Festivalrapport: Rebellion 2023

Efter fjolårets succé var det ett enkelt val att åka till Blackpool och Rebellion, en av världens största punkfestivaler, igen. Fyra underbara festivaldagar väntade och efter fjolårets flera hundra meter långa köer för att komma in under torsdagen valde jag att resa redan under onsdagen i år. Tanken var god och jag kom fram till Blackpool lagom till solen färgade himlen i vackra färger mellan molnen, medan måsarna stod på den stora stranden efter att tidvattnet dragit sig tillbaka.

Winter Gardens är en storslagen byggnad från slutet av 1800-talet och där fanns sex scener inklusive en intervjuscen i fjol. Hela Winter Gardens lär ha kapacitet för 10000 personer och den största scenen heter Empress Ballroom. Där ryms ungefär 3000 personer. Den näst största scenen kallas Club Casbah och är mer ruffig och den tredje största scenen, Pavilion, är som en gammal rotunda med ingångar från alla håll utom där scenen står. Den påminner lite om hur KB i Malmö såg ut när KB låg vid Erikslust för många decennier sedan. Arena (RIS=Rebellion Introduction Stage) ligger i källaren och är en scen för de mindre banden och en rulltrappa upp hittas den akustiska scenen, som känns som pubmiljö, och intervjuscenen. I fjol var det en särskild utomhusfestival vid havet (R-Fest), men den var i år ersatt av ytterligare en scen (Opera House) i Winter Gardens.

Det var ungefär 350 annonserade festivalpunkter i programmet under de fyra dagarna, varav cirka 300 konserter, så det var verkligen ett gediget program och helt omöjligt att se allt. Jag la upp en plan i god tid före resan och höll mig ganska bra till den även om den sprack nästan direkt. Vi tar dagarna som de passerade och jag valde ut 5-7 konserter per dag som jag fokuserade lite extra på. Jag har verkligen ansträngt mig för att skapa så stor spridning som möjligt mellan superkända, lagom kända och mindre kända band, äldre och yngre samt lite geografisk spridning. Det var band från ett tjugotal länder och fem världsdelar representerade under festivalen och vi kör så kronologiskt som möjligt.

Torsdag

Det var riktigt varmt i luften när jag promenerade till festivalområdet utmed havet och solen strålade. Massor av människor rörde sig i samma stråk strax före lunchtid och några badade. Torget vid Winter Gardens var fullt av punkare och tidningen Blackpool Gazette skrev att staden beräknade ta emot cirka 10000 besökare till festivalen. Köerna till Winter Gardens var, trots det, relativt korta strax efter det att de hade öppnat vid 11-tiden och det tog ungefär en kvart att komma in, byta biljett mot armband och sedan gå till första scenen. Festivalen var igång.

Det legendariska Londonbandet Menace var annonserade att göra “a tribute to Finn” och det betydde att de skulle göra en hyllningsspelning till bandets sångare och gitarrist Finn Panton som avled i fjol. Panton kom med i bandet 2009 och vi bjöds på en fin stund vid den akustiska scenen. Menace var förstärkta med gitarristen Leigh Haggerty från Ruts DC och de bjöd oss på flera av klassikerna även om det inte var helt akustiskt. Den ursprungliga trummisen, Noel Martin, sjöng låtarna och berättade historier om Finn. Vi fick höra att den första låt Finn spelade med bandet var “G.L.C.” och den spelades så klart kort därefter. Senare under eftermiddagen spelade Menace även i Opera House och rev av klassiker som “Screwed Up”, grymma “I’m Civiliced” och “G.L.C” till publikens jubel. Leigh Haggerty var även med på några låtar i slutet av den spelningen.

