I samband med flytten till Vänersborg förra året uppgraderade Subkultfestivalen till version 2.0. För att fortsätta på den liknelsen skulle årets upplaga kunna beskrivas som version 2.1. Detaljerna har finslipats ytterligare. Det lilla subkulturella mini-paradiset i Dalaborgsparken har vuxit lite till ytan och blivit lite bättre. Lite mer paradislikt.
Sedan starten har Subkultfestivalen beskrivits som Arvikafestivalens efterföljare. Framme vid sjätte upplagan känns den jämförelsen kanske inte riktigt lika relevant längre.
Snarare än en efterföljare är Subkultfestivalen något eget. Blandningen av mellanstora etablerade synthband, yngre elektroniska akter, prominenta namn ur den svenska punkrörelsen, kreativa goth-outfits och det inkluderande arbetet står för något unikt i det svenska festivallandskapet.
Nytt för i år är att den minsta scenen Helgon (namnet kommer givetvis från det internetforum där många av de festivalbesökare som är gamla nog, höll till i början av millenniet) har byggts ut och huserar nu både DJs och liveakter. Det händer nu så mycket på området att det inte går att se allt.
Stockholmska Sjöblom inleder min torsdagskväll på den mellanstora inomhusscenen Stella. Bakom projektet står Johan Sjöblom Eliot, som vi annars känner igen från postpunkbandet The Exploding Boy. Med Sjöblom tar musiken en enklare, mer poporienterad riktning men båda banden utmärks av de starka melodierna och precis lika påtagliga influenser från genreikoner som The Cure. Allra finast blir det när Johan hänger av sig gitarren för en synthpopversion av ”Not A Man For You”.
Senare under torsdagskvällen är And One första akten ut på stora utomhusscenen Aurora. Den tyska headlinern var, en gång i tiden, många unga synthares inkörsdrog från snäll synthpop till tuff EBM. Nu har nio år gått sedan de senast släppte nytt material. Men det är inget snack om att livebandet And One fortfarande levererar!
De öppnar med sin tolkning av A-has ”The Sun Always Shines on TV”. Därefter är det en orgie i And One-hits: ”Für”, ”Steine Sind Steine”, ”Techno Man”, ”Military Fascion Show” osv. Steve Naghavi är en mycket karismatisk frontfigur och tycks vara på särskilt bra humör när han mellansnackar och kör sina Dave Gahan-inspirerade danser.
Det står en hel del synthpop på fredagens schema. Ungerska Black Nail Cabaret har utvecklats mycket sedan första Sverigebesöket 2016. Med visuella inslag och matchande videoprojektioner har de byggt upp en riktigt fängslande suggestiv scenshow. Även musiken har tagit en mörkare riktning som klär dem.
Lite senare under fredagen följs de av The Mobile Homes. De stockholmska synthpophjältarnas spelning drabbas av lite teknikstrul i början. Men efter några låtar lyfter det. ”Getting Nowhere” blir startskottet för en vacker, melankolisk synthpopseans med referenser till Depeche Modes mörkaste stunder. Sedan en tid tillbaka återfinns båda före detta Kent-medlemmarna Sami Sirviö och Markus Mustonen i sättningen. Den senare är med ikväll och sjunger Johan Rencks (Stakka Bo, ”Chernobyl” etc) partier mot Andreas Brun i duetten ”The Sorrow Stays For Good”.
Samma dag får jag även mitt första tillfälle att se The Guilt med nya gitarristen Lizzy. Malmöduon, med sångerskan Emma i frontlinjen, är ett makalöst, välkoreograferat kraftpaket och årets roligaste mellansnackare. Deras högenergiska electropunk och atletiska scenshow är en given stämningshöjare på vilken svartklädd firmafest som helst. Postpunkiga semiballaden ”Note To Hate” pekar även ut en tänkbar väg framåt ifall energinivån någon gång skulle avta (vilket fredagens spelning knappast ger någon indikation på).
Dagen därpå står Pretty Addicted på samma scen. Den brittiska DIY-akten, centrerad kring karismatiska Pretty Viscious, har i det närmsta blivit en återkommande favorit. Kombination av electro, punkigt ös och primalskriksterapi har hittat rakt in i Subkultfestivalens hjärta. Årets spelning, med huvudpersonen förstärkt av livetrummis, markerar tredje besöket. Och i år låter hon bättre än någonsin.
