Jag har aldrig varit full för kärlekens skull. Eller något annats skull, för den delen. En kort period, när jag var runt tjugofem, försökte jag mig på det där med alkohol, men bortsett från det har jag hållit mig nykter. Ändå vet jag precis hur det känns och precis vad det innebär att vara full för kärlekens skull. Det har nämligen Eldkvarn lärt mig. Liksom så mycket annat.
Igår skulle jag ha sett Eldkvarns näst sista konsert. Ända sedab avskedskonserterna utannonserades har jag längtat och bävat inför att behöva ta farväl av mitt – och hela Sveriges – älskade Eldkvarn. När jag var tretton kom Svart blogg (2007), och sedan dess har vi följts åt i livet, Eldkvarn och jag. Såklart kunde jag inte missa chansen att få ett clean break.
Nu blev det inte så. Istället var jag hemma med en svårt sjuk katt som måste sondmatas var fjärde timme. Det är andra gången som hennes tillstånd är så dåligt att hon måste få mat genom en slang i halsen. Men så har ju katter nio liv, som bekant.
Precis som Eldkvarn. De har varit uträknade och nära att implodera så många gånger att det är svårt att räkna dem alla. Ändå står de upp än, åtminstone bildligt talat. I praktiken måste de sitta ner under sina två sista konserter. Man kan ju inte brinna för evigt. Tids nog säger kroppen ifrån. Eldkvarn har brunnit sedan 1971 och nu, ikväll, tar sagan slut.
Efter ett halvt sekel i rockens tjänst har det blivit dags att stämpla ut. Med all rätt. Man måste faktiskt inte dö med stövlarna på, och medlemmarna i Eldkvarn har gjort sig förtjänta av sina guldklockor. För att citera kungen under hans senaste besök i Malmö: femtio år är femtio år, och ingen av oss blir yngre.
Samtidigt; det känns helt sjukt att Eldkvarn inte kommer finnas mer. De har ju alltid funnits. Dessutom med mer eller mindre samma sättning. Bandets grundbultar – bröderna Jonsson och Tony Thorén – har hållit ihop sedan starten. Werner Modiggård kom med 1979, men hade en paus mellan 1984 och 1995. Nykomlingen Claes von Heijne har varit med i knappt fyrtio år. Det är imponerande siffror för ett rockband.
De har inte alltid varit relevanta, men en klocka som står stilla visar ändå rätt tid två gånger om dygnet. Inget annat band har så framgångsrikt och oväntat kommit tillbaka till matchen efter att ha varit nere på mattan. Jag kan räkna till i alla fall fyra tydliga renässanser, ganska jämnt fördelade över femtiotvå år. När man minst anat det har Eldkvarn kommit in från vänster och bevisat att de är Sveriges bästa band. Som vägrar leva på gamla meriter. Ta bara en sådan sak att mästerverken ”Fulla för kärlekens skull” och ”Blues för Bodil Malmsten” kom så sent som 2007.
Samma sak på mikronivå. Ibland har det gått flera månader, kanske rentav år, utan att jag har ägnat Eldkvarn en enda tanke. Men så plötsligt står man inför en förälskelse, ett break up, en flytt, en nattpromenad i ösregn eller en svårt sjuk katt och så bara måste man höra just den där Eldkvarn-låten. Oftast har just den där låten då hunnit få en ny innebörd. Erfarenheter och förluster gör att man ser på saker med andra ögon, eller lyssnar på texterna med nya öron. Eldkvarn är ett band som tåls att åldras med, paradoxalt nog för att de är så tidlösa. Eller omoderna, beroende på hur man väljer att se på saken.
Idag kan jag älska och finna tröst i sånger som mitt trettonåriga jag inte alls förstod sig på. Och tvärtom. Killen som skriver det här får inte ut lika mycket av ”Skyldig” eller ”Allt vad du vill ha” (trots att Plura var lika gammal som jag är nu när han skrev dem). Och på samma sätt har jag nog några år kvar tills jag helt kan se storheten i ”27”, ”Förgiftat blod” och ”Miljoner mil bort”.
Och just därför ser jag fram emot att lyssna på Eldkvarn när jag är fyrtio eller femtiosju eller, om jag har tur, nittiotvå. Framtiden är oviss, men jag vet att Eldkvarn alltid kommer vara med mig som en trogen följeslagare, trots att de från och med i morgon inte finns mer.
Så tack för musiken. Mitt liv hade varit fattigare utan er. Kyss och adjö.