Det debutalbumaktuella postpunkbandet Eryx London spelade på Pavilion under eftermiddagen och bjöd oss på en grym spelning. Sångerskan Reuben Jones trollband mig fullständigt med hennes strålande sång. De inledde med “Black Snow (it’s you)” och mäktiga “The Grin” höll på att välta hela stället. Annars handlade mycket om mer okända låtar från det kommande albumet som släpps i slutet av augusti. Avslutningen med “Last Song for A.” var mästerlig. Jag hade tur och fick med mig en CD från Blackpool och det låter strålande. Missa inte det.

Förra året missade jag stora delar av ryska Svetlanas spelning och jag hann egentligen bara se slutet. Därför ställde jag mig långt fram, i god tid, och det ångrar jag verkligen inte. Vilken konsert Olga Svetlanas bjöd oss på! Det var extrem utstrålning och energi under hela tiden och i slutet . De musikaliska höjdpunkterna var “Jump” och “Pussification of Punk Rock” och när hon ställde sig på kravallstaketet med händerna i vädret i slutet och sedan hoppade över det och gick ut i publiken och kramade folk var det en grymt fin avslutning på en härlig konsert.

Good Riddance har varit med betydligt längre och kommer från Santa Cruz, Kalifornien. De släppte det strålande albumet A Comprehensive Guide to Moderne Rebellion i mitten av 1990-talet och det passar väl bra att nämna med tanke på festivalens namn. I täten går sångaren och den huvudsakliga låtskrivaren Russ Rankin. Låten “A Credit to His Gender” är en av 1990-talets bästa låtar inom genren så lyckan var total när de inledde med just den. Amerikanerna visade var skåpet skulle stå under den ungefär timmeslånga spelningen och vi fick höjdpunkter som till exempel “Last Believer”, “Dry Season” och “Weight of the World”, men det är svårt att prata om enskilda höjdpunkter när hela konserten satt så bra.

Sloppy Seconds Ramones-influerade garagepunk är grym. De kommer från Indianapolis, Indiana och jag upptäckte dem i slutet av 1990-talet. Låten “You Got A Great Body, But Your Record Collection Sucks” har varit en favorit sedan jag hörde den första gången och deras debutalbum Destroyed (1989) är en klassiker. Det är verkligen inte ofta Sloppy Seconds är i Europa så här gällde det att passa på. Sångaren B.A. gick på scen med bandet klockan åtta på Casbah-scenen och det blev en grym konsert med flera av deras bästa låtar. Nämnda “You Got A Great Body, But Your Record Collection Sucks”, “Come Back Traci”, “You Can’t Kill Joey Ramone” var några av de högsta topparna vid favoritscenen Casbah. Detta var en av festivalens absoluta höjdpunkter.

T.S.O.L. eller True Sounds of Liberty,som förkortningen står för, är ett punkband från Long Beach, Kalifornien. De bildades 1978 och sångaren Jack Grisham, gitarristen Ron Emory och basisten Mike Roche är fortfarande med i bandet, men de två sistnämnda kom inte med till Europa denna gång. Jag såg T.S.O.L. på Jazzhuset under Way Out West 2013 där de gjorde en strålande spelning vilket de gjorde även under torsdagskvällen. Jack Grisham gick fram och tillbaka på scenen och var hur cool som helst. Han sjunger fortfarande bra och låtar som “Terrible People” och “Superficial Love” drog fram i ett snyggt medley medan “World War III” och “Abolish Government/Silent Majority” skakade om oss ordentligt.

Blackpool ligger utmed Irländska sjön och staden har ungefär 150000 invånare. Utmed stranden finns tre pirar från norr till söder och Winter Gardens ligger ungefär i jämnhöjd med piren i mitten. Jag valde att bo vid den södra piren. Det är ett lugnt och stilla område och resan med spårvagn, som går parallellt med stranden, tar cirka tio minuter från Winter Gardens på natten och att promenera från den södra piren till Winter Gardens handlar om ungefär 40 minuter i lugnt tempo, vilket varmt rekommenderas. Tidvattnet är fascinerande att följa och du har goda möjligheter att se någon av områdets pilgrimsfalkar jaga mellan pirarna. Det går i regel fortare än punk när pilgrimsfalken susar fram över himlen.