Fredagens första headliner Gothminister står för helgens mest teatrala inslag (möjligtvis med viss konkurrens från The Sleeping Carnivals vackra Tim Burtonska föreställning). Norrmännens hybrid av barnteater och Dantes ”Inferno” är fantastiskt underhållande att se på. Namnet till trots har musiken inte särskilt mycket med goth att göra utan ligger närmre det fläskiga (och väldigt tyska) Neue Deutsche Welle-soundet.
I rak motsats spelar fredagens andra headliner helt utan några gimmicks. Assemblage 23 från Seattle förlitar sig på musikens inneboende kraft. Och under spelningen som avslutar kvällen på stora scenen når de onekligen hela vägen fram!
Tom Shears soloprojekt, som på scen är förstärkt av keyboardisten Paul Seegers, brukar (till huvudpersonens förtret) sorteras in i subgenren futurepop. De stora inspirationskällorna bakom Assemblage 23-soundet lär vara barndomsfavoriterna Depeche Mode och första mötet med industriell techno. Det är på samma gång mörkt och tungt som medryckande catchigt.
Fredagens spelning är en uppvisning i vilken stark låtkatalog Tom besitter, nio album efter att han bytte namn från ursprungliga Man On A Stage. För egen del är det ”Disappoint”, ”Naked” och ”Awake”, de tre låtar som hämtas från mästerverket Failure (2001), som träffar hårdast i magen. Kanske hade ”emotionell EBM” varit en bättre beskrivning.
Släktskapet mellan alternativ elektronisk musik och punk är tydligt på årets festival. I sammanhanget känns mainstreamartisten Kleerups akustiska spelning i Stellatältet under lördagskvällen, något malplacerad. Inslaget hade förmodligen gjort sig bättre tidig eftermiddag på en viss stadsfestival några mil bort. Men lämnar utrymme för en ölpaus.
I övrigt rymmer programmet en hel del svensk punk. Det blir mysigt eftermiddags-ös i solskenet med stencoola, Malmöbaserade The Headlines. Vi får träffa de goa gubbarna i City Saints och de rara pojkarna i Borgerlig Begravning. Och det värmer i hjärtat att se och höra sistnämnda unga band säkra trallpunkens återväxt med låtar som ”Lycklig.se” och ”Gatulopp mot döden”.
Göteborgsbandet Attentat har varit bokade till Subkultfestivalen fyra gånger. Efter två inställda pandemisomrar blev sångaren Mats Jönsson allvarligt sjuk och låg i koma under två månaders tid. Mirakulöst nog har han återhämtat sig. Spelningen under torsdagskvällen är den första sedan det ofrivilliga uppehållet. Och efter att ha snuddat vid döden tycks frontmannen leva in med ännu större övertygelse i rollen som publikdomptören ”Punk Jönsson”.
Attentats spelning på Subkultfestivalen är en fullständig knockout. En påminnelse om varför jag själv håller Göteborgsbandet så högt i den svenska punkrörelsen. Hur de bekymmersfritt växlar från rena punkdängor som (obligatoriska avslutningen) ”Ge Fan i Mej” till epos som ”I Denna Stan”. Hur väl de mer än 40 år gamla låtarna ”Unga och Många” och ”Maktlös” (tragiskt nog) fångar tidsandan även idag.
Attentat-basisten Cristian ”Crippa” Odin, den göteborgska punkprofilen och vegancaféchefen (som själv varit vegan sedan 1979), har nyligen återanslutit till bandet. Nästa dag dyker han upp igen som basist i Troublemakers.
42 år sedan starten är Troublemakers en mycket stark, samspelt och underhållande liveakt. Kombination av bredbent rock och melodiös punk känns kanske mer gemytlig än upprorisk. Bandet är sprunget ur spillrorna av de legendariska Göteborgsbanden Göteborg Sound och The Perverts (Freddie Wadlings tidiga könsrockband). Och precis när man tänker att det inte kan bli mer göteborgskt river de av en cover på ”Ronka” (som gjordes i original av nämnda The Perverts).
Årets stora punkbokning KSMB alternerar skickligt mellan punkens ilska och rockmusikens historieberättande kvaliteter. En del medlemsbyten har skett sedan ”Kurt-Sune Med Berit” startade som tonåringar 1978. Men både Michael Alonzo och ”Steppan” Guilance är kvar.
