Det är en ynnest att kunna ta del av en artists ständiga utveckling. När jag först hörde PJ Harveys “This is Love” 2001 blev jag kär. Inte bara i Polly Jean själv, den extremt kvinnliga kontra näst intill provokativt androgyna personligheten och hennes sneda men sensuella leende. Utan också i hennes musik. Vilken talang: rå, grov, aggressiv, med en röst som en ängel – ofta en väldigt aggressiv ängel. Jag fastnade verkligen för PJ Harvey och jag sökte mig bakåt i hennes musikaliska katalog, och gillade främst för den grymma men avskalade Rid Of Me från 1993. En skiva jag håller högt än idag.
Nu är PJ Harvey tillbaka med första albumet sedan 2016 – I Inside the Old Year Dying. Albumet samproduceras av John Parish och Flood som PJ samarbetat med i många år.
Första låten “Prayer at the Gate” är ett sökande, meditativt spår som med enkla trummor och effekter får lyssnaren i trans med PJ:s chantande “Du-Du-Du-Du-Du”. Man vill inte släppa låten, men när “Autumn Term” tar över med toner, takter och känslor som för mina tankar tillbaka till PJ Harveys 90-tal ökar nyfikenheten var detta album är på väg. Det känns mycket bra hittills. Taktfasta trummor, distade pianotoner och en seduktiv bas: inget ovanligt för en bra sång av PJ Harvey. Partiet som är dominant från mitten av låten känns som en blandning av en psykologisk skräckfilm och ett utspel av Nick Cave & The Bad Seeds.
“Lwonesome Tonight” räknas in och en tribaltrumma tar över med en vacker akustisk gitarr. Polly Jeans sång är som vanligt i ett högt tonläge, klart högre än musiken, men träffsäkert flätas hennes röst samman med musiken och kören kring refrängerna. Det är så förföriskt; ekot på röstspåret gör att det känns som musiken genomstrålar en helt.
Tre låtar in och det är tydligt att PJ Harvey är värd de båda Mercury Pulizer Prize hon vunnit (2001 för Stories from the City, Stories from the Sea samt 2011 för Let England Shake). Låten “Seem I am” inleds a capella innan en jazzig trumma sätter låten i sitt esse. Starka körer trycker i med coola elgitarrseffekter i en överraskande refräng. Jag diggar med huvudet och foten samtidigt, vilket inte är min stil: jag är känd att bara kunna digga men en lem i taget. Så detta är medryckande.
Jag kan skriva om låt efter låt, ge beröm för dess olikheter, dess överraskande moment och ljuvliga melodier, men vem orkar läsa detta i en recension som borde gå rakt på sak: skivan är grym! Den är lång ifrån den PJ Harvey jag fastnade för med skivan Stories From the City, Stories From the Sea (2001) och som jag följde upp med att lyssna på tidigare album där ofta den tuffa elgitarren var en kraft i power-paketet PJ Harvey. Men hon har utvecklats ofantligt, vilket varit synbart på de senaste årens albumsläpp. Hon provar nya stilar, nya element och vågar saker som ingen artist som suktar efter framgång skulle våga. Just detta gör PJ Harvey unik och beundransvärd. Hon är inte en streber. Hon är framgångsrik. Hon är unik. Skulle t.o.m. vilja säga unikt unik. Hon går sin musikaliska väg, hon vågar, hon testar: må det bära eller brista, men med hennes CV har det visat sig att modet har gett resultat – världen älskar PJ Harvey.
“A Child’s Question, August”, “August” och “A Child’s Question, July” för tankarna tillbaka i PJs katalog. Det är som hon söker någon nytt med delar av skivan, samtidigt som hon bejakar den musik hon en gång blev känd genom och ger tribute till. Ett vackert sätt att sammanfläta en karriär som sträcker sig över 30 år. En vacker skiva, en unik skiva som sagt, skulle t.o.m. vilja säga en unikt vacker skiva.
Den avslutas med “A Noiseless Noise”. Bara titeln i sig är vacker och lockande. Introt är lugnt, Polly Jeans röst är igenkännande. Om jag stänger mina ögon kan jag t.o.m. se den sneda munnen jag blev förälskad i för över 20 år sedan. Och även om låten börjar som den lugnaste låten på skivan, tar denna snart över som det mest skräniga och högljudda av alla spåren. Ett inferno av musik, skräniga röster med nästintill störande effekter, high-pitchade elgitarrer – under ett par minuter slår detta kaos emot en. Innan PJ:s mjuka röst ackompanjerad av två akustiska gitarrer för lyssnaren tillbaka till “a noiseless noise”.
[Partisan Records, 7 juli]
