Festligheterna på Way Out West fortsätter och HYMNs Tobias Söderblom var på plats under dag 2. Läs rapporten nedan.
Vädret fortsatte att visa sig från sin bästa sida även dag 2. Vi inledde festivalen med att kolla på den amerikanska indierocktrion Yo la Tengo. De öppnar med första låten från senaste skivan (This stupid world) ”Sinatra drive brakedown” . Trots att bandet varit verksamma sedan 1984 och tidens gång börjar ta ut sin rätt lyckas Ira Kaplan utan större svårigheter manifestera bandets sound med sitt karismatiska gitarrmangel. Det är tungt och rått, men väldigt tajt.
Detta märks tydligt i andra låten, ”Stockholm syndrome” där det istället är basisten James McNew som tar över sången och trummisen Georgia Hubley håller takten och drivet och lotsar oss igenom det hela. Spelningen fortsätter i samma stil, det hårda möter det mjuka melodiösa. Trots värk i öronen efteråt känns det som att jag upplevt en av festivalens höjdpunkter än så länge.
Efter detta laddade vi om till en av årets comebacker, Göteborgs egna rockhjältar i The Soundtrack Of Our Lives. Trots en frånvaro på 11 år märks inte detta över huvud taget. Bandet är tajtare än någonsin och levererar en kaskad av utomordentliga låtar. Redan i inledande ”Mantra slider” från mästerliga debuten Welcome to the infant freebase är jag helt bortblåst och när bandet på en kort stund sedan radar upp låtar som ”Grand Canaria”, ”Bigtime”, ”Instant Repeater 99” och ”Sister Surround” finns det ingen tvekan om att det här är ett av de bästa rockband Sverige levererat någonsin.
Måtte de fortsätta spela! Och som sångaren Ebbot Lundberg uttryckte det: ”allt vi spelar är ett enda extranummer så vi kommer inte gå av scenen för att komma in igen” utan man bränner på och avslutar exemplariskt med ”Nevermore” och ”The Passover”. Efter denna spelning är jag helt slut och undrar hur jag ska orka ladda om inför kommande konserter.
Jag hinner knappt förbi Jocke Åhlunds mer eller mindre soloprojekt Les Big Byrd innan det börjar bli dags för festivalens kanske absoluta (personliga) höjdpunkt Blur. Jag såg dem på Way out west 2012 men av speciella omständigheter blev jag tvungen att avvika innan extranumren den gången. Ikväll tänkte jag göra allt för att få se hela spelningen! Blur kanske aldrig nådde topparna som rivalerna i Oasis hade, men till skillnad från dem lyckades bandet fortsätta vara relevanta och släppa bra album (med undantag från 2003 års oförlåtliga ”Think tank”) även efter britpop-vågen ebbat ut.
Och frontmannen Damon Albarns sångröst håller fortfarande samma höga nivå som vore hämtad från 1996 års upplaga. Inledande ”The Ballad” och ”St Charles Square” hämtas från senaste albumet The Ballad of Darren och är båda utomordentliga låtar. Som låt nummer fyra kickar man igång klassikern ”Tracy Jacks” och här får man igång publiken på allvar.
Efterföljande ”Beetlebum” från bandets bästa och självbetitlade skiva från 1997 och något senare efterföljande ”Country House”, ”Parklife” och ”Girls & Boys” suddar ut alla tvivel om att det här kanske är det bästa som finns kvar av 90-talet. ”Song 2”, som tyvärr blivit låten som bandet förknippas med, försätter publiken i extas. Vilket jag kan tycka är lite tråkigt då låten skrevs lite på skämt från början men som blivit lite av Blurs signum och det märks verkligen på publiken.
Dock hämtar man hem det med setets avslutande tre låtar, ”Tender”, ”The narcissist” och ”The Universal”. I synnerhet den sista majestätiska balladen från 1995 års The Great Escape blir till en perfekt avslutning på en perfekt konsert och det gör ingenting att det blir fel under låten för Damon stoppar upp det hela och säger ”Nej, det här får vi ta om”. För mig får de gärna ta om detta hur många gånger som helst.