Liveshowen bygger mycket på samspelet mellan de två sångarna. Som i (relativt nya) anti-SD-dängan ”Sverigevänner”. Eller klassiska käftsmällen ”Dagens Ungdom”. De står för en energisk spelning med hög scennärvaro och lämnar starkt avtryck. Även sentida nummer som ”Mördare”, första singel från årets album Bröderna Bengtssons Hatt & Mössfabrik, eller Blondie-covern ”Skärholmen 127” står sig anmärkningsvärt väl jämte klassiker som ”Polsk Zchlager” eller komplexa ”Sex noll två”.
I år tar några spelningar plats även på områdets minsta scen. Vi hittar KUNT i det lilla partytältet vid Helgonscenen under fredagseftermiddagen. Att det är blott femte spelningen för duon känns orimligt med tanke på hur bra de redan hunnit bli. En av svenska synthscenens mest intressanta nykomlingar utstrålar oemotståndligt charmig punkighet och DIY-anda. Rickard alternerar mellan synth, drumpads och sång med samma intensitet och mycket karismatiska sångerskan Paula tycks född för att stå på scen. Och så får vi lära oss innebörden av uttrycket ”hoppa i kunten”.
Ännu större intryck lämnar Sundsvallsduon Kitka. Med sin melodiösa, dansanta och välproducerade electropop hade Frida och Fredrik nog kunnat nå ett brett genomslag (de är t.ex. större i Japan än i Sverige). Istället får vi se dem på områdets mest intima scen där de får igång det kanske mest euforiska gothdisco som ägt rum i ett partytält i en dalsländsk folkpark.
Årets upplaga rymmer även två exklusiva tillbakablickar. EBM-projektet Project-X, med svenska synthprofilen och skivbolagsbossen Torny Gottberg (Cryo, Progress Productions etc) i spetsen, gör sin första spelning på sexton år. Och det är precis lika mörkt, tungt och effektfullt som jag minns det från omkring tiden då de släppte sista albumet Modus Operandi (2003). De blodiga videoprojektionerna i bakgrunden ger än starkare associationer till belgiska harsh EBM-pionjären Suicide Commando.
Ännu längre tid har gått sedan Statemachine var ett aktivt band. Och det är en svindlande tanke när man ser deras (enda inplanerade) återföreningsspelning på Stella-scenen. De är liksom alldeles för bra för att vara ett band som inte har spelat ihop på arton år.
Från någon gång i mitten av 90-talet fram till en bit in i början av millenniet var Statemachine ett av Sveriges mest intressanta synthband. Musikaliskt placerar de sig någonstans mellan melankolisk synthpop, (minnandes om vad The Mobile Homes gjorde några år tidigare) och underjordiska strömningar inom modern dansmusik och electronica från samma årtionde. De blickade även märkbart åt vad mästerproducenten Flood gjorde vid samma tid (Nine Inch Nails, Nitzer Ebb, Depeche Mode m.m.).
Att det funkar så bra idag beror kanske främst på det starka låtmaterialet. Från dramatiska öppningen ”Less Than Perfect” till självklara post-new wave-hits som ”Hologram” eller ”I’m Love”. Det märks på stämningen i tältet att många av årets Subkultbesökare har sett fram emot det här. Förväntningar är på förhand höga – och överträffas!
Kanske är det den ökända millimeterperfektionismen (som lär ha varit bidragande orsak till att Statemachine en gång slutade) som gör sig påmind. Varje detalj sitter. Sångaren Mårten Kellerman tycks – efter den långa frånvaron – obegripligt säker i rollen som frontfigur. Efter det här styrkeprovet hoppas jag verkligen på en fortsättning för Statemachine.
Att det är kärleken till olika subkulturer, till musiken och till människorna i synth-, punk- och gothscenerna, som driver lilla Subkultfestivalen är väldigt påtagligt. Det är svårt att beskriva den stämning som uppstår under tyska Melotrons spelning. När sångaren Andy Krüger rusar ut bland publiken för att hälsa på och krama om festivalbesökare han känner igen från tidigare spelningar. Eller när electropopakten Torul (från Laibachs förlovade hemland) som spelar allra sist under lördagkvällen, låter en tjej från publiken gå upp på stora scenen för att fria till sin pojkvän.
Det blir också en väldigt passande avslutning på årets festival. Oavsett hur det ser ut i världen utanför, får kärleken segra i det lilla subkulturella mini-paradiset i folkparken i Vänersborg.
