Ni vet de där brokiga drömfestival-uppställningarna som användare kan generera genom sina Spotifykonton? Exakt så kände jag spontant inför årets lineup på nystartade Malmöfestivalen South Ocean Festival.
Här finns de lite kreddigare bokningarna, Father John Misty, Dina Ögon och Röyksopp. Här finns nostalgitrippen i form av The Libertines och här finns de artister som åker fram under de mest sårbara guilty pleasure-stunderna (läs: Benjamin Ingrosso).
Simon Andersson heter Malmöiten som fått göra sin drömfestival. När jag träffar honom för en kort pratstund i samband med att jag hämtar upp mitt presspass framhäver han bredden som festivalens styrka. Han vill göra en folkfest som lockar många. Att matstånden snarare består av langosvagnar, glaserade äpplen och korvstånd än vegetariska alternativ, pokébowls och ramen, och det faktum att det inte finns en enda hantverksöl på området, får mig att fundera lite över den hipstersnobbism som bor inuti mig och som tar för givet att kunna välja precis det som passar mig för dagen. Vill folket ha och Benjamin Ingrosso och pommes snarare än Stereogum-indie och grönsaker i en skål så kanske det är helt rätt väg att gå? Å andra sidan, Malmö har redan en folkfest sedan 1985 och att invånarna är vana vid att få tillgång till detta kalas gratis varje år kan vara anledningen till att gemene man inte vill punga upp 2000 kr för en festivalbiljett.
Med det sagt, det är absolut inte tomt på festivalområdet. Det är snarare alldeles lagom med folk på plats, inte en enda gång behöver jag stå i kö längre än två minuter för att köpa en öl eller besöka en bajjamajja. Ett stort plus för en otålig själ som mig.
När jag och mina vänner anländer på lördagseftermiddagen står Raindear på scen på Friends Stage – den lilla scenen med Malmöakter som i slutspurten inför festivalen dök upp i programmet. Rebecca Bergcrantzs elektropop sticker ut i övriga lineupen – som tyvärr är alldeles för likriktad för att kännas intressant om man har intresse för något annat än tyngre och/eller bredbent rock. VA Rocks som spelar senare är en frisk fläkt i mansväldet, men annars önskar jag mindre kompetenta gitarrsolon och en mer nyanserad representation av Malmöscenen till nästa år. I alla fall om man fortsätter att göra anspråk på epitetet folkfest.
När Father John Misty och hans tiomannaband går på scenen i den stekheta eftermiddagssolen och drämmer till med “I Love You, Honeybear” som första låt sänks genast min gard och mitt hjärta klappar i takt med Josh Tillmans gungande höfter. Jag känner plötsligt en enorm tacksamhet inför att någon valt att spendera en förmögenhet på att flyga hit just dem till Sibbarp. Danskarna runt omkring oss verkar dela glädjeruset och att ölen för dem är ungefär tre gånger så billig förstärker denna misstanke.
Den forne Fleet Foxes-trummisen Tillman har numera en backkatalog som rymmer ett gäng med låtar som känns som moderna standards, och dessa lyfts ytterligare av den blåssektion som medverkar på scen. Helheten är musikaliskt proffsig utan att bli sömnig. Låtvalet är utmärkt, vi får höra favoriter som “Nancy From Now On” , “Q4” och “The Ideal Husband”.
Josh bjuder som alltid på sig själv, dvs han är 50% charmerande och 50% oförskämd. De blomsterkrans-pyntade Florence and the Machine-fansen som köat vid scenen hela dagen får sin beskärda del när det refereras till filmen Midsommar. Det känns som det var hundra år sen Seattle-sonen framför oss kallade sig J. Tillman och spelade tillbakadragna låtar på akustisk gitarr. I dag är han en av “indie”-scenens mest karismatiska berättare och – sorry för out of topic-tanke jag bara måste delge – i en perfekt värld hade det varit han som fått rollen som Ken i Greta Gerwigs Barbie. (I den versionen hade Lana Del Rey spelat Barbie).
På tal om Barbie – modemässigt är Barbiecore redan här, trots att det är några veckor kvar till premiären. Antalet ceriserosa plagg på en nordisk festival har nog inte varit så här högt sedan Roskilde 1988. Och på tal om festivalmode så kliver nästa band på stora scenen upp i brokiga pyjamaser lagom till att John Blund egentligen ska komma till mina tvååringar – det vill säga när klockan står sex. Även om inte ens tvååringar vill sova då så vill jag faktiskt rekommendera att använda tokhajpade Dina Ögons musik som sovmusik. Rådet kommer från en som har provat det mesta.
