Off Festival är en fantastisk festival strax utanför den polska staden Katowice. Det kan vara så att det inte finns många anledningar att åka dit förutom denna festival men samtidigt är det en rätt speciell gammal industristad som förtjänar ett besök om så bara för några ölnördbarer, skruttiga byggnader och kanske ännu mer för att inte alla andra gör det.
Efter att ha blivit introducerad till festivalen av en vän som hade några kompisar som redan varit där, var jag på festivalen varje år mellan 2012 och 2019 och såg mäktiga spelningar med bl.a. Arab Strap, PJ Harvey, Converge, Swans, Ride, Suede, Lightning Bolt, Kim Gordon, Circle, Electric Wizard, The Twilight Sad, Patti Smith och ja, det går att fortsätta men det säger sig självt att bokningsgruppen har bred och bra musiksmak.
Bäst av allt var 2012 när BNNT gjorde en två minuter lång gerillaspelning utanför festivalingången. Det är en annan berättelse men att den ena i duon spelar på ett hembyggt instrument kallat Baritone Missile borde låta intressant för vem som helst som bryr sig om musik på riktigt.
Kul nog blir det första jag ser på Off detta år bandet OFF! Soundcheck låter bra och besökarna trillar in. Sen är det gungig hardcorepunk av klassiskt slag. Medlemmarna har ju trots allt spelat i band som Circle Jerks, Red Kross och Rocket From The Crypt. Inte superspännande men en bra festivalstart för mig.
Butch Kassidy (med K) fortsätter fredagen i ett av festivalens två tält och det är postrockigt och lite för proggigt för mina öron stundtals. Kan även vara så att jag hört precis allt dom gör för länge sen av band som uppfann världen dom lever i musikaliskt.
Pusha T är inte en artist jag har så bra koll på men han levererar en tung konsert på stora scenen inför en peppad publik. När hip-hop är så här tryckig fungerar den bra på festival.
Att hans DJ kör samma ljudklipp av krossat glas och typ en explosion blir lite lökigt efter ett tag men båda visar en otrolig intensitet. Det blir inte heller tråkigare av att han säger att han inte ”do fans” utan ”I do family and now we are family”. Mycket bra stämning.
I. Jordan spelar dansig elektro eller elektronisk dansmusik och det kanske inte riktigt lyfter på näst största scenen, Forest Stage, utan hellre kunnat placerats i något av de två tälten, men de som ville dansa hade både utrymme och en snygg miljö bland träden bredvid det gamla flygfältet som är beläget där i Dolina Trzech Stawów, Three Ponds Valley.
Irländska Gilla Band noisar på med sin post/art-punk på Experimental Stage som är det minsta tältet och en delvis smått förvånad polsk publik guppar med i deras tvära rytmer.
Efter detta beger sig hela vårt sällskap i lite spridda skurar tillbaka in till Kato City och en av nördölbarerna där flera internationella festivalbesökare samlas efteråt och där ägaren tillika bartendern hälsar oss välkommen varje år och spelar dom bästa vinylerna. Sen att han var en av dom allra första att göra hip-hop i Polen för länge sen är ju bara för fint.
Lördagen inleds med ett par låtar av ett ganska struttigt Gurriers på näst största scenen som pangar på rätt bra men det kanske inte blir jättekul.
Nation Of Language kör igång sin, inte så lite retro, synthpop och det blippar på fint och med några för många New Order-nickningar är det allt annat än originellt. Det gör inte så mycket så länge de gör snygga låtar som är medryckande utan att bli tråkiga. Att det dessutom är ganska krautrockigt gör det inte sämre. Ian Devaneys snygga röst stryker medhårs men inte utan att innehålla ett mörker.
Spiritualized spelar på stora scenen och trots att det är alldeles för låg volym byggs den malande ljudbilden upp bra som en fond till Jason Pierces mässor. Det är episkt och stort och så snart ljudet pressats upp känns Spiritualized igen på riktigt. Att en av festivalens längsta spelningar blir denna, trots att dom spelar 21:30, är självklart.
Slowdive är antagligen ett större shoegazeband nu än de någonsin var när det begav sig under tidigt 90-tal. Inte så underligt egentligen med tanke på vad fildelning gjorde under tidigt 00-tal och vad shoegazegenrens uppsving och nya band gjort under senare år. Det är hårdare än någonsin i de explosivare partierna mellan poplåtarna och dom atmosfäriska delarna.
Rachel Goswell bär en blomsterkrans och det passar i den somriga men något svala polska sommarnatten. På grund av logistik, resande, väder och vind har jag anlänt rätt sent alla dagar och så även på festivalens sista dag. Därför missar jag mycket av alla polska band och artister som spelar på festivalen, men på söndagen kommer jag lagom till att se Hania Rani framföra sin post/neo-klassiska musik med flygel, piano, synthar och samplingar. Det är ömsom sömnigt ömsom melankoliskt och drömskt och framför scenen sitter och ligger drösvis med besökare.
Johnny Jewels Desire spelar på den större tältscenen och det låter inte lite som hans Chromatics som bland annat gjorde en snudd på perfekt låt i sin Shadow i andra avsnittet av Twin Peaks: The Return för ett antal år sen. Det är minimalistiskt och maximalistisk huller om buller och även om jag inte lyssnat så mycket känner jag igen en hel del i låtarna. Publikpeppen lyfter rejält under covern på ”Bizarre Love Triangle” av det där inflytelserika bandet jag redan nämnt en gång i den här texten.
Panda Bear & Sonic Boom låter mer Panda Bear än Sonic Boom och det får det gärna göra när Noah Benjamin Lennox surfiga 60- talskammarpop är så snyggt arrangerad som den är. Peter Kembers Sonic Boom och Spectrum tar mindre plats men utan att inte höras.
Vissa i vårt sällskap hade svimmat av förtjusning om Peter och Jason Pierce, vars Spiritualized ju spelade kvällen innan, gjort något form av samarbete eftersom dom båda är och var Spacemen 3.
Engelska King Krule skevrockar med sitt band från stora scenen och det märks att publiken har varit på festival i dagarna tre och inte utan regn heller vilket kanske inte hjälper till. Det är bra, ibland mycket bra, men jag behöver mer.
En till britt, Joe Unknown, blir det sista jag ser på årets festival och att han jämförts med Sleaford Mods och The Streets, bygger upp en hel del förväntningar på spelningen. Det är lite för lite folk i tältet och det är lite för sent på söndagen en timme efter midnatt mot måndagen men han och hans DJ kämpar på och lyckas elda igång den del av publiken som fortfarande har ork.
Orken verkar dock inte riktigt hålla i sig och en viss frustration verkar bli värre då han upprepade gånger knuffar eller kastar plastglas på sin DJ. Det kanske alltid är så han gör men efter ett tag känns det tyvärr lite för grabbigt. Låtarna är i vissa fall pangare men det är bara att inse att killarna på scen fått den otacksamma uppgiften att avsluta festivalen när väldigt många besökare redan lämnat.
Totalt sett var line-upen mycket bättre alla år före pandemin men med tanke på storlek på band och artister är det inte svårt att se att budget har en del i detta.
Oavsett så kommer jag och vi tillbaka.