Fredag

Fredagen präglades av solsken och blåst utmed havet när jag promenerade från den södra piren till Winter Gardens. Den stora stranden, som bredde ut sig mellan pirarna under morgonen, var borta och havet slog med full kraft mot trapporna där jag gick. En stor stock låg på ett av trappstegen och kanske kom havet tillbaka för att hämta den och transportera den någon annanstans? I ett gathörn stod en man och spelade Cliff Richard & The Shadows klassiker “The Young Ones” med en Stratocaster och det slog mig att relativt få punkgitarrister använder Stratocaster- och Telecaster-gitarrer. Jag tror att jag bara såg ett tiotal under hela festivalen. Det upplever jag som lite märkligt.

Festivaldagen inleddes med portugisiska Grito! och de kommer från Porto. Trion gick på scen halv ett på RIS-scenen. Det blev en härlig inledning på dagen och flera portugiser var i publiken. Vi fick höra “Porto Arder” tidigt och sedan bjöd de även på “A T-Shirt Dos Ramones” som så klart fick den tidiga publiken att sjunga “Hey Ho Let’s Go”. I slutet kom även härliga “Última Gang da Cidade” som påminner mig om mina fina festivalbesök vid Primavera i underbara Parque da cidade i Porto. Om låten har något samband med parken vet jag inte, men för mig har den det. Jag tror att vi får se Grito! på större scener i framtida upplagor av Rebellion.

Det är klart att det även fanns lite svenskt i startfältet. Cat and the Underdogs släppte det grymma albumet Punk Rock Overdrive i fjol och trots att jag såg dem på Hisingen i Göteborg i våras var det självklart att gå till Pavilionscenen under eftermiddagen. De fem svenskarna gav oss en härlig spelning och visade med önskad tydlighet att deras låtar håller hög internationell klass. Vi fick höra “Rich Kids” tidigt, grymma “Friends” gungade publiken ordentligt och “Long Time Side Effects” fick dansen att inledas. Det var flera svenskar i publiken och “Gimme Everything”, i slutet, visade att den engelska punkscenen format medlemmarna över tiden, vilket de tidigare berättat under konserten. Jag tror inte att detta var sista gången bandet spelade i sådana här sammanhang och jag ser fram emot att höra mer ny musik framöver.

Rebellion är grymma på att skapa geografisk spridning, som tidigare nämnts. Dummy Toys kommer från Qingdao i Kina och de fyra kinesiskorna körde över RIS-scenens närområde fullständigt medan publiken jublade. Det var tydligt att det var en stor händelse för bandet att få spela på Rebellion. Jag kan egentligen inga låtar, men låtarna revs av i rask takt och väldigt hög volym. De fokuserade kinesiskorna fick säkert många nya lyssnare denna kväll. Jag är definitivt en av dem.

Anti-Nowhere League var ett av de stora banden på den engelska punkscenen under 1980-talet.Sångaren Nick “Animal” Culmer är den enda kvarvarande originalmedlemmen och de gick på scen i Empress Ballroom strax efter klockan tio. Det blev en ganska spretig tillställning, med både egna låtar och covers, och det mesta var positivt. Bland deras egna låtar var det “For You”, “So What” och “Can’t Stand Rock ‘n’ Roll” som stack ut och deras punkiga tolkning av Del Shannons “Runaway” landade fint i publiken tillsammans med Ralph McTells “Streets of London” som tyvärr kanske är mer aktuell idag än när den skrevs i slutet av 1960-talet? Allt avslutades traditionellt med en rykande “We’re the League” i rödvitt sken.

