The Hives – The Death of Randy Fitzsimmons

Gubbarna i The Hives är tillbaka med sin nya platta, The Death of Randy Fitzsimmons. Men det råder ingen begravningsstämning, och de beter sig inte som gubbar. Bandet har redan gjort en enastående resa inom rockvärlden, men om man tror att The Hives och garagerocken är död, så får man tänka om.

”Det finns ingen mognad eller någon sådan skit, för vem fan vill ha mogen rock’n’roll?” säger The Hives frontfigur Howlin’ Pelle Almqvist om nya albumet.

Skivan bjuder på nya riff, levererade med kraft och snabbhet av gitarristen Nicholaus Arson. “Bogus Operandi” inleder albumet och dånet från elgitarren ekar för att introducera bandets comeback. Tunga ackord följs av minnesvärda riff som ökar tempo och träffar lyssnaren som en knytnäve. Plattans första låt är offensiv, ungdomlig och är en uppvisning av vad fem killar kan skapa tillsammans med några högtalare i ett garage. Andra låten på albumet “Trapdoor Solution” är kort, men visar tydligt upp bandets rötter i den snabba och tryckande garage-rocken. Vid tredje låten på albumet är det tydligt att The Hives är tillbaka i högform.

Efter en lyckad turné som förband för Arctic Monkeys rör sig bandet tillbaka till rockens finrum. Om rummet nu varit så fint för bandet, det kan jag inte svara på. De har gått igenom flera tuffa år med uteblivna låtar, kontraktstvister och skulder. Den långvariga studiofrånvaron beskrivs av bandet mer som en skräckhistoria än en paus. Med låttitlar och text som “Stick Up” och “Smoke & Mirrors” får jag en känsla av att The Hives med all rätt känner sig lurade, men ändå vänder andra kinden till.

Trots att de inte släppt något nytt album på 11 år har The Hives hållit kvar i en av sina viktigaste principer, att alltid vara bäst på scen. För alla Arctic Monkeys-fans som inte var beredda på sångaren Alex Turners (AM) temposänkning var The Hives en livboj som bestod av Rock’n’Roll. Just bandets förmåga att alltid vara den bästa liveakten är nog det som får dem att kännas evigt unga och relevanta utan att hela tiden producera ny musik.

The Hives vägrar dock “att bli den ultimata hyllningsakten till sig själva genom att bara turnera gammalt material”. Det var dags för en ny skiva. För The Hives duger det inte med att skapa ganska bra musik, världen har tillräckligt med OK rockmusik. The Hives vill bara göra fantastisk rock, vilket de återigen gör med denna platta.

Bandet är återigen där de slutade. Vägen The Hives har valt att ta sin musik framåt, kan ses som ett säkert kort. Men enligt mig blir de inte repetitiva utan hittar ny kraft att vidareförmedla till sina fans. The Hives gör det som de gör bäst i låten “Bomb”, vilket är att injicera energi rakt in i ådrorna på dess lyssnare. Medan tunga gitarriff ökar låtens tempo går Howlin’ Pelles stämma från mörk till gäll och rå.

Bandet är igång och tänker inte sakta ner tempot varken i musiken eller turnerandet. Nästa stopp är en turné i Nordamerika som sålde slut på mindre än 30 minuter. Det må ha dröjt 11 år mellan skivsläpp, men The Hives svartvita kostymer slår fortfarande gnistor.

[Disques Hives, 11 augusti]

8