Det är sista dagen av årets upplaga av Lollapalooza, det internationella festivalkoncept som sedan 2018 satt Stockholm på den internationella festivalkartan. Förväntningarna är höga och förhoppningen är att evenemanget ska ha tagit lärdom av tidigare upplagor och förbättrat och förfinat formatet och utförandet.
I en tid när huvudstadens festivalmarknad på kort tid förlorat både Popaganda och Stockholm Americana känns det nästintill livsviktigt att få en riktig energiinjektion i stadens kulturliv och inte bara konstgjord andning. Frågan kvarstår; vilka vänder sig den här festivalen till egentligen? Den urbane festivalmänniskan som tröttnat på att tälta, partysugna citykids eller familjer med tonåringar som vill ha en rolig helg tillsammans?
Bokningarna på årets festival har i ännu större utsträckning lutat över till streamingjättarnas mest spelade artister med fokus på modern pop och hip hop. Här måste ljudteknikerna vässa autotune-inställningarna ordentligt. Och någon riktigt ”pappa-bokning” likt tidigare års uppträdanden av Foo Fighters och Pearl Jam uteblir helt. Här saknar bokarna insikten om att det finns massvis med artister som drar storpublik på festivaler runtom i Europa utan att rotera på PR-bolagens sponsrade spellistor.
Således är det ofta fler 20-åringar i glasskön som tar selfies än människor framför scen. Festivalområdet är vackert, snyggt planerat och luftigt. Men scenerna är desamma som tidigare år. Varför saknas ambitionen att testa något nytt kan man fråga sig? Dålig fantasi eller brist på resurser?
Största nyheten jämfört med tidigare år är att Coca Colas influencer-balkong har växt ytterligare och att det nu mer finns ett vip-område inne i vip-området. Platinum-vip. Det är en tragisk plats där diverse byrå-personer dricker vattniga drinkar utan något till synes intresse för att uppleva musiken som framförs på scenerna. Så känn ingen ”fomo” om du saknade tillgång dit.
På området köar några barnfamiljer till något filmbolags PR-yta om en ny Barbie-film. Samtidigt spelas en del musik som få bryr sig om. 20-åriga Hannah Grae från Wales började locka publik online med sina nyversioner av kända 90-talslåtar. Här har hon en otacksam uppgift att vara först ut men lyckas ändå få visst engagemang med nya singeln ”Hell is a teenage girl” som för tankarna till Avril Lavigne. En fin version av 4 Non Blondes ”What’s Up” generar till och med viss allsång.
På förra årets Way Out West var hon en av festivalens riktiga utropstecken en sen klubbkväll på Pustervik. På sin 26-årsdag gör här Indigo De Souza sin andra Sverigespelning under monumentalt skilda förutsättningar. Här saknas både publik och engagemang. Det känns på många sätt som en felbokning.
Men med en ödmjuk inställning och professionalism lyckas singer/songwritern från North Carolina till slut locka några hundra nyfikna som får uppleva en oslipad diamant. På “Kill Me,” avslutningsspåret på 2021 års genombrottsplatta ”Any Shape You Take” faller bitarna på plats och vi bjuds på ett mångfacetterat nummer där hennes säregna röst blir till både ett verktyg och ett instrument. Låt oss hoppas att vi snart får se detta igen under bättre förutsättningar.
När stjärnskottet Beabadobee ställt in med kort varsel har retropopfenomenet Dina Ögon blixtinkallats för att fylla luckan. I sina Keith Haring-inspirerade scenkläder får de åtminstone delar av den mer vuxna publiken att tända till. Anna Ahnlund är en skolad sångerska som gör karaktären i sin röst till en styrka och underhåller med pricksäkert mellansnack. De anstränger sig idogt för att skapa ett Khruangbin-inspirerat folksoulsgung men det känns alltför skolat, repeterat och genomtänkt för att riktigt beröra.
I Perry-tältet är klockan strax efter tre när koreanska DJ-artisten Peggy Gou äntrar scen. Rent musikaliskt är det publikfriande och halvdansant discohouse som känns både retro och modern på samma gång. Det är inte särskilt nyskapande eller unikt men underhållande, positivt och generationsöverskidande. Största behållningen är kanske den fantastiska videoproduktionen som ackompanjerar det timmeslånga uppträdandet. Istället för medmusikanter gästas Gou på scen av en videoproducent som filmar klipp till hennes Instgram-konto, en talande detalj för den här festivalen.
Efter en inställd festivalturné förra året är hon bokningen som få festivaler i år kan vara utan. Michelle Zauner har med sitt alias Japaenese Breakfast tagit klivet från sovrumsinspelningar till att de stora festivalscenerna. I eftermiddagssolen när publiken äntligen börjar strömma till levererar hon ett framträdande som till och med får ungdomarna att för en stund plocka bort mobiltelefonerna och nicka instämmande till ”Everybody Wants to Love You”. Med någon ytterligare skiva i bagaget dröjer det inte länge innan Japanense Breakfast är högst även på festivalaffischerna.
The 1975 lockar visserligen storpublik men ger detta till trots ett oinspirerat framträdande där frontfiguren Matt Healy mest ser ut att tänka på morgondagens hotellfrukost. Det låter som en AI-generad mashup av Oasis och Backstreet Boys. Om det här är festivalbokarnas sätt blidka den del av publiken som åtminstone ville höra lite gitarr kan man undra hur de resonerat. Det är stundvis så illa att man önskar att Imagine Dragons hade spelat istället.
Lil Nas X galopperar in på scen och bjuder på en storartad scenshow med mängder av dansare guldrustning, klädbyten och samplingar av storheter som Michael Jackson och Missy Elliott. Det är lite synd att musiken inte lever upp till framträdandet och det känns ganska snabbt repetitivt och överproducerat utan att skilja sig särskilt mycket från albumversionen av låtarna.
Perry Farrell döpte festivalen till Lollapalooza efter att ha hört ordet – som vanligtvis används för att beskriva en exceptionell sak, person eller händelse – i en kortfilm om Three Stooges. Här finns inte mycket av hans vision kvar tyvärr. Låt oss hoppas att kommande versioner av den här tolkningen kan hitta tillbaka till de värden som kännetecknade det ursprungliga konceptet. Annars riskerar detta att snart vara en parentes i svajiga minnen om Stockholmssomrar under det tidiga 20-talet.
