Det var en relativt mulen och kall julidag när jag passerade Kronhusbodarna i Göteborg i riktning mot Tredje Långgatan och Music-A-Matic-studion. Jag träffade Klara Goliger på Oceanen i samband med Clandestinofestivalen i början av juni och blev då nyfiken på att prata mer om musik med henne. Klara kommer ned och öppnar dörren och vi går uppför trappan till studion.
Varför musik, Klara?
– Jag har nog aldrig ställt mig den frågan för jag har aldrig stått inför ett val eller kval. Det har varit självklart sedan jag var liten och det har alltid känts som meningen med livet. Jag sjöng innan jag pratade. Det finns på film, berättar Klara med ett skratt.
– Musiken har gjort att jag har mött underbara människor och gett mig utrymme för skapande. Jag tror att alla mår bra av att skapa.
”Den innehåller låtar från en lång period och bygger på piano och pianoarrangemang”
I november 2022 släppte du debutalbumet The Piano Chair. Vad kan du berätta om den tiden?
– Jag har skrivit låtar länge och på olika sätt. Testat olika genrer och skrivit texter på svenska och engelska. Jag samlade ihop låtar från pianot som blev ett spår för att göra en skiva. Den innehåller låtar från en lång period och bygger på piano och pianoarrangemang.
– Hannes Boeryd och jag producerade ihop och satte ramarna. Allt skulle spelas in med akustiska ljud. Sedan tog vi in andra instrument och testade nya sätt att spela på instrumenten för att få fram organiska ljud. Det var väldigt kul. De fick liv och och vi producerade ungefär på ett halvår före mix.
Om du fritt får berätta om dina känslor till din pianostol nu, hur låter det då?
– Det känns som jag landat på pianostolen, säger Klara snabbt med ett skratt. Jag har aldrig känt mig som en pianist och jag har tagit få pianolektioner. När jag i början presenterades som pianist kändes det konstigt, men nu har det landat och jag känner mig mer bekväm. Jag ser pianot som något som från början var lekfullt utforskande till att ha blivit en trogen kamrat. Annars är sång mitt huvudinstrument och jag har mest spelat gitarr. Men numera är det sällan gitarr.
Just låten ”Sitting On Your Chair” är en favorit, vad vill du förmedla med den?
– Det är en del av ett tema. Fascinationen för pianot som symboliserar musik i allmänhet. Det är något magiskt med pianisten. Jag har en tydlig historia i mitt huvud till den låten, säger Klara lite hemlighetsfullt.
Klara berättar om sitt debutalbum med ett behagligt lugn och jag sitter tillsammans med en människa som utstrålar massor av ödmjukhet. Det är lätt att luta sig tillbaka och lyssna på Klaras intressanta berättelser och kloka reflektioner.
En annan sak som lyser i ögonen på henne är nyfikenheten och viljan att testa nya saker. Allt är inte alltid dur, men jag möts av många positiva infallsvinklar under samtalet. Jag är tacksam att jag får sitta på stolen snett emot Klara och egentligen bara lyssna på hennes ord.
Jag minns att jag såg dig med Eavesdrop under pandemin (juni 2021) på Good Luck Club på Oceanen. Då sa du ”det är så jävla kul med konsert”. Om du får utveckla det påståendet fritt nu, vad säger du då?
– Det är en bra fråga. Det är kollektivet, man delar upplevelsen och musiken med andra människor och man vet aldrig när man blir berörd under en konsert. Det är något med att vara här och nu med andra människor och få någonting som man inte vet på förhand. Det är samma när jag spelar själv, att få dela min musik med andra.
”Det är kollektivet, man delar upplevelsen och musiken med andra människor och man vet aldrig när man blir berörd under en konsert”
Senast jag såg dig på en scen var med Göteborg Allstars under Göteborgs Jubileumsfestival i början av juni. Det var en fantastisk konsert. Vad minns du från den?