Edinburghs stolthet The Exploited, med sångaren Wattie Buchan i spetsen, var ett favoritband redan i början av 1980-talet. Jag har sett dem många gånger men det har aldrig nått några högre höjder. Eftersom jag aldrig sett dem i Storbritannien var det dags för att 1+1=2 så jag gick till Empress Ballroom och det blev nästan succé i alla fall. Det inleddes lite rörigt med ganska dåligt ljud, men sedan lossnade det ordentligt och deras tunga och malande 2/4-taktspunk vred om Empress Ballroom ordentligt. Klassiker som “UK 82”, “Cop Cars” och “U.S.A.” revs av och jag fick även höra favoriten “Alternative” innan min konsert avslutades efter ungefär en timme med “Punk’s Not Dead” som jag lyssnat massor på genom åren och som präglade en del av min tidiga ungdom.

Det första bandet var i regel på scen vid lunchtid och det sista en stund efter midnatt. För mig är livemusiken det enda jag prioriterar och jag var på plats från start till slut, nästan alla dagar. Under den tiden hann jag i regel se drygt tio hela konserter per dag och delar av ytterligare 5-10. Mat och dryck är så klart viktiga ingredienser när festivaldagarna blir så långa och det fanns ett gott utbud av båda. I källaren, vid RIS-scenen, gick det att få enklare mat snabbt och där var allt vegetariskt. Det fanns även riktiga restauranger och caféer i Winter Gardens och massor av barer och matställen utspridda i huset. Om man ville ta en paus utanför huset gick det också bra. Torget utanför har flera bra restauranger och min favorit sedan i fjol, Ceasar, serverade fortfarande en briljant pastarätt med penne och smält stiltonost vilket var perfekt på uteserveringen de tre dagar solen sken. Det är även gott om toaletter i Winter Gardens och nästan aldrig köer.

Lördag

Lördagen inleddes med lätt regn från den grånyanserade himlen. Havet hade sjunkit tillbaka igen och promenaden ersattes med spårvagnsresa. När spårvagnen stannade utanför Blackpool Tower hade regnet slutat så det var perfekt. Torget utanför Winter Gardens var återigen fullt av hundratals punkare och skinheads.

Det är inte sällsynt med provocerande bandnamn inom punken. I vissa fall kan de framstå som aggressiva och ibland blir det bara så intressant att jag inte kan låta bli att passera scenen de spelar på. Smoking Gives You Big Tits är ett konkret exempel på vad jag menar och de spelade på RIS-scenen strax efter lunch. Kvartetten från Bolton/Salford släppte debutalbumet Guts for Starters i förra veckan och jag hann inte lyssna innan konserten, men har lyssnat på några singlar tidigare. Vi bjöds på en grymt fin halvtimme, full av bra låtar och underhållande mellansnack. Sångerskan Helen Taylor var strålande, full av utstrålning och humor. Det handlade en hel del om nya låtar, men fanns även utrymme för äldre låtar. Jag blev särskilt glad av att de spelade “Bang to Rights” och “My Favourite Fact About Maggie”. Jag tror att England har något riktigt bra på gång här och detta var en av de allra bästa spelningar jag såg på RIS-scenen i år.

I fjol hamnade jag framför Rumkicks konsert av en slump och då hade jag ingen aning om vem de var. Bandet från Sydkorea satte fina avtryck i mig så jag gick däför dit mer förberedd. Det var inte riktigt samma sak och denna gång var det även största scenen, Empress Ballroom, som gällde (i fjol RIS-scenen). Trion gick på scen klockan två och tog sig an scenen som det mest självklara i världen. Dessa tjejer är extremt coola och körde låtarna på bästa sätt. Vi fick bland annat höra “I Don’t Wanna Die” och “Punk Rocker” och publiken var med på noterna. Senare under kvällen gästade Rumkicks Montreal-bandet Bad Skins grymma spelning på RIS-scenen och de sjöng en låt tillsammans som heter “We Are the Girls”. Det var grymt och kändes som en unik grej. Jag såg många artister i publiken under festivalen och Rumkicks var absolut dem jag såg oftast.

