Något säger det om Maynard James Keenans kreativitet att tre experimentella rock-/metalband med olika inriktningar krävs för att inrymma hans fulla vision.
Det må framför allt vara moderskeppet Tool som har skrivit in honom i musikhistorien. Frågan är dock om någon akt ur “The MJK Trifecta” har utmanat liveshowens konventioner lika starkt som sidoprojektet Puscifer. Vad vi bevittnar på Vega i Köpenhamn är till lika delar en rockkonsert som en minutiöst koreograferad teaterföreställning. En konstinstallation starkt färgad av nu 59-årige Maynards (rätt så pubertala) humor.
Då andra sidoprojekt A Perfect Circle fyller en uppenbar funktion som den känslosamma, låtorienterade motparten till arenastora och matematiskt komplexa Tool var Puscifers plats i Keenans kreativa universum kanske inte riktigt lika självklar från första början. Debutalbumet V is for Vagina (2007) är en skissartad men fascinerande blandning av amerikansk post-Jane’s Addiction-alternativrock och industriella Trent Reznor-ska ljudbilder. Musikaliskt kom dock Puscifer snabbt att ta en mer melodiös, låtorienterad riktning. En utveckling som inte minst har drivits på sedan bandets andra vokalist Carina Round tillkom som fast medlem. Med både henne och Maynard i sättningen har Puscifer två frontfigurer.
Setlisten under pågående turné, är starkt centrerad kring senaste albumet Existential Reckoning (2020). Puscifers fjärde fullängdare (beroende på hur man räknar) är ett episkt berättande men bitvis lågmält album där både synthar och science fiction funnit nya vägar in i deras konstrock. Ett temaalbum med en ramberättelse där en man blir bortförd av utomjordingar. Men som även vidrör människans sökande efter ett högre syfte.
Liveshowen tar temat ytterligare ett steg vidare. Parallellt med den nästan två timmar långa spelningen utspelas en teaterpjäs på scenen. Medlemmarna i livebandet Puscifer spelar hemliga agenter, alla iklädda svarta kostymer och solglasögon, på jakt efter fientliga utomjordiska varelser som infiltrerat planeten. Utöver Puscifer ryms även dansare och statister, utklädda till agenter och utomjordingar, som jagar och försöker fånga varandra.
Inför extranumren tar huvudpersonen Maynard på sig en blond peruk med hockeyfrisyr och en illa sittande vit kostym för att träda in i rollen som Billy D (mannen som förs bort av utomjordingar i ramberättelsen från Existential Reckoning). Ikväll nöjer sig dock rymdvarelserna med att, i ett av de mer buskisartade inslagen, bjuda Billy på något ur en whiskeyflaska som visar sig vara utomjordisk sperma.
Det ryms inte en död sekund. Tokerierna på scen (som ibland övergår i rymdbuskis) ger en ytterligare dimension åt några av mer bagatellartade numren från senaste albumet. Musiken drivs framåt av livetrummisen Gunnar Olsens (som bland annat trummat i studion för storheter som Bruce Springsteen och Miley Cyrus) släpigat träffsäkra spelstil medan gitarrer och keyboards bygger upp till filmiska refränger.
Keenan, som under merparten spelningen antar rollen som seriefigurslika agenten Dick Merkin, är flankerad av lika karismatiska Carina Round. Live framkommer styrkorna av det delade ledarskapet än mer. Carinas vackra, melodiska sångstil har blivit en viktig del av signatursoundet och ikväll når hon rena Lisa Gerrard-höjder.
Allra starkast intryck lämnar några äldre nummer. “Vagina Mine” från debutalbumet stöps om för att passa det sentida Puscifer-soundet och låter helt förträffligt slagkraftig. Ännu hårdare träffar bluesmonstret “Conditions Of My Parole” och gåshudsframkallande fina “The Remedy” som blir kvällens höjdpunkt.
Vega är ikväll fullt till bristningsgränsen. Jag skymtar ett antal Tool-tröjor och det är nog ett rimligt antagande att nämnda band varit inkörsporten för merparten i publiken. Något mer avvikande känns den totala avsaknaden av upplyfta smartphones.
Likt Maynards övriga projekt har Puscifer nämligen notoriskt strikta fotoregler. Vid två tillfällen innan spelningen talar en speakerröst om för oss att det är strängeligen förbjudet att fotografera eller filma under konserten och att den som bryter mot förbudet kommer att bli utslängd. I det första, av flera återkommande cameos från Maynards alter ego, Agent Dick Merkin, vrider han till det och avslöjar att den hemliga ingrediensen i den diffusa köttprodukten spam i själva verket är konsertbesökare som brutit mot mobilförbudet.
Men precis som Puscifers musik tycks den excentriske frontmannen ha mjuknat på senare år. Mobilförbudet hävs precis innan avslutande “Bedlamite”. Jag uppskattar att faktiskt ha fått se en hel konsert utan att någonsin ha fått sikten skymd av filmande mobilkameror. Likväl infinner sig en lätt vemodig känsla när det är över och det slår mig att jag aldrig kommer att få återuppleva någon av kvällens höjdpunkter, ens i form av skakiga mobilfilmer på YouTube. Ögonblicket har passerat.
