Det första jag möts av när jag anländer på South Ocean Festival i Malmö är Benjamin Ingrossos aggressivt svängande höfter. Vinddraget de skapar för mig längre in i den måttligt täta publiken. Den består av ungefär lika delar tanter och småtjejer. De dansar till pop-rytmerna, sjunger med i refrängerna och viftar inlevelsefullt med händerna under de långsamma partierna.
Bandet blåser på klädda i dubbel denim och Benjamin verkar ge sina fans vad de vill ha. När han juckar sig runt på scenen, hoppar ner i publiken eller i sitt mellansnack frågar efter Malmös bästa falafel blir responsen glädjerop varje gång. “Ses 2024!”, ropar han glatt efter att ha spelat mellovinnaren “Dance You Off”, så kanske väntas ett nytt försök till internationellt genombrott via Eurovision för den unge stockholmaren?
Efter att uppvisningen i publikfrieri och självförtroende är över har jag för första gången tid att utforska festivalområdet. Det är stort och luftigt, men känns inte tomt. Med tanke på hur långt avståndet mellan scenen och VIP-området är hade arrangörerna nog räknat med fler besökare, men solen skiner och stämningen är god.
Det är med lika delar skräck och lycka som jag ser The Libertines långsamt lunka ut på scenen, och det börjar inte bra. Pete Doherty verkar osedvanligt sömnig, vilket skär sig mot Carl Barâts sprättiga utstrålning och dessutom är ljudet så lågt att man knappt kan utgöra en enda textrad. Detta kombinerat med de båda sångarnas inte överdrivet tydliga artikulation gör konsertens första del till en ganska avancerad karaoke-show. Men publiken ger sig inte för det. Med ren viljestyrka håller de det sjunkande skeppet Albion flytande. Det vrålas och skrålas så högt att det inte längre gör så mycket att allt man hör från scenen är trummor och bas.
Den ikoniska duon bjuder på både poser och låtar från sin storhetstid, men utan någon särskild övertygelse. “Can’t Stand Me Now” kommer och går utan att lämna något större intryck och det sentimentala avslutet på “Death on the Stairs” känns nästan oförtjänt. En av få gånger som Doherty talar med publiken tycker jag mig höra att han gör det på mycket självsäker tyska, men med så lågt ljud på micken kan det mycket väl ha varit perfekt svenska.
Det är först mot slutet som det trötta gänget kommer igång och extranumren “Time for Heroes” och “Don’t Look Back Into the Sun” får det skapligt stora publikhavet att hoppa och skriksjunga. Det blir en bra show till sist, och tacken för det riktar jag till publiken.
Solen går ner bakom trädtopparna när den norska elektroduon Röyksopp sätter igång. Med tuggande bas och imponerande ljusshow sätter de publiken i gungning. Dansare intar scenen som orange aliens och bidrar till sci-fi-mystiken på scen. Förutom några elektroniska trummor som spelas på emellanåt är det ett renodlat och noga ihopsatt DJ-set. De spelar inte sina klassiska hits “Eple” eller “So Easy” utan håller sig till temat. Här är helheten större än någon enskild del. I en stad vars elektroniska scen i allmänhet byggs på tanken “less is more” är det uppfriskande, rent av hänförande, att få uppleva ett så påkostat framförande, och det får mig att efterfråga högre produktionsvärde på Malmö-rejv.
När konserten är över förs alla snabbt mot utgången. Stämningen är fortfarande god, men det verkar inte finnas någon konsensus om vart nästa anhalt blir. Ingen stor efterfest finns, inte som jag blir varse om i alla fall. Folkmassan skingras, jag går och badar och sedan cyklar jag hem.
Festivalens placering (på ett fält vid stranden i utkanten av Malmö) gör att den hamnar någonstans mellan en stadsfestival och en tältfestival, vilket gör upplevelsen lite svårplacerad. Det speglas i besökarna, som likt line-upen saknar gemensam nämnare, och det blir ingen riktig festivalkänsla.
Det ska dock sägas att det är första året för South Ocean Festival och uppslutningen var hyfsad, bokningarna starka och stämningen god. Om artisterna blir fler och har något mer överlappande målgrupper än Benjamin Ingrosso och The Libertines tror jag att festivalen är här för att stanna.
Skulle de dessutom lägga mindre fokus på VIP-området, eller rakt av slopa det, tror jag till och med att den skulle kunna bli riktigt bra. För vem gillar egentligen VIP-områden?
