men har ju alltid tyckt om våra referenser. Sorgligt nog kan jag väl tycka att framtiden är lite bakom oss. Jag menar, hör man en ny Zara Larsson-låt så kan man tänka att det var så vi försökte låta för tio år sedan.
A: – Men jag vill ju bara göra samtida musik. Försöka skildra vad som sker idag, både musikaliskt och textmässigt, så det handlar ju om att ge liv till det som finns här. Sedan kanske basen för vårt musikaliska kunnande ligger i att vi lyssnat mer på David Bowie än Zara Larsson. Då präglar ju det oss.
E: – Men vi är inga nostalgiker alls.
De beskriver också själva skrivandet av text och musik som en parallell process där delarna växer ihop under arbetets gång. De skriver också allt material tillsammans och kompletterar varandra ganska väl så att det skapar en sammansatt helhet utan att de för den skull förlorar sina egna identiteter.
E: – Min sambo kan känna igen one-liners som jag skrivit och som August skrivit. Vi kommer med olika idéer och har olika roller i skrivandet.
“Vi kommer med olika idéer och har olika roller i skrivandet”
Texterna handlar ofta om det förflutna, om igår, om ånger kanske, och om minnen. Det känns ändå som att det finns spår av nostalgi, eller kanske lite bitterljuva minnen i texterna.
A: – Jo, men det finns ingen nostalgi i det hela skulle jag säga. Nostalgi är ju på nåt sätt att det som var förr var bättre. Minnen påverkar oss och vi kan absolut inte lita på dem. Vi formar minnen hela tiden, de utvecklas. Det där har varit ett tema för våra låtar på alla våra skivor, inte bara den senaste. Vad vi minns och inte minns, som kanske var mycket viktigare än det vi minns. I någon låt sjunger vi att ”jag minns saker som aldrig hänt, men glömt många människor jag känt”. Man kan ju minnas saker som faktiskt aldrig skett samtidigt som man haft en massa relationer med människor som man helt glömt. Jag tror man måste vara ödmjuk inför att saker inte alltid är som man minns och alla kan ha olika minnen, och de kommer inte vara statiska utan förändras ju. Det vi upplever idag färgar vad vi upplever imorrn. Våra minnen av Krim har kommit tillbaka på ett helt annat sätt och ur ett helt annat perspektiv under senaste året och det är ju ett bra exempel på hur ens minnen får nya perspektiv. I Sevastopol var det många av våra fans där som var ryssar och hade sommarsemester på Krim och andra var ukrainare och det var inget speciellt med det. Nu tänker man på det på ett annat sätt.
Här stannar August upp och ber om ursäkt för att han fastnar i gamla minnen. Men Rysslands invasion av Ukraina påverkar förstås starkt den som har gamla band till det landet.
Om resor
Stilla Havet rör sig mycket utanför Sveriges gränser och ibland på lite udda ställen. Bland annat har de varit i Nordkorea och spelat in en EP. Jag undrar hur de kom på den idén.
E: – August jobbade där och vi höll på att skicka material över internet till varandra…
A: – Sen beslutade vi oss för att nu kör vi och Elias åkte dit och vi satte oss en vecka i en hyreskasern i Pyongyang och spelade in den här skivan.
E: – Och videor. På heliga torget.
A: – Vi provade några av låtarna på karaoke i Pyongyang men det blev ingen hit [skrattar till].
“Vi satte oss en vecka i en hyreskasern i Pyongyang och spelade in den här skivan”
E: – Allting började på distans och så möttes vi och sedan har vi försökt fortsätta jobba på det sättet, men i och med att vi är Stockholms-baserade så har det varit lättare att skriva hemma och sedan försöka komma iväg och spela istället.
Nyligen var de i Asien, Japan och Thailand, och har tidigare turnerat också i Frankrike och Belgien bland annat. Alltid med sång på svenska. Jag undrar hur det tas emot.
E: – Jag tror det var en lärdom från när vi försökte översätta texter till engelska, men det lät inte bra när vi skrivit låtarna på svenska och sen går över till engelska.
A: – Man har ju sitt uttryck och det känns också väldigt töntigt att byta häst halvvägs. Vi kommer liksom från det uttrycket att skriva på svenska och sjunga på svenska och det finns ingen anledning ändra på det. Vi kommer nog aldrig kunna turnéra i anglosaxiska länder. I t.ex. Japan pratar de som kom till våra gig lika dålig engelska som svenska ungefär och samma sak i Ukraina.
E: – Vi har nog alltid varit ganska bra på att scenmässigt förmedla rent fysiskt vad vi sjunger.
A: – Ja, vi har ju alltid med oss en teckentolk och en textremsa [skrattar till].
Bandets största fanbase finns ju i Sverige men de hoppas båda att den största utomlands nu finns i Japan.
A: – Där var det alltid en otroligt engagerad publik det blev mer och mer skjuts för varje gig, sex stycken totalt.
E: – Men bästa giget var i Thailand, trots att det var det slappaste arrangemanget. Vi var stressade för vi skulle flyga hem samma kväll och det fanns ingen ljudtekniker osv. men när vi väl gick på var stället fullpackat och alla var peppade och dansade. I Japan tog det lite tid och publiken kunde kännas lite avvaktande först. Det är väl en annan kultur där att inte börja rocka efter första riffet.
De är båda två Stockholms-baserade och uppväxta i Stockholm och det framgår ofta i texterna, där referenser görs till Gullmarsplan och Enskede Gård till exempel. De är tunnelbanebarn som alla andra stockholmare. Jag undrar om det är så de känner också?
A: – Ja, det är ju här hemma som vi vill nå ut. På samma sätt som det vore konstigt att skriva på engelska så vore det konstigt att skriva om en helt annan stad.
Samtidigt som de reser mycket är de väl medvetna om klimatkrisen och i höst blir det bara gig i Sverige. Jag föreslår att klimatångesten idag är ungefär som atombombsångesten under kalla kriget, men August tror att klimatångesten är värre.
A: – Vi försöker att inte flyga. Japan-resan hade ju inte funkat utan flyg, men när vi var i Frankrike så åkte vi ju tåg. Så det kanske blir fler låtar om Enköping och Borås än om Tokyo framöver. Nu är det fokus på Sverige. Vi vill spela den här skivan i Sverige.
Det får bli slutord för det är dags att promenera till Enskede Gård för fotografering vid tunnelbanestationen, linje 19 och en stängd kiosk. En verklighet som trots alla exotiska resor är den mylla som August och Elias växt ur och som kommer till uttryck i deras musik.