– Jag minns att det var så mäktigt. Allt hände så fort. Jag var med och spelade på alla låtar och hade så mycket i huvudet, vilket distraherade mig, så när jag skulle spela mina egna låtar koncentrerade jag mig bara på att få ut mina texter så ärligt som möjligt. Jag inledde ”Sitting On Your Chair” ensam och sedan kom alla in. Det var så mäktigt och jag blev så glatt överraskad. Det var en otroligt fin och stor publik och en av de roligaste konserter jag har varit med om, säger Klara med ett leende.
Du arbetar även som musikproducent nuförtiden. Var det en självklar väg att gå för dig?
– I efterhand kan jag förstå det, men när jag var yngre hade jag ingen aning om att det var det jag skulle bli. Jag är nyfiken på allt och det hade varit jobbigt att behöva välja ett instrument eller genre. Jag har bland annat gjort jazz, elektronisk pop och klassiskt och allt det spretiga får jag nytta av nu. Intresset för sound och det mer tekniska kom när jag gick på musikhögskolan.
Hur skiljer du på ditt egna musikskapande och det du hjälper andra artister med?
– Det är svårt att hitta tid för min egna musik ibland men jag har blivit bättre på att skapa struktur. För min del var det en nyckel att arbeta med Hannes. Att ta in en ny person gjorde att det blev ett projekt kring min musik. Då blev det också mer som ett producentjobb. Nu håller jag på att skriva nya låtar och sätter av tid på ett annat sätt än tidigare. Det är en av utmaningarna som jag jobbar med hela tiden, att fokusera till 100 procent på det jag gör i stunden.
En annan favoritlåt jag har är ”One Day”. Vad vill du berätta om den?
– Det är nog den äldsta låten på skivan och den som fick mig att förstå att jag ville skriva låtar med pianot. Jag la mycket tid på arrangemanget. Den handlar om en lite ful känsla, något man vill ha för sig själv. När jag var sju år gick jag med mina föräldrar till Musikens Hus och såg Laleh. Hon tog upp mig på scenen och gav mig frukt. Det kändes som att hon var min Laleh, säger Klara med tindrande blick. Sedan kunde man inte veta att hon 20 år senare är allas Laleh.
Jag har förmånen att se späckhuggare nästan varje år och du ingår i ORCA Sounds. Vilken relation har du till späckhuggare och vad kan du berätta om ORCA Sounds?
– Både jag och Linnéa (Klara har ORCA Sounds tillsammans med Linnéa Ljungblad, min anm.) har en relation till späckhuggare. Jag såg en dokumentär från Nordnorge som gjorde mig taggad. Jag var i Tromsö förra sommaren och hälsade på en vän, men då gick det inte att se späckhuggare. Jag har en dröm om att få se en dag. Annars är ORCA Sounds inte bästa namnet på Google. Då får man bara upp en massa valljud, utbrister Klara med ett skratt.
Till sist: Om jag säger Skamvrån, vad säger du då?
– Haha, ja just det. Det var en väldigt rolig tid som känns som länge sedan. Det var där jag spelade live första gången och vi spelade in i denna studio vilket öppnade dörrar för en fortsättning för mig här. Det var mitt första möte med en riktig studio och det var helt magiskt. Nu är jag här varje dag. Jag fick prova på att göra PR, boka spelningar och vara med på mindre festivaler med Skamvrån och vi var ett gymnasieband. Efter gymnasiet skulle alla göra sina egna grejer.
Det blir slutorden och när jag återigen befinner mig på trottoaren vid Tredje Långgatan faller regnet från den kompakt grå himlen. Några tornseglare försöker hitta insekter mellan vattendropparna och jag funderar på det Klara sa att alla mår bra av att skapa. Jag tror att hon har rätt och jag är övertygad om att hon har rätt när hon talar om sig själv och skapar sin fantastiska musik.
Jag blir varm av tanken att hon har hittat så rätt i livet med musiken som hon verkligen omfamnar på alla sätt. Visst är det bara vackert att Klara en gång i tiden gick uppför trappan till studion där hon skulle spela in med Skamvrån för att sedan, några år senare, ha samma studio som sin arbetsplats och kreativa plattform. Regnet smattrar mot paraplyet och jag samlar Klaras härliga berättelser och leenden på en fin plats i mitt hjärta under min promenad genom livet.