The Insane bildades i Wigan i slutet av 1979 och släppte grymma “El Salvador” 1982. Chansen att få höra den låten live räckte för att jag skulle gå till Casbah-scenen vid 15-tiden. Det kändes som en lite trevande inledning även om de spelade grymma “Last Day”, men sedan tog det sig mer och mer. När de spelade “World’s Going Insane” och “El Salvador” på rad var det fantastiskt.

Det var två svenska band under lördagen och först ut på Pavilion var Kristinehamnskvartetten Misconduct. De gick på scen till tonerna av Star Wars-musik och bjöd sedan på en ösig konsert. Bland låtarna var det främst “Closer” som stack ut och när jag precis kommit in i grymma “No Boundaries” avbröts den av oklar anledning i mitten. Det var lite synd, men konsertens helhetsupplevelse var ändå mycket bra.

Londonbandet The Only Ones hamnade i punkfacket i slutet av 1970-talet, men jag har svårt att kalla deras musik för punk. Det rör sig mer om new wave och power pop, om du frågar mig. Sångaren Peter Perrett bildade bandet tillsammans med bland annat gitarristen John Perry och de släppte tre grymma album 1978-1980. Att de ingick i startfältet var väldigt otippat för min del även om jag redan visste det när jag lämnade Blackpool förra året (jag trodde inte att de spelade längre) och de var en av huvudanledningarna till att jag bestämde mig för att besöka Rebellion även i år.

Jag inledde med att lyssna en del på intervjun med Peter Perrett och John Perry där de bland annat fick frågan om hur deras musik kunde hamna i punkfacket och svaret var att de gillade attityden i punkrörelsen i slutet av 1970-talet och de ville skapa musik som inte passade in. Men det var aldrig meningen att de skulle hamna där från början, om jag förstod rätt.

Konserten inleddes i Electric Ballroom klockan 21:30 och det blev en underbar stund. Peter Perrett sjunger fortfarande låtarna väldigt bra med sin karakteristiska röst. De inledde med “Miles from Nowhere” och sedan fortsatte det på inslagen väg, bland annat med grymma “Why Don’t You Kill Yourself”. Avslutningen var helt fantastisk med “Another Girl, Another Planet” och “The Beast” och strax innan dess klämde de in en av mina absoluta favoritlåtar från 1960-talet, The Kinks-covern “I’m Not Like Everybody Else” och just när Peter Perrett sjöng den refrängen höll jag med honom. Det är något väldigt speciellt med honom.

New Model Army är ett legendariskt postpunkband från Bradford. Låtskrivaren, sångaren och gitarristen Justin Sullivan har hängt med sedan starten i början av 1980-talet. Jag såg dem första gången på Stadt Hamburg i Malmö i början av 1990-talet och en av få saker jag minns från den konserten var att de spelade favoriten “Small Town England”. Med en förhoppning om att få höra den låten igen gick jag till Empress Ballroom. Det var lite mörkare på scenen och mer rök än normalt när kvartetten gick på scen strax efter elva och inledde med “No Rest”. Det var en kanonstart för min del och sedan fortsatte det med flera äldre låtar där “1984”, “Vagabonds” och “Frightened” träffade perfekt. Justin Sullivan sjunger fortfarande bra, men “Small Town England” blev det aldrig så länge jag var kvar (sista låten jag hörde var “Green and Grey” i grönt sken efter ungefär en timme).

Lördagskvällen avslutades med den skånska flaggan i topp och Malmöbandet The Headlines strax efter midnatt. De spelade på RIS-scenen och det var deras första spelning i England. The Headlines löste det strålande och vi fick bland annat höra härliga “Punk Rock Radio” och “Heartache”. Tyvärr var jag tvungen att avsluta konserten i förtid då sista spårvagnen gick strax efter klockan ett. The Headlines konsert var en perfekt avslutning på en fin festivaldag och efter 13 timmar i Winter Gardens var jag ganska trött i ben och fötter.

