För några månader sedan såg jag ett event på Facebook som visade en bild på fyra herrar som kallade sig Generation Sex. En av dem kände jag igen direkt och det var Billy Idol.
Jag växte upp i det som idag skulle kunna kallas MTV-eran på 1980-talet. Många dagar, när jag kom hem från skolan, startades TV:n och musikvideor flöt förbi på skärmen. En av dem jag minns mest från den tiden är just Billy Idol. Hans videor visades väldigt ofta och under en lång period kan jag ha lurats att tro att han var betydligt större än vad han egentligen var.
Låtar som ”White Wedding” dundrade fram på TV:n flera gånger varje dag men han sålde, trots allt, en hel del plattor under främst 1980-talet och början av 1990-talet då han stod på toppen av karriären.
De övriga herrarna på bilden var Tony James, basist i punkbandet Generation X (där var Billy Idol sångare innan han startade sin solokarriär), Paul Cook (trummis) och Steve Jones (gitarrist) i Sex Pistols. Plötsligt var det lite fjantiga namnet, Generation Sex, ganska roligt och det annonserades att bandet skulle spela klassiker från Generations X och Sex Pistols låtskatt. Spontant upplevde jag det som tveksamt. Skulle Billy Idol till exempel sjunga ”God Save the Queen” eller ”Anarchy in the UK” och hur låter det när han sjunger klassiker som ”Ready Steady Go” eller ”One Hundred Punks” sommaren 2023? Ja, detta behövde jag helt enkelt reda ut.
Det var en härlig sommarkväll när jag promenerade genom Göteborg till Liseberg och först ut på scen var de svenska punklegendarerna Sator, som jag också lyssnade på en hel del i den vevan på 1980-talet, men det var länge sedan jag såg dem senast. Kan det ha varit så länge sedan som på Debaser i Malmö den där mörka decemberkvällen 2009? Nej, jag minns faktiskt inte.
Hur som helst, om det var planerat eller ren slump vet jag inte, men det var genialiskt att kvintetten gick på scen klockan sex. Sator inledde med klassikern ”Slug it Out” som följdes upp med en rykande variant av Katrina and the Waves ”Brown Eyed Son” och sedan fortsatte det på inslagen väg med en hel del äldre låtar, några covers och lite nyare låtar. Det var verkligen punk att stå med svarta skinnjackor på scenen i den varma kvällssolen och det var flera musikaliska höjdpunkter.
De flesta kom i slutet med ”I Wanna Go Home” och ”I’d Rather Drink Than Talk”. Sator var i flera låtar förstärkta med en blåssektion (trombon och saxofon) och det lyfte låtarna. Allt avslutades efter ungefär 45 minuter med en cover av Gasolins ”This is My Life”.
Det blev en ganska lång paus så jag passade på att ta en promenad på det klassiska nöjesfältet, något jag inte har gjort på många år. På flera ställen blev jag påmind om vilken enorm sommarscen Liseberg är, och har varit genom decennierna, och det hade nog varit möjligt att rabbla musikaliska storheter som spelat här i flera timmar.
Klockan närmade sig åtta när jag återigen stod framför den stora scenen, volymen höjdes och jag tror att musiken vi hörde kom från den klassiska filmen ”A Clockwork Orange”. Musikerna gick på scen och publiken jublade. Kvartetten ställde upp sig, inledde med ”Pretty Vacant” och fortsatte sedan med ”Ready Steady Go”, det vill säga två av bandens allra bästa låtar, men trots det kändes det som en ganska ljummen inledning.
Om jag räknade rätt spelades sju Generation X-låtar och fem av Sex Pistols under ordinarie set. Det lyfte helt klart mest under Pistolslåtarna i början, framför allt under ”Bodies” och ”Black Leather” där den sistnämnda bjöd på kvällens maffigaste instrumentalparti.
Billy Idol sjunger fortfarande bra och rösten lät bättre och bättre ju längre konserten varade. Även Generation X-låtarna lyfte mot slutet, främst ”King Rocker” och ”Your Generation”.
Kvartetten avslutade med en ganska ojämn version av ”My Way”, som en hyllning till Sex Pistolsbasisten Sid Vicious,som gjorde den känd i punkkretsar en gång i tiden. Publiken sjöng med och jublade efteråt så det blev självklart extranummer.
Först ut var, lite oväntat, ”(I’m Not Your) Stepping Stone” som The Monkees hade en hit med i mitten av 1960-talet, men det var Paul Revere & The Raiders låt från början. Sex Pistols släppte en tveksam cover av den på albumet The Great Rock ’n’ Roll Swindle, men den gungade betydligt bättre på Liseberg och det var en blytung version vi fick uppleva. Därefter drog de igång ”Problems” och då var jag tvungen att lämna Liseberg för att hinna med ett tåg.
Nöjd och belåten promenerade jag utmed Södra allén där punken ersattes av vacker bofinksång. Kvällssolen skymdes av allt mörkare moln. En stund senare föll det lätta sommarregnet över Bohuslän och för dig som undrar sjöng Billy Idol ”God Save the Queen” vilket funkade alldeles utmärkt.
