När Asta Kask-grundaren Micke Blomqvist drabbades av cancer blev han tvungen att sluta spela och sälja av sina grejer. Danne Paulsson (De Flygande Chipspåsarna, Jag minns min punk, Grönpeppar Records, Sockiplast Records) passade på att köpa en förstärkare. Inte för att spela på den själv, utan för att säkra återväxten i scenen nu när de gamla hjältarna börjar tackla av. Resultatet är ett rykande splitalbum där fyra unga punkband bidrar med varsin EP där omslaget pryds av Mickes gamla stärkare och överskottet går till Prostatacancerfonden.
Tonåringarna i stockholmsbaserade Dålig Isolering sparkar igång samlingen. Fem smutsiga replokalsinspelningar som tar vid där fjolårets debut-EP Dålig jävla isolering slutade. Basisten Nora Malmström vrålar ursinnigt och tillsammans med gitarristen Vega Wirén och trummisen Nisse skriker och slåss de mot sjuka skönhetsideal, droger och det stora landet i väst. Tonårsilska varvas med underfundig lekfullhet i ett tidlöst eko av såväl tidiga punkband som Mögel och Pink Champagne som bolagskamraterna Madam Skam. Och mitt i alltihopa förs tankarna till Lukas Moodysson-rullen Vi Är Bäst!.
Det har bara gått två år sedan Microlaxx debuterade med Världens bästa magmedicin (2021) men i deras rastlösa värld är det en evighet. Medlemmar har kommit, gått och spritts runtom i landet och den kaotiska entaktspunken har bytts ut mot ett bredare spektrum. Engelskspråkiga ”Ego” ligger någonstans i gränslandet mellan Candysuck och The Past, den nihilistiska ”Hellre full” flirtar med grisig kängpunk och ”Matförgiftning” utspelar sig efter ett besök på en kinarestaurang. I fronten står som alltid den lika ettrige Diana ”Spiken” Sjunnesson (Torkade Sniglar) men det är när den nyss avhoppade basisten Elle Kockum (Anselm) på klingande skånska skanderar sitt manifest i orgelmarschintrot i ”Våga” som det brinner till på allvar.
Med två album och åtta år i ryggen är sundsvallsbaserade Hårdgnissel troligen samlingens mest etablerade band. Till Manfred Lindes (Köpmangatan) pumpande elbas, Simon Sembs golvpukedrypande trummor och Vera Ördells (Vera Norea) vassa gitarrslingor och rasande taggtrådssopran behandlar de ämnen som polisens statliga våldsmonopol och farorna att fastna i vuxenlivet. En röst åt de som vuxit upp i fel förort, känt smaken av batong och inte ens vill leva i trettio år. Återigen är Sundsvall förvandlat till det Punksvall det en gång var.
Säcken knyts ihop av Golvad Grävling från Dannes egen hemstad Ängelholm. Är det något band som skulle kunna sjunga om flygande chipspåsar är det just Golvad Grävling. En brokig kaotisk kvintett bestående av sångaren Elias Leijon (Bugspray), gitarristerna Viktoria Jablonski och Oskar Bergström (Camel Dogs, Thörn), basisten Klara Svensson och trummisen Douglas Granquist. Deras experimentellt semipolska dundersunkteaterrock är fylld av Philemon Arthur & the Dung-absurditeter, Sista Bossen-tokerier och allmänt flams och trams. Den här gången bjuder de på en Doktor Kosmos-doftande minimusikal om att köpa sprit för studiebidraget, råna bullar och runka laxen runt Runkgalaxen. Komplett med berättarröst och allt. Smygande postpunkslingor, meckig funkrap, smutsig garagejazz, avantgardistisk teater och drömmande ballader i en osalig röra som gång på gång plötsligt exploderar i ett vilt raseri. Kanske lite mer tyglat än deras tumultartade livespelningar men det är ändå Golvad Grävling vi snackar om. Oavsett om vi är på loppis hos Fimpen och Ulla eller på vilda fester hos Anarki-Arne.
Allt som allt en trevlig samling låtar. Ett gäng ungdomar som lika mycket som de hyllar sina gamla hjältar slår sig fria från föräldragenerationens bojor. Så som ungdomar ska göra. Fyra band med helt olika uttryck på en och samma stycke plast. Golvad Grävling är dock i en klass för sig.
[Grönpeppar Records, 27 juli]