Söndag

Festivalen skulle avslutas och solskenet lyste över staden när jag återigen promenerade utmed havet. När jag åkte till Rebellion i fjol var T.V. Smith & The Bored Teenagers replay The Adverts en av de mest prioriterade spelningarna under hela festivalen och det är bara att konstatera att det blev likadant i år. The Adverts har släppt några av mina absoluta favoritlåtar och när T.V. Smith sjöng flera av dem i fjol var det en av festivalens finaste stunder.

I år spelade de i Empress Ballroom och precis som i fjol inledde de med “No Time To Be 21” vilket var en strålande start. Sedan fortsatte det på inslagen väg i ett långt medley i ungefär en timme med bara bra låtar framförda på bästa sätt. Jag blev särskilt glad av att få höra “I Surrender” och avslutningen med “Gary Gilmore’s Eyes” och “Bored Teenagers” i blågult sken satte punkt för en av festivalens finaste stunder. T.V. Smith hade texten “same same again again” på ryggen på sin vita skjorta och för min del får detta gärna hålla på i evigheter. Det är helt enkelt väldigt, väldigt bra. Jag längtar redan till nästa år.

Londonbandet Conflict kom fram i kölvattnet av CRASS och under en period på 1980-talet var även Steve Ignorant med i Conflict. Sångaren Colin Jerwood är fortfarande kvar i bandet och vi pratar om anarkopunk. Vi bjöds på en grym spelning vid Casbah-scenen. Det var rått och intensivt och låtar som “Mighty and Superior” och briljanta “The Serenade Is Dead” passerade perfekt. Anna Hel sjöng också mycket bra på några låtar, bland annat en rivig version av “There’s No Power Without Control”. Här blev det tyvärr en liten krock i spelschemat så “The Ungovernable Farce” var den sista låt jag hörde innan jag snabbt promenerade vidare.

Brix Smith hade två sejourer i klassiska The Fall när det begav sig (1983-1989 och 1994-1996). När hon dök upp i programmet till Rebellion blev jag lite extra glad. Hon har på senare tid släppt en hel del bra låtar där “Black Butterfly” blivit en riktig favorit. Det var fyra musiker som gick på Opera House-scenen vid åttatiden och det inleddes trevande i kombination med ganska dåligt ljud. Särskilt sången satt stundtals ganska dåligt som jag upplevde det. Tyvärr blev detta inte den spelning jag hade hoppats på, men i slutet växte det ordentligt när de spelade The Fall-covern “2 X 4” och sedan avslutades hela konserten med just “Black Butterfly”. Just då var det helt strålande.

Det fortsatte med en annan fin bokning i form av The Briefs från Seattle, Washington och de släppte det grymma debutalbumet Hit After Hit 2000. De släppte ytterligare några plattor under första halvan av 2000-talet men därefter blev det mer sporadiskt, både live och släpp av ny musik. I täten står fortfarande sångaren och gitarristen Daniel J. Travanti och de gick på Casbah-scenen strax efter halv tio. Det var nog den enda konsert där jag såg att alla musiker på scenen sjöng minst en låt och kvartetten gjorde det grymt bra. Höjdare som “Silver Bullit” och “Rotten Love” passerade snyggt och en hel del kretsade kring debutalbumet, men det fanns även plats för nyare låtar där “Destroy the USA” och “Ain’t It the Truth” växte fram som giganter. I slutet fick vi höra “New Shoes” och det blir inte mycket bättre än så.

The Dickies kommer från Los Angeles, Kalifornien. Sångaren Leonard Graves Phillips är fortfarande kvar och det var på något sätt naturligt att avsluta årets Rebellion med ett band som bildades det magiska året 1977. Klockan hade precis passerat elva när de gick på scen och berättade att de inte hade spelat inledningslåten på 45 år. Med spänning funderade jag på vilken det kunde vara och då inledde de Sex Pistols-covern “Anarchy in the UK” och trots att det var söndagskväll med många trötta ben gav det massor av energi till publiken. Det visade sig att det var den låt Leonard Graves Phillips fick provsjunga när han kom med i bandet en gång i tiden. Sedan fortsatte det med flera klassiker som till exempel “I’m OK You’re OK” och “Give It Back” innan det avslutades med Black Sabbath-covern “Paranoid” och grymma “Gigantor”.

