Lollapalooza Stockholm – ett sponsrat spektakel med spretig laguppställning

bbno$ på Lollapalooza Stockholm 230630. Foto: Wai Kei Fung

Festligheterna på Stockholms flaggskeppsfestival Lollapalooza har nått vägs ände. Tre dagar till brädden fyllda av såväl en spretig laguppställning som vädergudarnas hånskratt har återigen satt sina spår i Ladugårdsgärdets gräs, och frågan är till vilken nytta. 

Att trampa ned gräs är förstås varken onödigt eller skadligt, snarare nödvändigt, i alla fall om det vankas festival i landets största stad. Men om Lollapalooza egentligen är ett nödvändigt inslag i Stockholms musikliv tål att debatteras. För vissa är det förstås en höjdpunkt, men för andra en trött uppvisning i sponsorskap.

En plats där musiken, hur bra den än må vara, förvisats till att vara en pausunderhållning i väntan på en ledig plats i Coca-Colas pariserhjul, eller Kicks sminkhörna. Och skulle det inte öppnas upp en plats där fanns alltid möjligheten att ta sig till Elons showroom, om suget efter en ny diskmaskin blev alldeles för stort under tiden någon förde oväsen från en scen.

Självfallet går det inte att komma bort från det faktum att sponsorer är nödvändiga för att kalas i storleksordningen festival överhuvudtaget ska gå ihop, det är knappast något nytt under solen. Men det som är nytt och därtill problematiskt är när sponsorer och festivalupplägg smälts samman till att bilda en värld där allting upplevs som att det byggts upp för att se så bra ut på sociala medier som det bara går. En plats där det mesta går ut på att visa att man varit där, snarare än att faktiskt vara just där.

Att fredagseftermiddagen därtill nådde sitt klimax när bbno$ drämde igång Aquas ”Barbie Girl”, och i samma veva lottade ut en kokbok vars namn han försökte uttala på svenska talar väl sitt tydliga språk. 

Kultursnobberi är varken charmigt eller konstruktivt, så nej, att enbart slänga dynga till höger och vänster kommer inte att leda någonvart. Inte är det 18-åringarnas, som degat de hutlöst dyra biljetterna, fel att festivalen upplevs som ett väldesignat inlägg på sociala medier, de har ju faktiskt inte så många alternativ vad gäller större festivaler. Inte heller kan arrangörerna beskyllas för det hela, å ena sidan vill de ha dit plånböckerna hos de med stadgad ekonomi, å den andra vill de även locka de yngre för att undvika att mossa växer över hela Gärdet. 

Visst är Zara Larsson en popsensation, Fatboy Slim en hitmaskin, Travis Scott en adekvat företrädare för en beskärd del av hiphop-scenen och Maisie Peters en sevärd representant för den nya generationen som upptäckt att kärlek titt som tätt är ganska struligt.

Men någonstans har musik förpassats till att vara en effektförstärkande del av någonting annat, snarare än att vara huvudattraktionen. Vad det beror på är det förmodligen ingen som kan svara på, men att den utvecklingen är tråkig råder det ingen tvekan om.