Det var en härlig onsdagskväll i Göteborg och det kändes verkligen som sensommar. Några fiskmåsar skrek vid Kronhusbodarna när jag snabbt promenerade mot Järntorget. Woody West och Pustervik stod som värdar för kvällens efterlängtade konsert.
Sierra Ferrell kommer ursprungligen från Charleston, West Virginia och släppte debutalbumet Long Time Coming 2021 på Rounder Records. Innan dess har hon släppt en del på Youtube och spelat mycket live. Detta var hennes andra besök på Pustervik, men första gången jag såg henne.
Det var ett härligt sorl när jag kom till Pustervik strax före klockan nio och en stund senare gick Sierra Ferrell på scen och inledde lågmält och vackert med den nya låten “Making My Way” i blått sken. Med sig på scen hade hon tre medmusiker (kontrabas, mandolin och fiol/elgitarr) och för egen del spelade hon akustisk gitarr eller fiol och, framför allt, sjöng sina fina låtar strålande.
“Making My Way” övergick snabbt till lite snabbare “Silver Dollar” och det var en härlig start med fina tempo- och taktskiftningar i inledningslåtarna och publiken jublade. Vackra “West Virginia Walz” lyftes, liksom flera andra låtar, av väldigt snygg trestämmig sång.
Konserten kretsade mycket kring låtar från debutalbumet, men vi bjöds även på flera nya låtar som troligen kommer släppas på nästa album efter årsskiftet. Av dessa var det främst “Lighthouse Song” som stack ut.
Sierra Ferrell glittrade som den nya stjärna hon är på americana-scenen och vissa i publiken viftade med cowboyhattar, men efter ungefär 45 minuter började jag tröttna lite på den återkommande valstakten, den ungefär likartade ljudbilden där fiolerna ibland fick alltför stort utrymme och började sakna trummorna som nog hade varit perfekta för att skapa variation.
Det vände med hennes strålande cover av John Andersons “Years” och elgitarren bröt det tidigare mönstret. Den följdes upp med Charlie Poole & The North Carolina Ramblers härliga “Don’t Let Your Deal Go Down” och avslutningen var magnifik med bland annat två av hennes allra finaste låtar, “Whispering Waltz” och “Jeremiah”, efter ungefär 80 minuter.
Kvartetten bugade och publiken jublade så det dröjde inte länge innan musikerna kom in på scenen igen och avslutade med en fin version av Troy Seals och Eddie Setsers “Seven Spanish Angels” (den släpptes första gången på Ray Charles Friendship-platta 1984 där han sjunger tillsammans med Willie Nelson) och Sierra Ferrells magiska avslutning fick tankarna att gå i riktning mot gospel.
Musiken och publikens jubel tystnade och jag lämnade Pustervik nöjd och belåten. Någon hade skrivit “Framtiden börjar här” på en vägg och gatlyktorna lyste upp den stilla sommarkvällen i Göteborg.