Däremellan var det stor show med alla möjliga inslag på scenen. Alltifrån uppblåsta dockor till uppblåsta slagträn. Man såg käppar i luften, en rullstol i moshen och massor av yngre och medelålders människor i publiken. Alla bidrog på bästa sätt med att skapa den goda stämning som rådde både under denna konsert men även generellt under hela festivalen trots att “fuck off” var en av de mer använda fraserna. Det blev extranummer och allt avslutades med The Banana Splits-covern “The Tra La La Song”.

Detta var axplock från 24 konserter under årets Rebellion i mitt perspektiv. Jag såg drygt 50 hela konserter under festivalen, och delar av ytterligare några tiotal, och jag skulle vilja skriva så mycket mer. Det var till exempel fantastiska stunder när Penetration (de ersatte Descendents som ställde in) spelade Buzzcocks-covern “Nostalgia”, när Örebro Punkfest-aktuella Teenage Bottlerocket körde “They Call Me Steve”, när Cock Sparrer (de ersatte The Damned som också ställde in) spelade deras greatest hits och hela Empress Ballroom gungade och sjöng med i bland annat “What’s It Like To Be Old?”, när Resistance 77 fick stora delar av Casbah-lokalen att sjunga med i “Chelsea Girl”, när The Drowns dundrade fram med “Them Rats” efter det att de gjort en oväntad cover på The Sweets “Ballroom Blitz” (vilket så klart var både roligt och genomtänkt med tanke på att vi var i Empress Ballroom), när Knock Off avslutade deras grymma spelning med “Jack the Ripper”, Subhumans avslutade en magisk stund i Empress Ballroom med “Religios Wars” och Gimp Fist gjorde detsamma med “Here I Stand” eller när The Meteors bombade oss med tolvor från Casbah-scenen och avslutade storstilat med “Wreckin’ Crew”… Jag skulle nog kunna skriva en bok om detta, tror jag.

Men, för att avsluta, var det en sak som faktiskt var lite finare än allt annat, även om jag inte gillar att rangordna. Charlie Harper meddelade redan i fjol att U.K. Subs skulle ge sig ut på avskedsturné under året. Avslutningen av den konserten med “Stranglehold” och extranummer i ett knökfullt Empress Ballroom var enastående och Charlie Harpers avslutsord när han lämnade scenen var “see you next year”. Jag minns att jag tittade upp mot kristallkronorna och det guldfärgade taket och tänkte att Charlie Harper är en glittrande kristall på min lilla punkhimmel. Under hela festivalen hyllades han av sina kolleger på punkscenen (bland annat av Anti-Nowhere League och The Exploited) och hans plats, som en av de stora i punkvärlden, är ställd utan alla tvivel (om nu någon tvivlat).

För egen del hade jag lite ont i ryggen, ont i ben och fötter när jag lämnade Winter Gardens med ett stort leende. Ungefär 50 festivaltimmar hade satt sina spår. Jag promenerade ned till havet en sista gång under måndagsmorgonen, startade The Fits “Tears of a Nation” och skänkte några vackra tankar till sångaren Mick Crudge som dog 2021. Blackpool-bandet skapade flera fina låtar under 1980-talet som blev en del av min ungdom och några decennier senare var det fint att återigen sitta på stranden och bara få vara en stund. Proppfull med vackra upplevelser från årets upplaga av Rebellion, tillsammans med en favoritlåt, och med underbar utsikt i vinden. Det blir inte mycket bättre än så. Tack för allt.