Att Daniel Ögrens och Anna Ahnlunds fyramannauppställning är det absolut kreddigaste man kan lyssna på just nu, åtminstone om man frågar en Stockholmare och särskilt en Stockholmare som är musikrecensent, är ett faktum. Visst är deras unika hybrid av jazz, easy-listening, psyk, soul och folk extremt skickligt utförd. Den som går igång på långa instrumentala jamsessioner har mycket att hämta här och låtar som “Bakom glaset” och “Mellanrum” glimrar till i den begynnande kvällningen. Men något säger mig ändå att man måste vara Stockholmare alternativt Musikhögskole-alumn för att förstå tjusningen fullt ut.
Givetvis ska en folkfest ha minst en artist som medverkat i Så mycket bättre och Albin Lee Meldau får göra jobbet den här gången, med ett framförande som är både påkostat och storskaligt. Men då jag varken kollar på Så mycket bättre eller har lyssnat särskilt mycket på Meldau tröttnar jag rätt fort och prioriterar istället att mätta magen och släcka törsten under den här spelningen. Jag låter därför min syster Susanne stå för ordet:
“Albin Lee Meldau bjöd in den äldre skaran av publiken till ett långdraget väckelsemöte där låten “Mamma” inte helt oväntat stack ut, och fick folksamlingen att kramas och tänka på generationsöverskridande kärlek.”
Lite efter 22 sänker sig sedan solen över Sibbarp. Himlen är vackrare än en Jonathan Johansson-ballad (på tal om Så mycket bättre) – och festivalens absoluta höjdpunkt kan inte få en bättre inramning. Det är dags för final med Florence and the Machine. En final som visar sig bli något alldeles extra.
En av förra årets bästa låtar, “King”, sätter tidigt i setet agendan för spelningen. Iklädd vit (brud)klänning i design av The Vampires Wife (Susie Cave) barfotadansar Florence Welch på scen medan hon sjunger “I am no mother, I am no bride – I am king”. Hon är en feministisk urkraft och en uppfriskande virvelvind på samma gång, med en energi som aldrig tycks ta slut. Hennes sång är eteriskt ljuv men också sakralt mäktig och den tappar aldrig fokus trots piruett efter piruett i sångpauserna. Musikerna i bandet levererar inte sämre de och ingredienser som harpa och stråkar adderar extra lager till den himmelska ljudbilden.
När Midsommarflickorna längst fram får kramar och privata små serenader brister det för mig och det kommer absolut minst en liten tår. Jag reflekterar över Florence roll som förebild och hur mycket hon behövs i en värld där likes och selfies annars premieras över musikalisk kvalitet och autenticitet. Låten “Free” med refrängen “But I hear the music – I feel the beat – And for a moment – When I’m dancing, I am free” – som handlar om den ångest som Florence lever med, och som många av oss känner igen oss i – förstärker min misstanke om hur viktig denna kvinna antagligen är och varit för många i publiken.
Setlisten blandar och ger och vi får väl utvalda låtar från hela Florence and the Machines karriär, som numera sträcker sig över mer än 15 år. Allra mest jubel får bandet när “Dog Days Are Over” drar igång men även Candi Staton-covern “You Got The Love” får publiken att gå bananas. Sammanlagt tjugo låtar spelas och bland extranumren märks särskilt “Shake It Out” från andra skivan Ceremonials (2012) – en gång vald som årets låt av brittiska NME. Ett spår som håller än.
Det går snabbt upp för mig att den här spelningen kommer att hamna högt när det är dags att sammanfatta årets gig i december och inte en enda gång händer något som får mig att ändra uppfattning. Tvärtom, euforin är total. Och när Florence uppmanar publiken att hålla om varandra och berätta för varandra att vi älskar varandra, kramar jag min bästa vän och min syster hårt. Jag tänker på hur vi som femtonåringar tillsammans upptäckte livekonserten som fenomen och livselixir, och hur många gånger de senaste trettio åren vi tre stått tillsammans och upplevt liknande lyckorus. Jag hoppas på minst 30 år till.
Slutligen tänker jag på Simon Andersson och hans drömfestival, och jag känner återigen en enorm tacksamhet för att han och resten av teamet vågade förverkliga denna dröm. Kanske hade jag gjort ett par annorlunda val gällande bandbokningar och annat om jag fått förverkliga min, men jag hade å andra sidan aldrig haft modet, orken eller tiden att kuratera något större än en kväll på Plan B eller Grand, så vem är jag att ha åsikter?
Tack South Ocean Festival – jag hoppas innerligt att vi ses igen.
