2023 års Cornelis Vreeswijk-stipendium går till Ulf Dageby, textförfattaren i det enda politiska proggbandet som överlevde proggen; allas vårat Nationalteatern.
Det Dageby lyckats åstadkomma är en rockmusik på svenska som samtidigt är både djupt personlig och underfundigt samhällskritisk. Genom hans givna plats i teatergruppen och sedermera rockbandet Nationalteatern har han skrivit flera av de mest slagkraftiga svenska rocklåtarna genom tiderna; ”Barn av vår tid”, ”Livet är en fest” och ”Hanna från Arlöv” för att nämna några. Att sjuttiotalets förortsvärld är återkommande motiv i flera av dessa låtar gör dem inte mindre tidlösa, tvärtom finns här en färgstark bildvärld som lockar generation efter generation av unga att upptäcka och älska musiken. Mycket av tilltalet hämtar kraft i teatersällskapets direkta interaktion med ungdomar i förorten och därför måste man se att musiken, precis som filmmusik, är något som skapats kollektivt. Från början var det en del av föreställningarna, men sedan har det genom skivutgivning kommit att leva ett eget liv långt bortom teatern.
Genom Dagebys starka texter och kompositioner lyckades Nationalteatern bli det proggband som överlevde proggen. Visst fanns det också i Dagebys texter en viss kommunistisk plakatpolitik inte minst i musikalen Tältprojektet och i barnteatern Kåldolmar och kalsipper. Men till skillnad från progg som nu känns daterad hade Dageby inspirerats av mötet med människor och velat sjunga om och för dem med ett stort hjärta och medlidande. Ta ”Ingelas sång” där textraderna hämtats direkt från verkligheten:
Hela mitt liv har jag levt som en havets spillra…jag vill bara komma in till land.
Eller i låten som Ulf kallar sin första: ”Ut i kylan” – där samma raka och gripande medlidande finns:
Inne i värmen finns mina vänner, inne i värmen kunde vi va´
Om vi hade en egen gård där vi kunde ta hand om varann
Där vi inte kör ut varann Ut i kylan med iskalla regler
En annan viktig anledning till varför texterna funkar än är attityden. När låtarna hörts tagna ur sitt sammanhang, till exempel på skiva, har de ofta tolkats som drogromantiska. Men det är just också därför de håller så bra. På ett samtidigt lättsamt och allvarligt vis sticker de hål på den motsägelsefulla präktighet som vuxenvärlden oftast tar sig ann känsliga ämnen på. Ta till exempel de giftiga raderna i ”Barn av vår tid”:
Våra tidsfördriv är att slå pensionärer på käften… är du rädd för ditt eget barn, lilla mamma?
På sätt och vis kan man säga att Dageby och Nationalteatern med sina uppkäftiga texter var Sveriges egna protopunk. Bara några år efter skivan Barn av vår tid som handlar om betongbarnen i förorten var det dags för dessa barn att själva ta ton. Med en cover lånad från proggen som ett av sina ledmotiv kom så nästa stora band att skapa odödliga protestsånger för alla att sjungs med i: Ebba Grön. Med punkens intåg var också den övervintrade proggens tid kommen. 1982 lämnade Ulf självmant Nationalteatern, vilket då hade blivit en turnerande rockorkester. Men hans gärning slutar förstås inte där. Efter det följde en solokarriär som inte är lika känd och heller inte lika politisk.
En annan sida hos Ulf som är frestande att ta upp är filmmusiken även ifall den inte ligger så nära stipendiet. Särskilt nämnvärt är den hypnotiska musiken till Stefan Jarls dokumentärfilm: Ett anständigt liv. Huvudtemat ”Gallret” formligen skär in i hjärtat. Här finns en liten parallell till Cornelis som även han kunde skriva om det politiska och där låten ”Sist jag åkte jumbojet” är tillägnad Stefan Jarl och modstrilogins Kenta och Stoffe. Ser man till Cornelis texter generellt får man ändå säga att åtminstone ett tema har han och Dageby gemensamt; medlidandet med dem på samhällets botten. Därför känns också valet av årets stipendiat mer än självklart.
